Pehr Sparre
Från Rilpedia
Pehr Georg Sparre af Söfdeborg, född 4 maj 1790 i Lessebo bruk, död 23 juli 1871 i Karlskrona, var en svensk greve, militär och författare. Sparre var son till Erik Sparre af Söfdeborg (1753-1791) och Regina Ulrika Pijhlgardt, gift med sin kusin Eva Carolina Pijhlgardt (1796-1876) från 1824, far till uppfinnaren P A Sparre och farfar till konstnären Louis Sparre (jämför släktartikel Sparre).
Sparre blev 1807 fänrik vid Skaraborgs regemente, deltog i finska kriget i bland annat återerövringen av Gotland våren 1808, landstigningsförsöken i Finland, vinterfälttåget på Åland och expeditionen till Västerbotten där han blev svårt sårad i högra armen i slaget vid Sävar den 19 augusti 1809. Det senare har han beskrivit i de publicerade "Anteckningar rörande expeditionen åt Westerbotten år 1809". Han tilldelades en guldmedalj för tapperhet i fält år 1810.
Som löjtnant deltog han under Andra napoleonkriget i bombardemanget av Hamburg 1812, slagen vid Grossbeeren, Jüterbock och Leipzig 1813, belägringen av Glückstadt och fälttåget till Belgien. År 1814 befordrades han till kapten och deltog i fälttåget mot Norge. Efter kriget var han verksam vid den nybildade generalstaben, från 1816 som kapten och från 1820 som major. Sparre blev överstelöjtnant vid Sjöartillerikåren 1823 och var 1832-1856 Sjöartilleriregementets (från 1845 Marinregementet) förste överste och sekundchef.
Sparre debuterade som författare med Thora eller Grimsholms saga 1829. Han har kallats "Sveriges Walter Scott" då han framför allt skrev historiska äventyrsromaner, till exempel Den sista friseglaren (1832), Standaret (1847) och Sjö-kadetten i konung Gustaf III:s tid (1850). Han tilldelades 1870 av Svenska akademin Karl Johans pris för litterära förtjänster och var hedersledamot av Örlogsmannasällskapet från 1858.
