Honungsgrävling

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Mellivorinae)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

?Honungsgrävling Status i världen: Livskraftig (lc)^[1]
Mellivora capensis
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Däggdjur Mammalia
Ordning:	Rovdjur Carnivora
Familj:	Mårddjur Mustelidae
Underfamilj:	Mellivorinae Gray, 1865
Släkte:	Mellivora Storr, 1780
Art:	Honungsgrävling M. capensis
Vetenskapligt namn
§Mellivora capensis Auktor: Schreber, 1776

Den helt svarta varianten
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Honungsgrävling (Mellivora capensis) är ett rovdjur i familjen mårddjur som förekommer i Afrika och Asien. Trots namnet räknas arten inte till de egentliga grävlingarna (Melinae) utan till en egen underfamilj, Mellivorinae.

Utseende

Pälsen har en kännetecknande svart-grå-vit mönstring. Den övre delen från bakhuvudet till svansens rot är vit eller gråvit. Genom en skarp gräns skiljs den undre delen som är svart. Även ansiktet och extremiteterna är svart. I några afrikanska skogsområden, till exempel i norra Kongo-Kinshasa, finns dock individer som är helt svarta.

Extremiteterna och svansen är i jämförelse med kroppen förhållandevis korta. Vid de främre fötterna finns skarpa klor. Den relativt tjocka huden hänger löst på kroppen. Huvudet är brett och har en kort och spetsig nos samt små ögon. Djuret saknar yttre öron. Grävlingen får som vuxen en kroppslängd på mellan 60 och 77 cm och svansen kan öka totallängden cirka 20 till 30 cm. Hanar är oftast lite tyngre än honor och når en vikt mellan 7 och 13 kg.

Utbredning och habitat

Utbredningsområdet av honungsgrävlingen omfattar stora delar av Afrika och Asien. I Afrika finns arten nästan på hela kontinenten från Marocko och Egypten till Sydafrika. I Asien sträcker sig utbredningsområdet från Arabiska halvön över centrala Asien (Turkmenistan) till Indien och Nepal. Dessa djur förekommer i olika habitat, till exempel gräsmarker och stäpper, tempererade skogar samt bergsregioner upp till 3000 meter över havet. De undviker däremot allt för heta och våta områden som öken och regnskogar.

Levnadssätt

Aktivitet och socialt beteende

Honungsgrävlingar är huvudsakligen aktiva på gryningen eller på natten. I regioner långt ifrån civilisationen och områden med kyligt klimat kan de vara aktiva även på dagen. Som viloplatser använder de oftast egna utgrävda lyor. Dessa är vanligtvis mellan en och tre meter långa och slutar i ett litet rum som, utom vid parningstid, saknar polstring. Ibland bor honungsgrävlingar i naturliga grottor, håligheter i träd eller bon som byggts av andra djur. En individ har oftast flera viloplatser i sitt revir. På grund av att de vandrar långa sträckor, bor de sällan två efterföljande dagar i samma lya. Sin föda hittar de huvudsakligen på marken. Ibland klättrar de även i träd, särskild när de letar efter honung.

Som de flesta mårddjur lever honungsgrävlingar huvudsakligen ensamma. Ibland påträffas dock mindre grupper som består av en familj, ett par eller några hanar. De har jämförelsevis stora territorier som omfattar flera kvadratkilometer. Dessa revir är inte särskild utpräglade, men varje grävling markerar längs sin vandringssträcka utvalda punkter med körtelvätska för att visa andra artfränder sin närvaro.

Försvar mot fiender

Honungsgrävlingar betraktas som mycket aggressiva och de har därför, undantaget människan, nästan inga fiender. Förutom under buken har grävlingen en tjock hud som effektivt skyddar djuret mot angrepp från kattdjur, giftormar och jordpiggsvin. Grävlingen använder även sina kraftiga främre fötter med dess långa klor samt tänderna som försvarsredskap. Dessutom har de möjligheten, likt skunkar, att spruta en illaluktande vätska från sina analkörtlar när de blir attackerade. Det finns berättelser att honungsgrävlingar har kämpat med djur som i storlek som en buffel.

Föda

Honungsgrävlingar är till största delen köttätare och jagar däggdjur som gnagare eller ungdjur av större arter som rävar eller antiloper. Dessutom står fåglar och deras ägg, reptiler (bland annat mindre krokodiler och giftormar), groddjur, as, insektslarver, skorpioner och andra ryggradslösa djur på matsedeln. Växtdelar äter honungsgrävlingen bara av i mindre mängder då i form av frukt, bär eller rötter.

Omtalat är artens förkärlek för honung, som gett djuret sitt namn. Enligt myten lever honungsgrävlingen i ett slags symbios med honungsgöken (Indicator indicator) som, med sitt läte, leder grävlingen till bikupan. Berättelsen fortsätter att grävlingen slickar honung medan honungsgöken äter alla binlarver. Sanningen i dessa historier är omstridd och det finns inga vetenskapliga bevis för detta påstående.

Fortplantning

Det finns olika uppgifter om dräktighetens längd. Det beror troligtvis på att äggen, som hos flera andra mårddjur, vilar en tid efter befruktningen. Mellan parningen och födslen går det normalt fem till sex månader men den egentliga dräktigheten borde vara kortare. Kull brukar bestå av två till fyra ungar som tillbringar sina första veckor i en lya som polstrats med torra växtdelar. Ungarna stannar jämförelsevis länge, ibland över ett år, hos honan. Livslängden i naturen är inte känd, men djuret har i fångenskap levt till en ålder på 26 år.