Klassisk fornsvenska
Från Rilpedia
 Artiklar om svenska |
Klassisk fornsvenska eller Äldre fornsvenska var den fornsvenska som talades 1225-1375. Den kallas klassisk fornsvenska för att språket var relativt stabilt och att de nedärvda ljud- och formsystemen var relativt väl bevarade. Äldre fornsvenska är en nyare mindre värdeladdad beteckning som blivit vanligare då man gått ifrån synsättet att den äldre fornsvenskan skulle vara "bättre" än den yngre.
Den bakre gränsen för klassisk fornsvenska utgörs av den äldsta texten skriven med latinska bokstäver, ett fragment av Äldre Västgötalagen som daterats till ca. 1225. Vid mitten av 1300-talet kom den första rikssvenska lagboken "Magnus Erikssons landslag" (Magnus var Sveriges kung under den tiden). Under klassisk fornsvensk tid finner man huvudsakligen tre texttyper:
- Lagar
- Religiösa texter
- Poetiska texter
Innehåll |
Exempel
Exempel på klassisk fornsvenska ur Erikskrönikan från 1320-talet:
- Birger jerl, then wise man.
- Han loot Stockholms stad at byggia
- med digert with oc mykin hyggia,
- eth fagerth hus ok en godhan stadh
- alla ledh swa gjort som han badh.
- Thet er laas fore then sio,
- swa at karela göra them enga oroo.
- Then sio er god, iak sigher for whi:
- nittan kyrkiosokner liggia ther i
- ok um kring sion siu köpstäde.
Yttre språkhistoria
Under medeltiden kom nya jordbruksmetoder, jordbruksredskap och spannmål till Sverige. Tack vare det kunde befolkningen växa. Kyrkan spreds till norden och kunde organisera befolkningen i socknar. I och med det möttes sockenbefolkningen regelbundet i kyrkan på söndagarna vilket ledde till starkare sammanhållning i socknarna. Prästerna var inflytelserika och ofta flerspråkiga. Kungamakten växte fram vilket ledde till ökad kommunikation mellan olika delar av landet. Allt det bör ha haft stora effekter på språket som vi tyvärr vet lite om. Klart är att det uppstod dialekter i socknarna och att många nya ord lånades in. De flesta inlånade orden kom från latinet men även från tyskan och engelskan.
Språkdrag och språkförändring
Fonologi
I fornsvenskan fanns tre stavelselängder kort, lång och överlång. Det berodde på att kort vokal inte medförde lång konsonant som i modern svenska. I modern svenska finns alltså kombinationerna V:K eller VK: medan fornsvenskan hade kombinationerna VK, V:K, VK: och V:K:. De korta stavelserna (VK) förlängdes och de överlånga stavelserna (V:K:) förkortades under yngre fornsvensk tid så de började överensstämma med vårt moderna mönster.
I fornsvenskan fanns åtta vokaler i:, y:, u:, o:, e:, a:, ø: och ε:. Detta är alltså innan den stora vokaldansen. Bok uttalades som [bo:k] (båk) inte som det nutida [bu:k] (bok).
Konsonantsystemet liknade i stort nusvenskan. Det fanns två dentala frikativor; tonande och tonlös (som engelskans the och thing).
Ortografi
Grafemen <æ> och <ø> används. Grafemet <þ> ("thorn") användes för den dentala frikativan, både tonande och tonlös, som fanns i fornsvenska (jämför engelska the (tonande) och thing (tonlös)). Några exempel är ær, færþ, þøme och goþ. Grafemet <þ> ersätts under 1300-talets andra hälft av <th> och <dh>.
Grafemet <i> användes både för fonemen /i/ och /j/. (Exempel: sial (själ) och xij (XII).)
Grafemen <u>, <v> och <w> användes omväxlande för fonemen /v/ och /u/ (vtan, vpsprang, hulkin). <w> kunde ibland användas för kombinationen /vu/ eller /uv/ (dwa = duva).
Morfologi
Nominal morfologi
I fornsvenskan böjdes substantiv och pronomen i kasusen nominativ, ackusativ, genitiv och dativ. De svaga maskulinerna, femininerna och neutrerna hade varsin deklination. Åtminstone tre grupper starka maskuliner, tre grupper starka femininer och en grupp starka neutrer kan indentifieras. Adjektiviska ord och räkneord böjdes efter substantivets genus och kasus.[1] Bestämdheten lades till ordet efter kasusböjningen, även den böjd i kasus (fiskens = fisksins).
Verbmorfologi
Verben kongruensböjdes i numerus och plural även efter person. De svaga verben kan delas in i tre konjugationer, dessutom fanns sju grupper av starka verb.[2] Det fanns en konjunktivform som under tidens gång skulle bli allt ovanligare (idag finns den bara kvar i stelnade uttryck). I fornsvenskan var supinumformen av verb identisk med neutrumformen av preteritum particip.
Syntax
I fornsvenskan var ordföljden friare än i dagens svenska. Man kunde utelämna både referentiella och icke-referentiella subjekt. Exempelvis kunde man säga "Bor en man i huset." istället för det nutida "Det bor en man i huset." Detta berodde bland annat på verbmorfologin som gjorde att man, som i till exempel spanska, kunde veta vilken person man pratade om utan att sätta ut ett pronomen.
Huvudsatser kunde inledas med verb och forfarande tolkas som ett påstående (inversion). "Fick han svärdet" behöver alltså inte vara en fråga utan kan också vara ett konstaterande. Huvudsatser inledda med verb användes främst i berättande genrer där händelseförlopp radas upp efter varandra.
Oblika subjekt förekom vid "upplevelseverb". Man kunde till exempel säga "Mig drömde", i stället för nutida "Jag drömde".
I nominalfraserna kunde genitivattribut stå både före och efter huvudordet (hans hus eller hus hans). Detsamma gällde adjektiv och pronomen (hus thetta och thetta hus samt grön äng och äng grön). Under yngre fornsvensk tid börjar genitivattributen konsekvent hamna framför huvudordet. Adjektiv och pronomen börjar hamna framför hvuduordet något tidigare. Detsamma gäller yrkesbeteckningar och titlar.
1225-1325 var svenskan ett renodlat OV-språk varefter OV-frekvensen sjunker för att sedan ökat på grund av lågtyskt inflytande under yngre fornsvensk tid.
Referenser
Fotnoter
- ↑ Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år, s. 98-107
- ↑ Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år, s. 107-111
Källor
- Pettersson, Gertrud, Svenska språket under sjuhundra år, Lund 2005
