Spanska inbördeskriget
Från Rilpedia
- För det tidigare inbördeskriget, se Spanska inbördeskriget 1820-1823.
 |
Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort. |
| Spanska inbördeskriget | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Fil:T-26 tank.jpg En sovjetisk stridsvagn (T-26) som användes av republikanerna. |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Spanska republiken
|
 Militära upprorsmän |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| Manuel Azaña Francisco Largo Caballero Juan Negrín Buenaventura Durruti |
Francisco Franco | ||||||
.svg){kind=small}
Spanska inbördeskriget var det inbördeskrig i Spanien som pågick 1936-1939 när Francisco Franco ledde en militärkupp mot andra republiken och den sittande parlamentariska regeringen. Rebellsidan utgjordes av konservativa, nationalistiska och fascistiska krafter, vilka bland annat ville återinföra monarkin. De utgjorde tillsammans en högerkoalition, där även katolska kyrkan och den övre borgarklassen ingick.
Andra spanska republiken utropades 1931 efter att Alfons XIII av Spanien abdikerat. De sista valen hölls i januari 1936 och resulterade i en klar majoritet för folkfronten som utgjordes av den spanska arbetarklassen; kommunister, socialister och syndikalister. Även liberaler anslöt sig till den republikanska sidan.
Innehåll |
Bakgrund
De interna konflikterna i Spanien var många, nationalism–socialism, kastiljaner–katalaner, stad–landsbygd, kolonier–inte kolonier, fattig–rik. En av de utlösande var konflikten kring kungamakten. Under 1930-talet hade vänstern beslutat att avskaffa monarkin. Monarkin avskaffades 1931 efter ett antal konflikter. Manuel Azaña hade under det tidiga 30-talet stort stöd bland landets invånare. Oro och dålig ekonomi, snabba reformer ökade högerns anhängare, vilket ledde till att vänstern förlorade 1933 års val, varför vänstern senare enades. Efter nyvalet 16 februari 1936 fick de dock tillbaka makten från kristdemokraterna. Valet var jämnt och stormigt. Efteråt var det i princip två block; nationalistisk höger mot republikansk vänster.
Innan kriget varnade många, bland annat de då mycket fåtaliga spanska kommunisterna, för krigsfaran. De tyska fascisterna utnyttjade den frihet de hade i republiken och skapade dussintals stödjepunkter för det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiets så kallade landsgrupper, samt upprättade en fast förbindelse med den spanska arméns generalstab och värvade sina agenter bland officerskåren.
Redan 1935 började organisationer slå ihop sig och organisera sig till stöd för republiken. I början av året inleddes förhandlingar mellan den kommunistiska landsorganisationen CGTU och den socialdemokratiska landsorganisationen UGT, som ledde till en sammanslutning i slutet av samma år. I januari 1936 bildades folkfronten, vilken omfattade det kommunistiska partiet, det socialdemokratiska partiet, landsorganisationen (UGT), republikanska vänstern, det republikanska förbundet, den katalanska vänsterns parti och andra organisationer. I april 1936 förenades de socialdemokratiska och kommunistiska ungdomförbunden till en enhetlig organisation. I juli samma år förenade sig fyra partier i Katalonien - det katalanska socialistiska förbundet, den katalanska federationen av socialdemokratiska partiet och det kommunistiska partiet - till Kataloniens förenade socialistiska parti. I mars 1937 bildades i talrika provinser i Spanien allianser mellan samtliga ungdomsorganisationer - det förenade socialistiska ungdomförbundet, samt de anarkistiska och republikanska organisationerna och i september samma år bildades den nationella ungdomsalliansen som omfattade samtliga landets ungdomsorganisationer.
Kriget
Mordet på monarkistledaren José Calvo Sotelo i Madrid den 13 juli 1936 var en utlösande faktor. Mordet var en hämnd för ett annat mord, på en republikan. Det fick monarkisterna att stödja fascisterna; falangisterna och carlisterna var nu enade. Vänstern var i likhet med högern splittrad; dock hölls högern ihop av katolicism och anti-republikanism. Geografin spelade också roll – de francotrogna landsteg i söder; i nordöst hann republiken bjuda motstånd. Men samtidigt var det en militärrevolt mot den spanska regeringen. Striderna mellan regeringen och revoltörerna övergick raskt till ett regelrätt inbördeskrig. Hårda strider mellan illa utrustade härar gjorde att det blev ett blodigt och grymt krig.
Utländsk inblandning
Frivilliga från hela världen, i främsta hand kommunister men också socialdemokrater och partilösa, åkte till Spanien för att kämpa på republikens sida; dessa styrkor uppgick till 40 000 man. Republikens frivilliga organiserades i de Internationella brigaderna. Där fanns det cirka 500 svenskar, varav merparten kommunister och syndikalister. Nationalisterna hade stöd av frivilliga från Nordafrika och Irland.
Nazityskland, Salazars Portugal och Mussolinis Italien var nära allierade med Franco. De italienska trupperna uppgick till cirka 45 000 man och de tyska till 10 000, inklusive flygare i den så kallade Kondorlegionen.[1] Den spanska republiken hade Mexiko och Sovjetunionen på sin sida. Sovjet bidrog med stridsvagnar, flygplan och artilleripjäser; dessutom fanns ett par tusen officerare och NKVD-män på plats. Sovjetunionen beslagtog hela den spanska guldreserven. Mexikos resurser var klart begränsade och Sovjetunionens politik ledde till stridigheter mellan bland annat anarkister och kommunister inom den spanska republiken.
Europas noninterventionspolitik
De europeiska länderna valde att inte stödja republiken, något som kallades för noninterventionspolitik. På brittiskt initiativ upprättades en internationell noninterventionskommitté, som emellertid misslyckades med att förhindra utländsk inblandning. Kritikerna – exempelvis George Orwell – menade att man förrådde demokratins sak i Europa och offrade Spaniens folk av stormaktspolitiska och ekonomiska skäl.[2] Winston Churchill, en brittisk konservativ politiker, bestred så sent som 1938 att det fanns tyska eller italienska interventionstrupper i Spanien. Han sade att det i Spanien endast försiggick en inre kamp mellan spanjorerna själva. Den spanska republiken fick inget stöd från någon av västmakterna och många europeiska länder stiftade lagar som kriminaliserade de personer som ville åka till Spanien för att strida på republikens sida. Stalins ambitioner var främst stormaktspolitiska; Spaniens folk spelade där en mycket underordnad roll. England blev den stopkloss som stoppade Franskt bistånd till den Spanska republiken. Då Frankrike var i behov av Englands bistånd i en eventuell konflikt med Tyskland vågade Fransmännen inte gå emot Englands blockad.
Revolution: CNT-FAI
- Se huvudartikel: Spanska revolutionen
I mars 1938 träffades överenskommelse om aktionsenhet mellan den socialdemokratiska landsorganisationen UGT (Union General de Trabajadores) och den syndikalistiska CNT och i april anslöt sig de båda landsorganisationerna såväl som Iberiens anarkistiska fackförbund till folkfronten. Krafterna som förenade republiken bestod alltså bland annat av liberaler, socialister, kommunister och anarkister.
Anarkosyndikalisterna, CNT (Confederacion Nacional del Trabajo) och FAI (Federación Anarquista Ibérica), hade mer än 2 000 000 män och kvinnor organiserade, och med den legendariske Buenaventura Durruti i spetsen började de genomföra en anarkistisk revolution, där både industrin och jordbruket i Katalonien, Aragonien och Andalusien genomgick en snabb och frivillig kollektivisering. Barcelona har sedan dess förblivit "anarkismens huvudstad".
De sovjetstödda kommunisterna var dock helt dominerande på republiksidan under slutet av kriget, och med Stalins hemliga polis började man rensa ut anarkister och trotskister (POUM - Partido Obrero de Unificación Marxista) och upplöste kollektiven med våld. Detta försvagade stridsviljan och bidrog verksamt till att kriget förlorades.
Militärkuppen
Francisco Franco tog sig i hemlighet från Kanarieöarna till Spanska Marocko och fick befäl över trupperna där. Han planerade en invasion därifrån och upp mot nordvästra delen av Spanien. Kriget började med ett kuppförsök av Franco 18 juli 1936 mot Azaña. Detta misslyckades inledningsvis. Barcelona försvarades mycket framgångsrikt av anarkisterna och Columna Durruti som också försvarade Madrid och sedan under stort jubel tågade mot Zaragoza. Stridsmoralen var hög men man saknade nästan helt den militära utrustning som nationalisterna hade. Försvaret av Barcelona genomfördes med 2-5000 handeldvapen, de flesta urmodiga eller tagna från fienden. Den republikanska regeringen agerade ofta obeslutsamt och splittrat. När Madrid föll 1 april 1939, föll också republiken.
Slutet
Nationalisterna vann slutligen kriget 1939 och Francisco Franco utropades till diktator. Hundratusentals flyktingar tog sig över gränsen till Frankrike, flera tusen kom till Mexiko, andra avrättades direkt eller fängslades. Uppemot 500 000 människor beräknas ha dött under kriget. 40 års diktatur skulle följa. Franco dog 1975. 1977 firade republikaner i exil äntligen sin återförening i Spanien, och 2006 firades 70-årsminnet av den spanska revolutionen.
Krigföring
Spanska inbördeskriget var bland de första krigen där man använde en modernare krigföring. Tyska Luftwaffe bombade till exempel i april 1937 den lilla staden Guernica. Staden, som saknade militärstrategisk betydelse, blev svårt skadad med enorma förluster i människoliv. Pablo Picasso förevigade händelsen i en världsberömd protestmålning. Kriget var ovanligt blodigt, och civilbefolkningens lidanden var outsägliga. För Tyskland innebar interventionen en typ av övning inför andra världskriget, vilket kan ha bidragit till landets stora framgångar i dess inledning 1939-1941.
I slutet av 1938 rapporterades från nationalisternas sida att de italienska och tyska trupperna var fler än de spanska. Flera inom den spanska officerskåren som kämpade mot republiken klagade på att de tyska och italienska befälhavarna betedde sig som om de var i en koloni.
Litteratur
- Beevor, Antony, Spanska inbördeskriget. Lund: Historiska Media 2006. ISBN 91-85057-72-X
- Gröndahl, Britta: Frihetlig kommunism i praktiken. Federativs 1986
- Hemingway, Ernest: Klockan klämtar för dig. Roman. Forum 1977
- Lorenzo, César M.: Syndikalismen vid makten. Spansk anarkosyndikalism före, under och efter inbördeskriget 1936-39. Federativs, Sthlm 1972
- Orwell, George: Hyllning till Katalonien. Roman. Litteraturfrämjandet 1989
- Thomas, Hugh: The Spanish Civil War. Penguin 1989
- Malraux, André: "Förtvivla ej!". Penguin 1968
- Österberg, Axel: Bakom Barcelonas Barrikader. Federativs 1936.[1]
- Gustav Ericson & Arvid Rundberg, En svensk arbetares memoarer. Arbetarkultur: Stockholm, 1973
Film
Både Hemingways och Orwells böcker har filmatiserats, "For Whom The Bell Tolls" i regi av Sam Wood 1943 med Gary Cooper och Ingrid Bergman i huvudrollerna och Homage to Catalonia som "Land och frihet" av Ken Loach 1995. Libertarias av Vicente Aranda 1996.
Se även
Externa länkar
Noter
- ↑ Historien om Spanien, Lindqvist Herman, ISBN 91-1-903052-5 s. 272
- ↑ ”1936 stod det klart för var och en att om England ville hjälpa den spanska regeringen, om så bara med vapen för några miljoner pund, så skulle Francosidan kollapsa och den tyska strategien få ett allvarligt bakslag.” George Orwell om Europas svek: Återblick på Spanska inbördeskriget. I: Essäer. Cavefors 1963, s. 195.
