Senapsgas
Från Rilpedia
Senapsgas (yperit) är en stridsgas vars kemiska namn är diklordietylsulfid. Den verkar genom att ge skador liknande brännskador på utsatta kroppsdelar ett antal timmar efter exponeringen. Gasen är sällan direkt dödlig, men på längre sikt kan den även ge kraftigt nedsatt immunförsvar och cancer.
Gasen uppfanns gemensamt av forskare på det tyska kemiföretaget Bayer och Kaiser Wilhelm-institutet för kemi år 1916. Tyskarna kallade till en början gasen för LOST efter de två första bokstävernas i uppfinnarnas efternamn, Lommel och Wilhelm Steinkopf. [1]
Namnet senapsgas kommer från att gasen doftar svagt av vitlök eller senap.[2] Den har ingen färg och är därför svår att upptäcka. Benämningen gas är något oegentlig eftersom den är svårflyktig och framför allt används och är farlig i sin flytande form. Områden som kontaminerats av senapsgas blir otillgängliga i flera dagar eftersom gasen ligger kvar utspridd i vätskeform och omöjliggör oskyddade trupprörelser i området. Speciellt farligt kan det bli på kalla dagar, eftersom senapsgas fryser redan vid 13 C. Soldaterna kan då omedvetet få med sig frusen gas in i tält, där den sedan tinar och orsakar skador.
Senapsgas användes för första gången i strid 12 juli 1917 under första världskriget mot brittiska förband nära Ypres, därav ett av namnen på gasen Yperit.[2] Gasen användes främst under slutet av år 1917 och sedan hela 1918. Sedan dess har det inte använts i någon större utsträckning, undantaget Italiens kolonialkrig mot Abessinien år 1935 där senapsgas användes mot trupper utan något gasskydd,[3] och även under Iran-Irak-kriget 1983-1988 där främst Irak använde senapsgas, men även Iran.[4]
Sverige hade länge planer på att uppföra en egen anläggning för produktion av senapsgas genom att bygga en produktionsanläggning i Bofors som konstruerats av det italienska företaget Dinamite Nobel, men planerna lades till slut på hyllan år 1940 då det inte bedömdes som troligt att stridsgasen skulle bli något avgörande vapen i det andra världskriget som då precis brutit ut och ställde höga krav på upprustning av försvaret och prioritering.
Efter andra världskriget dumpade Sovjetunionen trots skarpa protester från bland annat Sverige stora mängder oanvänd beslagtagen tysk senapsgas i Östersjön. På svenskt vatten finns två dumpningsområden: ett utanför fyren Måseskär i Skagerak och ett sydost om Gotland. Denna dumpade senapsgas vållar ibland problem för fiskare som får upp läckande tunnor i sina nät. Det har hänt att fiskare fått svåra skador av nät som kommit i kontakt med senapsgas. Amerikanska flottan sänkte sin beslagtagna senapsgas i Nordsjön.
Enligt Konventionen om förbud mot utveckling, produktion och lagring av kemiska vapen samt om förstörelse av dessa, som antogs i Paris 13 januari 1993, ska alla förråd på sikt förstöras.[5]
Källor
Noter
- ↑ Agrell, Wilhelm: Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70, Historiska Media, Falun [2002] "7",, sid. 93. ISBN 91-89442-49-0.
- ↑ 2,0 2,1 Agrell, Wilhelm: Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70, Historiska Media, Falun [2002] "7",, sid. 94. ISBN 91-89442-49-0.
- ↑ Agrell, Wilhelm: Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70, Historiska Media, Falun [2002] "9",, sid. 107. ISBN 91-89442-49-0.
- ↑ Agrell, Wilhelm: Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70, Historiska Media, Falun [2002] "35",, sid. 331-332. ISBN 91-89442-49-0.
- ↑ Text på svenska http://www.humanrights.se/upload/files/2/MR-instrument/Konventionen%20om%20forbud%20mot%20kemiska%20vapen.pdf
Tryckta källor
- Wilhelm Agrell m.fl.: Svenska förintelsevapen: Utvecklingen av kemiska och nukleära stridsmedel, 2002. ISBN 91-89442-49-0.
