Snabbtåg
Från Rilpedia
Snabbtåg kallas tåg som går fortare än genomsnittet, upp till c:a 200 km/h eller högre. Idag kallas de X2000-tåg som trafikerar Sverige för snabbtåg. Förr i tiden kallades snabbtåg för snälltåg, ett inlån av tyskans schnell. Före 1876 använde Statens Järnvägar beteckningarna snälltågslok, lok för blandade tåg och större eller mindre godstågslok; därefter införde man systemet att med littera specificera vad för typ av lok det rörde sig om.
Expresståg är en äldre benämning för snabbare tåg. I Sverige marknadsfördes ett antal snabbare tåg framför allt under slutet av 1940-talet och under 1950-talet som expresståg. Ett välkänt expresståg var Göteborgaren. Idag brukar snabbare tåg som inte är X2000 benämnas InterCity. Det finns InterCity i stora delar av Europa med olika standard beroende på i vilket land.
I finlandssvenska används expresståg som benämning för de tåg som inte överskrider hastigheten på 160 km/h; före 2000-talet användes namnet snälltåg[1]. De snabbare tågtyperna i Finland kallas InterCity och Pendolino.
Tåg som har sin maxhastighet runt 300 km/h brukar ibland kallas för höghastighetståg.
Innehåll |
Snabbtåg i andra länder
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
De första snabbtågen med topphastigheten 200 km/h eller däröver började rulla i Japan, Västtyskland och Frankrike redan under 60-talet. De japanska snabbtågen (Shinkansen) rullade dock på separata, nybyggda höghastighetsbanor för enbart snabbtågtrafik. De västtyska och franska snabbtågen fick samsas med långsamma regional- och godståg på samma spår.
Under 1970-talet började såväl den franska (SNCF) järnvägsförvaltningen att bygga nya höghastighetsbanor för 200 km/h eller däröver. Under 1980-talet skedde samma sak i dåvarande Västtyskland. Under början av 1980-talet började en ny generation snabbtåg med topphastigheten 260 km/h (TGV) att trafikera en bana från Paris och i en sydostlig riktning. Under början av 90-talet började även vissa stambanor i Tyskland att trafikeras med topphastigheter uppemot 280 km/h.
Skillnaden idag mellan ett "konventionellt motorvagnsfjärrtåg" (max 160-180 km/h) och ett snabbtåg (minst 200-250 km/h) är tekniskt sett liten. Redan under 1980-talet hade i princip alla länder i dåvarande Västeuropa kompetensen att tillverka snabbtåg och under samma decennium lanserades även den östeuropeiska vagnindustrin (främst i bland annat Östtyskland) nya vagnar och/eller boggier, såväl för det nationella nätet som för export. Idag är konkurrensen mycket hård och den svenska tillverkningen av persontåg upphörde under slutet av 2005.
En trend är att snabbtågen i allt ökande utsträckning trafikerar internationellt. Ett exempel är snabbtågen mellan London och Paris och Bryssel och ett annat är mellan Stockholm och Köpenhamn. De nyaste är Paris-Stuttgart/Frankfurt och Bryssel-Amsterdam.
Snabbtåg i Europa
Även i Sverige håller en ny generation snabba fjärrtåg på att växa fram. Redan under 1960-talet startade en utredning i Sverige hur den nationella industrin skulle kunna utveckla ett svenskt snabbtåg. Under mitten av 1980-talet tilläts tågen att på vissa avsnitt på sträckan mellan Stockholm och Göteborg köra i 160 km/h istället för tidigare 130 km/h. Under början av 1990-talet lanserades en ny generation svenska fjärrtåg (X2000) att rulla i topphastigheter på 200 km/h.
I Sverige har de viktigaste banorna till stor del anpassats för 200 km/h där de inte var för krokiga. Som tur var byggdes statsbanorna i södra Sverige ganska raka. Det har inte skett i vissa andra länder som t ex Norge eller Schweiz, mycket på grund av mycket större kurvighet på grund av mycket större kupering. De statliga förvaltningarna ett antal europeiska länder utreder för fullt utbyggnaden av nya banor. I Sverige har man inte kommit lika långt som i t ex Tyskland men längre än t ex länder i östra Europa eller Norge och har byggt en del banor förberedda för 250 km/h och räknar med byggstart av en riktig höghastighetsbana (Ostlänken) inom några få år. I Sverige tillåts inga tåg gå över 200 km/h innan ett nytt signalsystem är i drift, samt nya pasande tåg är inköpta. Det dröjer till in på 2010-talet. I antal länder som Polen, Norge och Rumänien är man på förplaneringsstadiet för banor för 250 km/h, men det kan dröja ett antal år innan byggstart sker.
I Danmark eller Luxemburg finns inga större planer på nya snabbjärnvägar. De existerande banorna anses duga, tack vare ganska korta avstånd. Banan mot Hamburg ska byggs om till dubbelspår i befintlig (ganska rak) sträckning. Hastighetshöjningar till bland annat 200 km/h planeras så småningom, bland annat med inköp av nya tåg.
Jämförelse svenska, italienska och norska snabbtåg med lutningsbar korg
| Modell | Land | Antal sittpl (1). | Tåglängd | Tomvikt | Antal enh. | Max. kont. eff. | Kontaktledn sp | Drivmotor | Korgbredd | Sth | Införd |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| X2000 | Sverige | 256 pl | 139.225 mm | 313 t | 6 st | 3,26 MW | 15 kV | asynkron | 305 cm | 200 km/h | 1990 |
| ETR 450 | Italien | 460 pl | 276.100 mm | 435 t | 11 st | 5,0 MW | 3 kV | likström | 290 cm | 250 km/h | 1987 |
| 73 Signatur | Norge | 216 pl | 108.480 mm | 212 t | 4 st | 1,95 MW | 15 kV | asynkron | 305 cm | 210 km/h | 1999 |
(1)= tillverkarens uppgifter, fördelningen 1/2 klass, stolar i bredd, stolavstånd samt handikapputrymme och resgodsförvaring skiljer sig dock mellan tågsätten, varför siffrorna inte utan vidare kan jämföras med varandra. Ett lämpligt "omräkningsvärde" är enhetsklass med 105 cm stolavstånd, 2+2 i bredd samt 2 st WC (varav 1 st HK WC) per vagn.
Källor
