Martin Ekström
Från Rilpedia
- För fotbollsspelaren, se: Martin Ekström
Martin Eugen Ekström, född 6 december 1887 i Gålsbo by i By socken, nuvarande Avesta kommun i Kopparbergs län, som utomäktenskaplig son till pigan Johanna Persdotter, adopterad av moderns make hemmansägaren Anders Ekström i Hovnäs, i ungdomen flytt till Möklinta socken, Västmanlands län, död 28 december 1954 i Helsingfors; svensk militär och nazistisk politiker. Gift med tandläkaren Gladys Ekström med vilken han fick sönerna Derrick och Carl Bertel. Partiledare för Nationalsocialistiska Blocket. Ehuru en framgångsrik militär, tros Ekströms synnerligen begränsade talanger som talare och politisk organisatör ha kvävt den svenska s.k. överklassnazismen i sin linda.
Innehåll |
Volontär i artilleriet, tjänst i Persien
Ekström blev 1905 volontär vid Upplands artilleriregemente (A5), varifrån han i augusti 1911 erhöll avsked som 1:e konstapel. 1916 blev han sergeant i regementets reserv. Ekström hade december 1911 - hösten 1915 anställning vid persiska gendarmeriet, varunder han med utmärkelse deltog i en mängd strider mot rövarbanden och befordrades till kapten. Vid sistnämnda tidpunkt ingick han, som löjtnant i tysk-persisk tjänst, i den armé, som i december samma år vid Ahvepasset och Hamadan kämpade mot ryssarna, varvid han även utmärkte sig för mod och sinnesnärvaro.
Vita sidan i Finland
- När dagen inbrutit blev det klart, att endast Ekström lyckats fullständigt lösa sin uppgift. Han hade intagit hela stadsdelen Tammela. Brigaden hade stormat stationen, som stannat i vårt våld och för övrigt var staden intill broarna eller något mindre än hälften vår. Igen hörde vi Ekströms namn i förbindelse med ord av erkännande, beundran och tacksamhet. ur Elin Svedlins "Fyra flickor vid fronten", 1919.
1916 tog Ekstörm avsked och återvände till Sverige. Vid Finska inbördeskrigets utbrott i januari 1918 fick Ekström anställning som löjtnant i "vita" armén, inom vilken han befordrades till bataljonschef och major samt, efter Tammerfors intagande (6 april) till överstelöjtnant och chef för Vasa regemente, varmed han verksamt bidrog till Viborgs erövring (29 samma månad).
Även i Estlands befrielsekrig 1919 deltog Ekström, nu under Gustaf Mannerheims befäl. Han var då utländsk befälhavare för en av honom uppsatt frivillig finsk kår om 300 - 400 man, varmed han i januari samma år, delvis i förening med estländska trupper, utförde en djärv och skickligt ledd expedition från Reval mot Narva. Därunder intogs Wesenberg (den 9) och, genom överrumpling, Narva (den 28). Ekström var i maj 1923 estnisk överste och chef för Vasa skyddskår i Finland. Han avböjde Estlands högsta orden, Estlands örnorden med kraschan, då den fordrade att han antog estniskt medborgarskap, och emottog Estlands frihetskors av såväl I som II klass.
Ådalshändelserna 1931
När oroligheterna mellan strejkande arbetare, strejkbrytare och svenska myndigheter utbröt i Ådalen 1931 var Ekström fortfarande befälhavare för Vasa skyddskår i Finland. Vid underrrättelsen om skottlossningen i Lunde ringde han vännen Otto Järte i Sverige och sade:
- Här står det i tidningarna att det är fullt uppror av de röda i Ådalen och att ställningen är allvarlig. Om de svenska myndigheterna inte anser sig kunna bemästra den är jag beredd att på tolv timmar mobilisera mina sju bataljoner svenska skyddskårer i Österbotten, tillhopa 7 000 man. Jag kan också lägga beslag på alla fartyg i Österbottens hamnar och överskeppa styrkan med nödig materiel till Ådalen." cit. i Sivert Westers biografi om Ekström.
Det ska dock framhållas att det troligen var på grund av Ekström som mäntsäläupproret i Finland misslyckades 1932 och lapporörelsen därför föll ihop. Ekström vägrade nämligen låta skyddskårerna i Österbotten ta del i upproret, utan förhöll sig lojal mot president Pehr Evind Svinhufvud. 1934 tog sedan Ekström avsked från finska armén, för att flytta hem till Sverige och ägna sig åt politik.
Nationalsocialistisk partiledare
Sitt första offentliga tal som partiledare för Nationalsocialistiska Blocket höll Ekström i Stockholm 25 januari 1934. "Han förklarade inledningsvis att han inte var någon talare och han bevisade detta påstående i fortsättningen", skrev man i Aftonbladet. I konkurrentpartiet Nationalsocialistiska Arbetarepartiets tidning Den Svenske Nationalsocialisten ansåg man till och med att Ekström "stod helt främmande för nationalsocialismens ideologi". Efter kriget sammanfattade Ekström sin tid som partiledare med orden: "Det var det dummaste jag gjort".
Vinterkriget och fortsättningskriget
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Litteratur
- Sivert Wester: "Martin Ekström - orädd frivillig i fem krig", 1995.
- Hans Björkegren: "Gandonerna i Narva", 1981.
