Från Rilpedia

Nordens kristnande inleddes med att nordbor reste runt i Europa och blev påverkade av dess storhet, särskilt de kristna kyrkorna och dess makt. Nordborna blev påverkade tidigt av den kristna tron genom olika resor men länderna i Norden blev inte kristna förrän olika missionärer besökte dem.

Missionärer från Tyskland skickades till Danmark med uppgift att kristna danskarna. Kungen som var i ledningen Harald Blåtand förklarade Danmark kristet år 960 e.Kr genom att resa en runsten. Som kristen kung fick man en helt ny makt. Kungen förklarades som "Guds nåde" och kunde styra som han ville eftersom han var Guds "röst". Harald såg möjligheterna i sitt eget land men att kristna landet betydde också bättre gemenskap med den mäktiga kejsaren i Tyskland.

Ansgar, som var en munk från Tyskland, skickades till Birka för att träffa stadens kung Björn som dock enligt Ansgarsvitan (legenden om Ansgar) verkar förvånad över att Ansgar dyker upp. Han får dock tillstånd att predika i staden och vem som helst får tillåtelse att ta del av budskapet. 829 e.Kr besökte Ansgar Birka och försökte lära ut kristendomen och byggde även den första kyrkan som vi idag känner till. Kyrkan och staden försann dock med tiden och missionen i staden Birka dör ut.

Gällande kristnandet av götaländerna så finns det mycket som pekar mot att den tidigaste missionen kommer från England. Det mesta pekar också mot att det är missionen i götaländerna som som blir långvarig. Missionen i Svealand tar ny fart långt senare än Ansgar. Först under 1000-talet kan man med säkerhet säga att kristendomen börjar etablera sig i Svealand. Med tiden är det Hamburg/Brehmen som får mandatet från Rom att missionera såväl götaländerna som Svealand.

Kristendomen spred sig långsamt i det som idag är Sverige och fick aldrig något riktigt fäste förrän kungar och stormän kristnades. En av de teorier som finns är att varje enskilt ting tog beslut om man skulle övergå till kristendom eller ej. Jan Arvid Hellström delar in kristnandet av Sverige i tre faser; 1. den individuella fasen, 2. den kollektiva fasen och 3. den kyrkorättsliga fasen. Den individuella fasen lär ha inletts tidigast oavsett vilket landskap vi talar om. Här är det främst frågan om handelsmän som stött på kristendomen under sina resor ner i Europa. Den kollektiva fasen kan ha gått till på samma sätt under förutsättningen att ett helt skeppslag eller en familj stött på kristendomen på resa. Det kan också vara frågan om att vandringsmunkar predikat för lokala stormän som beslutat sig för att ta till sig läran och därmed inkluderat sin familj. Den tredje fasen innebar att man på det lokala tinget tagit lagligt beslut att följa kristendomen. Många av de äldsta svenska helgonlegenderna beskriver de två sista faserna.

Hellström understryker också att det inte i första hand har varit frågan om ett teologiskt kristnande. Han menar istället att det är kulten och ritualen som är bärande för omvändelsen. Det mesta tyder på att kristnandet, av i första hand Götaländerna och Svealand, i stort sett var ett oblodigt skeende. Riket Sverige växte fram mycket tack vare kristnandet av götaländerna och Svealand. Här kom Erikslegenden med tiden att stå som en modell för hur en kristen kung skulle styra och ställa.

Till Island skickades missionärer från de brittiska öarna för att lära ut den kristna tron. På 1000-talet hölls ett möte där de båda religionerna medverkade. Man kom fram till att kristendomen skulle bli den officiella religionen i landet. Ledaren på Island ansåg att ett folk, ett land måste ha en lag, en religion för att det ska kunna vara fred. Annars blir det oklarhet och detta leder till ett splittrat folk. Men det fanns undantag i kristendomen på Island. Man fick fortfarande lova att blottas i hemlighet, ställa ut barn och man fick också lov att äta häst kött. Allt detta skedde utan våld. Vilket varken Sverige eller Danmark lyckades med.

I kristendomen blev kvinnorna "orena" vilket de inte var i hedendomen (asatron). Men trots detta blev kristendomen väl mottagen av kvinnorna. Kvinnorna kunde nu komma till paradiset efter döden medan inom hedendomen kom de till dödsriket men alla männen kom till Valhall där de återuppstod och festade med Oden varje dag. Kvinnorna återuppstod inte utan de levde vidare genom sina barn.