Nyårsklockan
Från Rilpedia
Att dikten Nyårsklockan (med den kända versraden "Ring, klocka ring") av lord Alfred Tennyson (1809–1892), svensk översättning (postumt utgiven 1890) av Edvard Fredin (1857–1889), reciteras vid tolvslaget på Skansen är en gammal svensk tradition.
Första gången var 1895 då dikten lästes av Nicklas Bergendahl, kallad Magnis på Nabben, året efter var det snökaos och därför inställt, men 1897 deklamerades dikten av den som kom för många att bli starkt förknippad med den, en då nästan 29-årig teaterelev vid namn Anders de Wahl som hade blivit tillfrågad av Artur Hazelius. De första decennierna lästes dikten bara för besökarna på Skansen, men sedan, fram till och med 1955, kunde dikten även höras i radio.
Andra personer som läst dikten:
- 1898 - Per Oscar Eliasson, skådespelare.
- 1899 - Ruben G:son Berg, litteraturhistoriker.
- 1900 - Lambert Lindblad.
- 1901 - Konstantin Axelsson, regissör och skådespelare.
- 1905 - Bror Olsson, skådespelare.
- 1917 - Ivan Hedqvist, skådespelare.
- 1925 - Uno Henning, skådespelare.
- 1931 - lästes Nyårsklockan ej. Skansenchefen professor Lindblom höll istället ett högtidstal.
- 1934 - läste de Wahl dikten i radio ifrån Sveriges radios studio på Kungsgatan 8 i Stockholm, medan Uno Henning läste dikten på Skansen.
- 1939 - Arnold Sjöstrand, skådespelare.
- 1940 - Nyårsklockan lästes inte alls på Skansen, men de Wahl läste den i radio.
- 1946 - Rune Lindström, författare och skådespelare, läste på Skansen, en bandad de Wahl hördes i radio.
- 1947–1955 - Olof Widgren läste på Skansen och en bandad de Wahl hördes i radio.
Efter Anders de Wahls bortgång 1956 låg traditionen länge nere. År 1977 bestämde dock SVT att man ville återuppta traditionen och TV-sända den. Skådespelaren Georg Rydeberg fick uppdraget, vilket blev en succé och traditionen fortlevde. Efter Rydeberg (1977–1982) har tre skådespelare fått uppgiften, Jarl Kulle (1983–1996), Margaretha Krook (1997–2000) och Jan Malmsjö (2001-).
Texten
Varken den fjärde eller den sista strofen i dikten (som handlar om den väntande Messias) brukar numera läsas i nyårsceremonin.
Jan Malmsjö har sagt sig anse att den femte strofens poetiska programförklaring är inaktuell, där "diktens gatularm" rings ut till förmån för i "sångarhjärtan skaparglöden", och brukar ersätta raderna med omskrivningar: "Ring ut det meningslösa gatuvåldets larm / ring till alla hjärtan skaparglöden" (2004) eller "Ring ut det meningslösa våldets gatularm / ring till alla hjärtan kärleksglöden" (2007).
Tennysons original
Det kan tyckas egendomligt att en dikt som blivit en nationell institution inte är svensk, utan en översättning. Men översättningen, tryckt i den annars bortglömde författaren Edvard Fredins Skilda stämmor (1884), är mycket fri. Om man jämför med originalet, Tennysons dikt nr 106 ur samlingen In Memoriam A.H.H. (1850), ser man att Fredins text är en omdiktning i ett annorlunda versmått, som inte är lika metriskt regelbunden, och kanske inte heller lika poetiskt koncis som originalet. Till nationalkänslans fromma kan sägas att de formuleringar som vi minns bäst, "ring, klocka ring", "själaringning över land och vatten", "årets första, skälvande minut", är kreativa tillägg av översättaren.
Texten finns på engelska wikisource: Ring Out, Wild Bells.
På transpiranto
Det finns också en ännu friare översättning, till transpiranto av Ludoviko Hagwaldo (Ludvig Hagwald), tryckt i Grönköpings veckoblad 1998. På fraser som "ding dinka dong" och "akva et rabatta" syns det att det är en översättning av den svenska versionen, och inte av det engelska originalet.
