Från Rilpedia

För andra betydelser, se Lyckohjulet (olika betydelser).

Lyckohjulet, en i medeltidens konst vanlig sinnebild - i litteraturen antydd redan av klassiska och gammalkristna författare - för lyckans och de mänskliga ödenas obeständighet.

Den första daterade förekomsten är en illustration i abbedissan Herrad von Landsbergs "Hortus deliciarum" (1159 - 1175). Redan där har den samma gestalt som den behåller oförändrad genom hela medeltiden: ett hjul, på vilket en skara människor håller sig fast, några på uppstigande, andra i fallande, överst en tronande med krona på huvudet; bredvid hjulet sitter en kvinna som vrider det runt. Framställningen grundar sig på en beskrivning i den senlatinske filosofen Boethius verk "De consolatione philosophiæ" (kap. II), där Fortuna, den antika lyckogudinnan, på överensstämmande sätt skildrar det av henne styrda ödets växlingar.

"Snabbt vänder jag hjulet. Jag älskar att upphöja det, som var i det djupa, och neddra det, som högt står".

Troligen genom ett missförstånd av detta ställe hos Boethius har sedan Honorius av Autun (i "Speculum ecclesiæ") framställt saken så, att det är Fortuna själv som är bunden vid ett evigt kringsvängande hjul, och det illustreras tydligt i en samtida kalkmålning med Herrads bild, i Slaglille kyrka i Danmark.

Annars blir i följande tid det förut omnämnda representationsschemat det normerande. Ofta använder man katedralernas rundfönster som förevändningar för sinnebildens framställande; som till exempel i Basel, Amiens, Verona med flera. I målning (t.ex. i Udby, Danmark) ser man ibland Fortuna stående bakom hjulet samtidigt som hon svänger det. Långt vanligare (särskilt mot medeltidens slut) är att hela Fortunafiguren utelämnas och dessutom så sänks antalet figurer runt hjulet till tre eller fyra; en uppklättrande, en på hjulets topp, en nedfallande (ibland även en nedanför som ligger död i en grav), samtliga med vidfästa inskrifter, respektive: regnabo ("jag skall regera"), regno ("jag regerar"), regnavi ("jag har regerat") samt (vid den döde): sum sine regno ("jag har intet rike"). I några fall, till exempel i ett träsnitt i Sebastian Brants "Narrenschiff" (1494), är dessa figurer utbytta mot åsnor iklädda narrkläder eller så är lyckojagandets dåraktighet på annat sätt satiriskt understruket. En inte ovanlig variation av temat visar Gud Fader (alternativt hans hand som sträcker sig ur ett moln) som sätter hjulet i rörelse, en illustration till Augustinus ("De civitate Dei"), och andra teologers framhållande av Gud som det obeständiga ödets herre.

I Sverige förekommer lyckohjul på flera håll bland kyrkornas vägg- och valvmålningar. Det äldsta kända exemplet är i Borreby (Skåne), från 1330 - 1340-talet. Från omkring 1450 är det i Ösmo (Södermanland), där även Fortuna är avbildad, stående bakom hjulet. Jämnårig med denna bild är den i Funbo (Uppland). Något senare blir lyckohjulsframställningarna mycket vanliga. Man finner sådana i Husby sjutolft (den rikt klädda, bredvid hjulet stående kvinnan torde vara Fortuna), Härkeberga (Uppland), Kumla (Västmanland), Öja (Skåne), Ytterlännäs gamla kyrka (Ångermanland), samtliga från 1400-talets slut; från 1500-talets början i Frötuna och Dannemora (Uppland) med flera kyrkor. Ännu efter reformationens genomförande uppträder sinnebilden ibland, till exempel i Sorunda (1549), och i folklig konst långt fram i nyare tid, till exempel en målad bonad från Blekinge från 1800-talets början (i Nordiska museet).

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).