Maktdelningsprincipen

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Maktfördelningsläran)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Maktdelningsprincipen, maktfördelningsläran, är en doktrin som innebär att den offentliga makten i en stat konstitutionellt fördelas på olika maktpoler, för att dessa ska uppväga och utöva kontroll över varandra i syfte att förhindra maktmissbruk. Maktdelningsprincipen är ett fundamentalt begrepp i moderna demokratier och utgör en av dess grundvalar.

Innehåll

Montesquieu och maktdelningens historia

Maktdelning under antiken

Aristoteles som var lärjunge till Platon och därmed också förde ett arv vidare från Sokrates utvecklande Platons syn på staten som byggde på att bevara en tänkt urstat och lade ett historiskt perspektiv på konstitutioner. Aristoteles beskriver hur stadsstaterna från att ha styrts av som primitiva kungadömen i händerna på envåldshärskare utvecklats till mogna och fullfjädrade republiker. Det, menar han, var bra och gott vid en tidpunkt och utvecklingsstadium där antalet dygdiga individer var begränsat men hade spelat ut sin roll.

I republiken bör istället principerna om maktdelning och tidsbegränsade ämbeten råda. Makten bör rotera bland medborgarna, vilka i sin tur förväntas besitta den politiska mognad som krävs för att som jämlikar kunna över och låta sig styras av andra. Aristoteles hade alltså en både positiv syn på människan som duglig och dygdig nog att styra, men också en realism där han förutsåg behov av maktdelning[1].

Den romerska republiken var den första stat som på allvar förverkligade maktdelningsprincipen. I Rom hade alla ämbetsmän (kvestorer, ediler, pretorer, censorer och konsuler) vetorätt över alla andra ämbetsmän med jämlik eller underbördig rang (som de angivs i listan). Konsulerna hade vetorätt över inte bara samtliga ämbetsmän (inklusive den andre konsuln) utan också över hela senaten. Denna auktoritet förlänades även folktribunerna i syfte att dessa skulle kunna blockera beslut som ansågs vara skadliga för folket.

Modern tid

Den franska politiska upplysningsfilosofen Charles de Secondat de Montesquieu anses vara den som utvecklade den tredelade maktdelningen, men tanken framträder tydligt hos hans föregångare Samuel Rutherfords Lex, Rex (1644) och hos John Locke.

I Montesquieus stora arbete Om lagarnas anda framställer han sin doktrin om maktdelning, och förklarar dess nödvändighet utifrån historiska och samtida statsbildningar. Verket bygger på analyser av olika statsskick, orsaken till ofrihet, politiska misslyckanden och staters fall, utifrån ett tredelat maktbegrepp: verkställande makt, lagstiftande makt, och dömande makt. Han slår utifrån sina analyser fast att en monarki som verkställande men begränsad makt är att föredraga framför rena folkstyrelser, eftersom det senare inte skulle innebära en maktdelning. Framför allt Romerska republiken analyseras, och perioder av denna har varit föredömlig enligt Montesquieus mening. Idén till maktdelning får Montesquieu när han analyserar den brittiska statsmakten, och ibland betraktas England som hans influens. Det är också där parlamentarismen uppstår.

Maktdelning på olika sätt hade emellertid förekommit sedan antiken, men vad Montesquieu gjorde var att ge fenomenet en vetenskaplig teori med tillhörande terminologi, samt förklara varför maktdelning är det bästa styrelseskicket. Grundtankarna och terminologin är fundamental för demokratibegreppet, även för dem som inte delar hans syn på monarki.

Maktdelningens principer

I Montesquieus efterföljd delas traditionellt statsmaktens fält i tre delar: den verkställande makten (vanligen regering eller president), den lagstiftande makten (vanligen ett parlament eller en kongress) och den dömande makten (ett domstolsväsen) — dessa instanser skall sinsemellan vara oberoende för att uppfylla kriterierna på maktdelning.

Central för denna princip är en materiell konstitutionalism, det vill säga att det skall finnas en skriven grundlag och att staten legitimeras och manifesteras genom denna lag, enligt kontraktualismen. De flesta länder i västvärlden har numera en sådan skriven grundlag, undantaget Storbritannien. I grundlagen skall vidare de olika maktinstanserna regleras, deras befogenheter och skyldigheter klargöras, samt individens friheter säkras.

En huvudsaklig målsättning med maktdelning är att motverka despotism och diktatur, och att verka för nationell maktbalans, genom ett samhällsfördrag. Om någon medlem i en instans missbrukat sin makt skall den personen i idealfallet avsättas, straffas, eller varnas. Därför brukar maktdelningen inbegripa kontrollbefogenheter, till exempel i form av riksrätt, riksrevision, eller i ett utskott i parlamentet. I praktiken spelar massmedierna en betydelsefull roll genom att upplysa medborgare om maktmissbruk, så att medborgarna i allmänna val kan visa sitt missnöje eller samtycke till fortsatt förtroende för makthavarna.

Maktdelningsprincipen förs som regel till det liberala tankegodset.

Horisontell och vertikal maktdelning

Montesquieus maktdelning kallas ofta för horisontell maktdelning. En annan maktdelning, som delar den nationella, regionala och lokala makten kallas vertikal maktdelning. En decentraliserad stats vertikala maktdelning kan som i Sverige ta sig uttryck i att separera riksdag, landsting och kommunstyrelse.

Maktdelning, demokrati och folksuveränitet

Sedan politikens fält under 1900-talet vuxit och i flera länder kommit att närma sig den privata sfären med sociala frågor, har stater modifierat och förändrat maktdelningen i sina styren.[2] Maktdelning ställs numera ibland i motsats till parlamentarismen. Jörgen Hermansson i ”Om att tämja folkmakten”, Maktdelning (SOU 1999:76), beskriver Sveriges system som motsats till den maktdelning som är förefintlig i USA, och menar att Sverige i sin parlamentarism inte har annat än en arbetsfördelande maktdelning; maktdelningen är inte lika renodlad som i USA. Den dömande makten har en starkare roll i presidentstyren, i och med att det finns en författningsdomstol. I presidentstyren manifesteras maktdelningen genom att de tre maktområdena har var sitt oberoende organ vilka även har till uppgift att kontrollera och balansera varandra. Mot denna traditionella definition av maktdelning, ställer Hermansson begreppet i ljuset av maktspridning genom valsystem, proportionellt valsystem som till exempel Sverige har, kontra det majoritetsvalssystem som finns i till exempel USA, och resonerar för att en sådan renodlad maktdelning som USA har inte är en nödvändig förutsättning för demokratin. Den avgörande skillnaden ligger i ansvarsutkrävandet som är lägre i parlamentariska system.

Hermansson beskriver även hur maktdelningens konstitutionalism och krav på rättssäkerhet kan komma i konflikt med folksuveränitetsprincipen. Så tolkar även Sven-Ola Lindeberg grundlagen — att all makt utgår från folket är enligt honom oförenligt med maktdelning.[3] I USA, vars grundlag brukar framhållas som urtypen för en konstitution som bygger på maktdelning, menas tvärt om att både folksuveränitetsprincipen och maktdelning är deras grundval, och att dessa båda principer är kompatibla eftersom folket delegerar sin makt genom representativ demokrati.[4] Att parlamentarism skulle av nödvändighet utesluta maktdelning, har också vederlagts av Cameron och Falleti vid American Political Science Association (2004), där Storbritannien menas ha en maktdelning, men utan check-and-balances som kännetecknar USA. Enligt denna uppfattning uppstod felläsningen av Montesquieu vid tillkomsten av USA:s konstitution och av politiska skäl.

Mot bakgrund av teorier som Hermansson delvis redogör för, diskuterar Joakim Nergelius i samma utredning som denne, och hävdar att i Sverige har folksuveränitetsprincipen, tvärt emot andra västerländska länder, stipulerats i grundlagen till att gälla all offentlig makt på ett direkt sätt, varför det vuxit fram en skepsis mot att den dömande makten skall växa sig för stark. Detta bör inte belysas genom att demokratin kan tolkas utifrån ett individ- eller samhällsperspektiv. Maktdelning, menar Nergelius, handlar om förhållandet mellan offentliga organ, och om att fastställa gränsen för statens makt mot individens friheter.

I USA anses maktdelningsprincipen vara en garanti mot egenmäktighet, tyranni och envälde, och därmed en av demokratins mest centrala förutsättningar. Om principen innebär att folkviljan underkuvas, är maktdelningen ändå lika ovedersäglig som demokratin.

Referenser

Källor

Noter

  1. ↑ Uppsala universitet: Antikens konstitutionella teorier
  2. ↑ Encyclopædia Britannica
  3. ↑ Sven-Ola Lindeberg, ”Individen och rättsskyddet”, s.248
  4. ↑ "Popular Sovereignty", Constitution Center
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Maktdelningsprincipen"
Personliga verktyg