Nådendals kloster
Från Rilpedia
Nådendals kloster (latin Monasterium vallis gratiæ). Biskop Magnus II Tavast i Åbo samt finländska prästerskapet och ridderskapet hade vänt sig till Sveriges rikes råd med begäran att få anlägga ett nytt dominkankonvent i Finland, men på mötet i Tälje 1438 tillstyrkte rådet, att i stället ett birgittinkloster där måtte stiftas. Biskop Magnus erhöll därför befallning att utse någon lämplig plats. Det bestämdes, att gården Stenberga i Masko socken, som drottning Margareta lagt under kronan, skulle anslås till klostret samt att detta borde helgas åt Jungfru Maria, Johannes döparen, "rikets synnerlige patron", den heliga Anna och den heliga Birgitta i hopp om, att genom deras förböner landets bedrövliga tillstånd skulle förbättras.
Redan i oktober 1438 avsändes från Vadstena två munkar för att grundlägga det finska klostret. Mellan detta och moderklostret underhölls från första stunden livlig förbindelse. 1440 anslog rådet Asunda härad i Uppland med all kunglig rätt i 13 år till klostrets underhåll, och riksföreståndaren Karl Knutsson (Bonde) tog klostret i sitt skydd samt gav dess sysslomän rätt att över hela Sverige upphandla livsförnödenheter. Kort efter sin kröning bekräftade konung Kristofer av Bayern (1441) allt vad rådet gett till klostret och stadfäste dess beslut att, emedan den först utsedda platsen befunnits vara i många avseenden olämplig, åt klostret upplåta kronans sätesgård Helga i Bjärnå socken. Därjämte bestämdes, att i närheten skulle uppbyggas ett särskilt härbärge för pilgrimer och vägfarande, på det klostret inte skulle betungas med för stor gästning. Klostret erhöll också jus patronatus till sockenkyrkan.
Men inte heller på denna trakt fanns tjänlig plats, varför konungen (1443) medgav, att klostret måtte flyttas till Ailois i Reso socken, vilken gård av enskilda personer blivit upplåten. Samme konung tillerkände också klostret rätt till fri in- och utförsel. Konung Karl Knutsson (Bonde) utfärdade 1448 skyddsbrev för Nådendals kloster och beviljade detsamma frälsefrihet på de sex gårdar det av kronan erhållit. Ett årtionde därefter erhöll klostret av konung Kristian I likaledes skyddsbrev, som han funnit sig manad att utfärda i synnerhet därför, att de tre nordiska rikena under honom återkommit "till gammal god förening, vänskap och broderligt förbund". Såsom vanligt var, följdes exemplet av hans efterträdare Sten Sture den äldre (1472 och 1488), konung Hans (1499), Svante Sture (1504) och Sten Sture den yngre (1513).
Rikets råd bekräftade (1504) klostrets patronatsrätt till Bjärnå och anslog åt klostret kronans gods Lonto ö och Lietsala. Många gods och gårdar såväl i Sverige som i Finland skänktes eller testamenterades till Nådendals kloster. Bland stora donationer må nämnas nio gårdar, som ärkebiskop Jakob Ulfsson, biskop Magnus i Åbo, riksföreståndaren Sten Sture och väpnaren Knut Posse skänkte 1490. Likväl fann sig generalkonfessorn Arvidus Nicolai 1496 föranlåten att för moderklostret klaga sin nöd. Han skildrade ryssarnas omilda framfart i Finland, vilken vållat, att den s.k. Birgittapenningen, som landet plägade utgöra, i betänklig grad minskats; stor pest och svår vinter rådde, så att klosterfolket utstått många lidanden och hade endast att välja mellan "martyrium eller flykt". Han bad därför om tillåtelse att, i händelse man nödgades fly ur landet, få en fristad i Vadstena klosters stenhus i Stockholm. Den kristna fromheten uppehöll dock klostret ännu någon tid med nya gåvor.
Men kyrkoförbättringen stod för dörren; och då abbedissan föreställde konung Gustav Vasa klostrets usla tillstånd efter recessen i Västerås, lät han de fyra huvudgårdarna Helga, Stenberga, Lonto ö och Lietsala fortfarande tjäna munkarna och nunnorna till uppehälle. Konung Erik XIV tillät dem behålla detta understöd. Konung Johan III utfärdade flera brev till förmån för abbedissan Birgitta Knutsdotter och de få, då återstående nunnorna, men endast en gård var 1577 anslagen till klostret. Oaktat konung Gustaf 1554 uppburit 28 lödiga mark kyrksilver, funnos åtskilliga dyrbarheter kvar, som avlämnades till konung Johan. 1584 erhöll den sista nunnan i Nådendal, Elin Knutsdotter, konungens brev om underhåll från Pontus De la Gardies fögderi i Norrfinland. Kyrkoherden i Reso förflyttades till Nådendals kloster, vars kyrka därmed blev sockenkyrka.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
