Från Rilpedia

Carolus Lundius, även Carl Lundius universitetslärare och rättslärd, född den 8 April 1638 i Jönköping, död den 22 februari 1715 i Uppsala. Son av assessorn Carl Hansson Lundius (1600-efter 1667) och Vendela Larsdotter Laelia.

Lundius blev 1658 student i Uppsala, där han 1662 tog juris licentiatexamen. Efter hemkomsten från en treårig utländsk resa utnämndes han 1666 till adjunkt i juridiska fakulteten samt 1674 till extra ordinarie och 1677 till ordinarie professor i romersk rätt, men förflyttades följande år till lärostolen i svensk rätt. Mellan åren 1675-1683 var han även vice lagman i Uppland.

Lundius gjorde sig tidigt känd i universitetskretsar. Kort efter sin licentiatexamen fick Lundius anbud på en professur i Åbo och samtidigt med adjunktsutnämningen hade han fått dylika från Lund och Dorpat, men vid alla tre tillfällena hade han givit avböjande svar. Hos sina samtida och den närmast efterföljande tiden gällde han som en auktoritet av första rangen på rättsvetenskapens område, liksom han i allmänhet åtnjöt ett stort anseende, ej minst grundat på det stora hus han förde, i vilket de adliga familjerna tävlade att se sina barn inackorderade.

En senare tids kritik har emellertid med skäl gått illa åt hans arbeten, särskilt hans sysselsättning med de gamla lagarnas undersökande. Men, ehuru han förvisso saknade där i kritiska blick och den noggrannhet, som i första rummet fordras för att ge den vetenskapliga forskningen ett bestående värde, torde dock ej kunna nekas, att han var en man av omfattande lärdom, ej utan skarpsinne, där detta ej förmörkades av fördomar, nitisk i sitt kall och begåvad med stor arbetsförmåga.

Hans olycka var att han, den store Olof Rudbecks samtida och vän, alldeles uppgått i dennes idéer om att Sverige vore folkens vagga och bildningens äldsta härd. Hans av Törner högt beprisade klassiska bildning, som även visar sig av hans förtrolighet med de gamles skrifter, användes därför tyvärr oftast för att i rudbeckiansk anda, genom ett okritiskt uppstaplande och kombinerande av lärda citat, helst ur de gamla författarna, stödja satserna om vår kulturs förklassiska ålder. I sina disputationer, som uppgå till ett antal av mer än 30, har han företrädesvis behandlat ämnen ur den romerska rätten, och den bekante Christian Nettelbladt i Greifswald ansåg sig göra vetenskapen en tjänst genom att 28 år efter Lundius död på nytt utge sex utav dem. Det sätt, varpå Lundius förfor vid utgivandet av Johannes Loccenius översättningar av Västgöta- och Upplandslagarna, har av Carl Johan Schlyter med rätta blivit strängt bedömt för den vårdslöshet, ja uppenbara osanningar, som han därvid låtit komma sig till last.

Man har då ej heller just någon anledning att beklaga, att det uppdrag, som han 1683 erhöll av Karl XI att överse och rätta samme Loccenius översättningar av Lands- och Stadslagarna, vilket han själv åt sig utverkat under förklaring, att Loccenius på sin dödsbädd uttalat en dylik önskan, icke, såvitt man vet, blev utfört, Möjligen förstördes detta arbete, i likhet med vad som skall ha hänt åtskilliga andra av hans verk, vid den stora branden i Uppsala 1702. En annan frukt har dock detta arbete lämnat efter sig i de Anmärkningar till Lands- och Stadslagarna, vilka han utarbetade enligt Törners uppgift på den korta tiden av 7 veckor), och som ännu finnas i behåll.

Av större betydelse syns hans deltagande i förarbetena till 1734 års lag ha varit. Gustaf Cronhielm hade år 1710 knappast hunnit bliva ordförande i lagkommissionen, förrän han utverkade ett brev av Karl XII (det ankom i Juni 1712), enligt vilket Lundius skulle överse de färdiga balkarna samt uppsätta anmärkningar över ordasättet och språkets beskaffenhet, vilket uppdrag kommissionen på eget bevåg även utsträckte till balkarnas innehåll. Redan om hösten 1713 kunde han till kommissionen inlämna sina över 10 balkar uppsatta anmärkningar, vilka utgjorde snarare en ny, självständig redaktion och tillvann sig ett livligt erkännande inom kommissionen, som därför varmt anbefallde honom hos kungen och tillika 1714 uppdrog åt honom att överse utsökningsbalken och processordningen, varmed han ock samma år blev färdig.

Mindre lycklig var han i sina laghistoriska forskningar, ehuru de arbeten, som av dem blev en frukt, av samtiden ansågs för riktiga mönster av skarpsinne och lärdom. Hans då så ofta beprisade Zamolxis primus getarum legislatur (1687), vari författaren på det mest okritiska sätt använt sin lärdom för att vindicera urgamla anor åt den forna svenska rätten, är ett äkta rudbeckianskt foster, som giver ungefär samma faktiska behållning som Atlantikan. Och hans andra bekanta huvudarbete av samma art: Notce et observationes in literas pontificis Agapeti II de prerogativa regis upsaliensis (1703), drabbas av samma dom. Agapetus’ bulla, som först genom Lundius försorg framskaffades i ljuset, är en grov dikt, och all den möda han gjorde sig, för att med stöd av denna bulla och andra källor af både bättre och sämre art tillförsäkra den svenske konungens myndighet en utomordentligt hög ålder, är det närmaste lika förspilld som den han nedlagt på sin mytiske Zamolxis.

Till slut bör ej glömmas, att Lundius med stor iver uppträdde vid universitetet såsom enväldets vapendragare, vilkets berättigande han i flere skrifter sökte uppvisa. Särskild ryktbarhet i detta avseende förvärvade han gennom sin i mars 1691 hållna och sedermera tryckta föreläsning De origine majestatis civilis, som avsåg att officiellt inpränta i ungdomen enväldets gudomliga berättigande. Därav uppkallades nämligen Erik Gastovius att, då Jakob Arrhenius tre dagar senare presiderade för en dylik avhandling. De origine iinperii civilis, uppträda och offentligen hävda den satsen att konungamakten icke ägde ett omedelbart gudomligt ursprung, utan blott ett medelbart, samt att den vilade på folkets samtycke och var bunden av offentliga fördrag. Det underdåniga fjäsk och den lärda intolerans, som Lundius i hela denna sak ådalagde, hedrar ej hans minne.

Källor

• Svenskt biografiskt lexikon

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).

Företrädare: Andreas Spole	Inspektor vid Smålands Nation i Uppsala 1699–1715	Efterträdare: Petrus Elvius
Företrädare: Carl Gyllenborg	Inspektor vid Värmlands Nation i Uppsala 1699–1714	Efterträdare: Olof Celsius