Runsvenska
Från Rilpedia
 Artiklar om svenska |
Runsvenska är benämningen på den äldsta kända skrivna versionen av svenska, använd från ca 800 till 1225. Slutet av perioden kommer av att man har daterat Äldre västgötalagen, den äldsta svenska texten skriven med latinska bokstäver till det året. Benämningen kommer av att språket skrevs med runalfabetet. Namnet är egentligen inkorrekt eftersom det knappast förekom några större skillnader mellan detta språk och det som i Danmark benämns rundanska. Idag använder man därför hellre termen fornöstnordiska. Detta språk stod i sin tur synnerligen nära den sk fornvästnordiskan , varför man brukar tala om dessa två som dialekter eller uttalsvarianter av ett språk man benämner fornnordiska. Under tidig vikingatid var skillnaderna mellan dessa två grupper obefintliga varför ingen distinktion kan göras. Skillnaderna ökade dock efterhand, men blev inte så stora att man uppfattade dem som olika språk förrän under sen medeltid.
Innehåll |
Urnordiska till runsvenska
För 4 000 år sedan talade stora delar av Europa och även delar i Asien ett dotterspråk till det indoeuropeiska urspråket, vilket sedan utvecklades till flera olika språk, däribland nordgermanska. Man hade ett helt annorlunda uttal och annat vokalsystem än vad vi har idag.
Man vet mycket lite om hur urnordiskan såg ut. Några ledtrådar kan man få i från urnordiska lånord i finskan och samiskan. Några sådana finns än idag, till exempel finskans kuningas (kung), från urnordiskans kuningaz. Runsvenskan är mer lik dagens svenska än urnordiskan och vissa ord uttalas nästan likadant idag, till exempel vintr (vinter), siunka (sjunka), vantr (vante) och vredr (vred). I gotländskan säger man fortfarande ”auge” för öga och ”haim” för hem. Normalt beror sådana arkaiska drag på isolation, men gutarna var dock under en stor del av sin historia en köpmannanation bestående av handelsresande bönder.
Urnordiskan ersattes troligen av runsvenskan någon gång runt år 800 då det äldre runalfabetet på 24 tecken ersattes med det nyare på endast 16 tecken, som kallas futharken. Nu tillkom de nya ljuden ”y”, ”ä” och ”ö”. Man har hittills i Sverige funnit omkring 3 000 skrifter skrivna på runsvenska.
Runor
Även om de latinska bokstäverna inte kom till Norden förrän efter vikingatiden så kunde nordborna redan skriva. Man skrev då med de germanska tecknen som kallas runor. Den äldsta runan som man har hittat är ristad för över 2000 år sedan. Resta stenar med runinskrift finns bara i de nordiska länderna.[1] Det fanns två olika sorters runor under Runsvenskan, normalrunorna och rökrunorna. Det enda som skiljer runorna åt är utseendet. Man kan kalla dem för olika handstilar. Nästan alla runristningar som finns kvar är uthuggna i sten, även om det var vanligare med ristningar i trä. Eftersom träet ruttnar så finns nästan inga trärunor kvar. Ordet ”runa” betyder hemlighet. Alla gick inte över till latinska bokstäver vid den runsvenska tidens slut, papper var dyrt så allmogen fortsatte länge att rista meddelanden med runor på träbitar.
Grammatik
- Huvudartikel: Runsvensk grammatik
Substantiven i runsvenska är kasusböjda efter genus.
Exempel
Theoderiks-dikten på Rökstenen från omkring 800-talet:
Originaltext:
- raiþ þiaurikR hin þurmuþi stiliR flutna strãntu hraiþmaraR
- sitiR nu karuR ã kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika
Transkription:
- Reið ÞiuðrikR, hinn þurmoði, stilliR flutna, strãndu HreiðmaraR.
- Sitir nu garuR, ã guta sinum, skialdi umb fatlaðR, skati Mæringa.
Isländska:
- Reið Þjóðrekur, hinn þormoði, stillir flotna, ströndu Hreiðmarar.
- Sitir nu görr, á gota sinum, skjaldi of fatlaður, skati Mæringa.
Översättning:
- Då rådde Theoderik, den djärve, sjökrigares konung, över Hreidhavets strand.
- Han sitter nu rustad, på sin gotiska häst, omgjordad med sköld, främst av Märingar.
ÞiaurikR tolkas oftast som Theoderik den store av östgoternas rike.
Referenser
Källor
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (juni 2009) |
Fotnoter
- ↑ Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år, s. 53
