Från Rilpedia

Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk.

Per Sigfrid Wieselgren, född 26 november 1843 i Västerstads församling i Skåne, död 11 oktober 1910 i Göteborg, ämbetsman, politiker, nykterhetsfrämjare och vitter författare, son till Peter Wieselgren.

Wieselgren blev student i Uppsala 1861 och filosofie doktor 1869 samt tog i Lund examen till rättegångsverken 1870. Inskriven som auskultant i Göta hovrätt 1870, blev han 1872 tredje rådhuskanslist i Göteborg och samma år vice häradshövding, 1874 sekreterare i Göteborgs poliskammare, 1884 justitierådman i samma stad och samma år ledamot av förstärkta lagberedningen. Han utnämndes 1885 till generaldirektör och chef för Fångvårdsstyrelsen.

Sedan Wieselgren i Göteborg gjort sig bemärkt som föreläsare och genom uppsatser i pressen, fick han tidigt kommunala uppdrag. Han var 1876–87 en av Göteborgs stads representanter i riksdagens Andra kammare och slöt sig från början till kammarens s.k. center, inom vilken han efter några år fick ledarställning. De moderata och frihandelsvänliga åsikter han där lade i dagen fortsatte han att förfäkta som ledamot av Första kammaren, dit han hösten 1887 invaldes av Göteborgs stad, och representerade staden ända till sin död.

Till 1878 års kyrkomöte var Wieselgren vald som suppleant inom både Göteborgs och Skara stift. I sin verksamhet på fångvårdens område fullföljde han vad hans föregångare Gustaf Fridolf Almquist påbörjat, i syfte dels att genom utvidgad tillämpning av cellsystemet, dels att genom lämpligt ordnande av frigivna fångars rätt att förfoga över sin arbetsförtjänst samt genom främjande av understödsverksamhet motverka återfall i brott. I förstnämnda syfte togs ett genomgripande steg genom lagen 29 juli 1892 om straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum. Under den tid Wieselgren ledde svenska fångvården blev antalet av rikets centrala straffanstalter reducerat från åtta till fyra och det återstående gemensamhetsfängelset för kvinnor anordnat efter nattcellsystemet, varjämte de gamla kronoarbetsstationerna ersattes av tidsenligt ordnade tvångsarbetsanstalter. Det andra syftemålet främjades genom reglementet 24 oktober 1890 angående fångars arbetspremier samt genom förbättrad arbetsdrift, sedan fångvården från olika statsadministrationer övertagit arbetsuppgifter, för vilkas ombesörjande fångpersonalen skulle övas i olika slag av yrkeskunnighet.

Wieselgren utsågs till Sveriges ombud vid åtskilliga utländska kongresser för fångvårdsärenden. Inom riksdagen användes Wieselgren i lagutskottet (1877–78) och kanslideputationen (1879–80) samt satt i tio tillfälliga utskott (1882, 1883, 1885, 1890, 1893, 1895, i två 1896 samt 1900 och 1901), som ordförande i alla utom de två första, varjämte han tillhörde det särskilda utskott, som 1902 behandlade lagförslagen om tvångsuppfostran av minderåriga förbrytare och vanvårdade barn. Han var även ledamot av tvångsuppfostringskommittén 1896. Han kallades till ledamot eller hedersledamot av fångvårdssällskap i Frankrike, England och Schweiz. År 1898 blev han hedersledamot av Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg.

Wieselgren valdes till ledamot av Göteborgs utskänkningsbolags styrelse 1874 och genomförde han flera nykterhetsfrämjande reformer i överensstämmelse med "Göteborgssystemets" ursprungliga syfte. I sin skrift från 1880 Om svenska bränvinslagstiftningen 1855–77 öppnade han fejd mot 1878 års kommittés förslag att frångå 1855 års grunder för brännvinslagstiftningen, med den påföljd, att dessa planer omintetgjordes och Wieselgren insattes i kommittén, som därvid fick i uppdrag att avge förslag om beskattning av maltdrycker. Även i den internationella dryftningen av denna betydelsefulla fråga deltog Wieselgren. Hans skrift Göteborgssystemet, dess uppkomst, syften och verkningar (1881) blev på begäran översatt till både engelska och tyska (1882; andra upplagan 1886). De uppsatser, i vilka han 1883 drog i härnad mot den s.k. ringrörelsens brännvinspolitik, översattes till tyska ("Der Branntwein im Programme der Arbeiterringe", 1884), och hans efter det nykterhetsvänliga partiets seger vid 1885 års riksdag utgivna redogörelse för striderna om svenska brännvinslagstiftningen 1835–85 översattes och trycktes i Tyskland, England och Amerika samt utgavs även på franska. Wieselgren utsågs till ledamot i 1886 och 1889 års kommissioner för utgivning och spridning av skrifter till nykterhetens befrämjande och blev efter Magnus Huss avgång ordförande i den senare kommissionen. I Svenska nykterhetssällskapet var han ordförande från 1893.

Den berättelse Wieselgren på anhållan av styrelsen för tredje internationella antialkoholkongressen i Kristiania 1889 avgav rörande Göteborgssystemets verkningar trycktes då på svenska och tyska språken samt blev på föranledande från Frankrike och Belgien 1898 av Sv. nykterhetssällskapet med fullföljd statistik utgiven i en för dessa länder avsedd fransk upplaga ("Resultats du Système de Gothembourg"). På grund av engelsmannen Whytes anmärkningar mot det svenska bolagssystemet skrev Wieselgren 1893 More about the Gothenburg system, a critical review (svensk upplaga, Ännu ett ord om Göteborgssystemet, 1899). De moderata nykterhetsvännernas program behandlade Wieselgren i skrifterna Är den moderata nykterhetsverksamheten föråldrad? (1895) och Etik, pedagogik och politik inom den svenska nykterhetsverksamheten (1896).

Litteratur

• Ur Göteborgs Häfder - om de styrande och de styrde 1621-1748, Sigfrid Wieselgren, P A Norstedt & Söner, Stockholm 1878

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).