Lettisk litteratur
Från Rilpedia
Lettisk litteratur eller lettiskspråkig litteratur är den litteratur som produceras på lettiska.
Lettiska blir litteraturspråk
En stark folkdiktningstradition har funnits i Lettland sedan urminnes tider, men fram till 1800-talets senare del endast som muntligt berättad litteratur. Lettiska blev ett litteraturspråk med reformationen: först genom katekeser, sedermera genom Jānis Gliks (1652-1705) bibelöversättning. Det var en krävande uppgift som tog Gliks, ursprungligen från Wittenberg, fjorton år. Tryckningen av en första bibelupplaga kom till stånd 1694 medan Sverige ännu dominerade Rigaområdet och svenska kronan bekostade en utgåva om femtonhundra exemplar. Med den ryska framryckningen under det stora nordiska kriget förlorade Sverige greppet om Lettland. Krigets vindar förde småningom bibelöversättaren Jānis Gliks till Moskva där han verkade intill sin död.
På grund av krig, epidemier och folkfördrivning avstannade den litterära utvecklingen i Lettland under förra delen av 1700-talet. Först med Gotthard Friedrich Stenders (1714-1796) didaktiska diktning går det att tala om en originell litterär insats i lettisk språkdräkt. Stenders var präst och i sina diktförsök prisade han lutherska dygder som flit, underordning och måttfullhet, samtidigt som han ivrigt fördömde lättja och dryckenskap. Från Stenders penna finns ett knippe lovsånger som kommit att ingå i den lettiska psalmboken. Stenders sammanställde även en första lettisk encyklopedi.
Nationellt uppvaknande i Lettland
När lettiskan på 1800-talet på allvar etablerade sig som litteraturspråk skedde det som en del av den romantiska kulturrörelsen. Inspiration utgick från Johann Gottfried von Herder 1744-1803 och dennes idé om att den kulturella identiteten tydligast manifesterar sig i den folkliga kulturen. Herder, verksam som präst i Riga en tid, stakade ut kursen åt en hel generation av europeiska romantiker som begav sig ut på jakt efter folkens själ. Nationalromantiken var en förutsättning för den kamp som följde under 1900-talets första skede - kampen för separation från det ryska imperiet och för nationell självständighet. Vägen dit anträddes på 1800-talets mitt med utgångspunkt drån universitetet i estniska Tartu. Där bildades Jaunlatvieši, den unglettiska rörelsen, kring Krišjānis Valdemārs (1825-1895) och Juris Alunāns (1832-1864).
Pumpurs och Björndräparen
Ungletterna umgicks med långtgående planer om förnyelse av både litteraturen och samhället. Särskilt ville man att skapa nationellt epos. Ett sådant kom också att skrivas av Andrejs Pumpurs (1841-1902) - en diktare som inte ingick i de akademiska kretsarna. I stället för skolgång blev Pumpurs lott att i unga år följa lantmätare hack i häl genom Lettland. 36 år gammal stred Pumpurs som frivillig mot turkarna i 1877-78 års rysk-turkiska krig. Han enrollerade sig sedan i ryska armén där han gjorde officerskarriär. Efterhand vaknade Pumpurs författarambitioner. Forntiden, det lettiska folkets hedniska och mytiska förflutna, var Pumpurs stora inspirationskälla. Pumpurs ville skildra ett ursprung då folket levde i lycka och frihet – ett förlorat paradis. Denna strävan bar frukt i form av Lāčplēsis (Björndräparen, 1888) en hjältedikt med en titelfigur hämtad från folksagan om Björnöra (Lāčausis). Översättningarna av titeln Lāčplesis har varierat. I dansk översättning heter Pumpurs epos Bjørnedræberen. Juris Kronbergs, den främste introduktören av lettisk litteratur i Sverige, har använt titeln Björnslitaren. På engelska har stycket hetat The Bearslayer. Handlingen i Lāčplēsis utspelar sig på 1200-talet då det tyska ordensväsendet lade Baltikum under sig. Ännu under Pumpurs samtid var den tyska dominansen över kulturen stark. Undertexten i Lāčplēsis riktade sig mot detta tyska herravälde: Lāčplēsis har gudarnas uppdrag att rädda letterna från ondskans representanter – med Mörke riddaren (Tumšais bruņinieks) i spetsen. I en avgörande slutstrid störtar bägge ned i djupet av floden Daugava. Legenden berättar att Lāčplēsis, återuppstånden skall krossa ondskan i en sista strid. Då den utgavs, betraktades Pumpurs dikt som den lettiska litteraturens höjdpunkt. Idag kan Lāčplēsis litterära värde möjligen diskuteras. Ingen förnekar emellertid verkets status som nationalmonument.
Temat i Lāčplēsis återkom i ny tappning flera gånger under de hundra år som följde. Först kom - under revoltåret 1905 - Jānis Rainis (1865-1929) med dramat Uguns un nakts (Elden och natten) med ett persongalleri till stora delar överensstämmande med Pumpurs Lāčplēsis. Rainis adderade dock ett tydligt nationellt, separatistiskt budskap. Det var första gången ettsådant krav formulerades i den lettiska litteraturen överhuvudtaget. Senare blev Lāčplēsis både opera och film. Vid etthundraårsjubileet 1988 hade Lāčplēsis som premiär som rockopera, en redan klassisk uppsättning där handlingen på nytt användes för att igen framhålla det nationella frihetskravet - denna gång gentemot Sovjetunionen. Rockversionen, som blivit omåttligt populär, var faktiskt den första öppna kulturella protesten i den upprorsprocess som ledde fram till befrielsen och grundandet av den andra lettiska republiken 1991.
Den främste nationalromantiske diktaren vid sidan av Pumpurs var poeten Mikus Krogzemis (1850-1879), väsentligt mer känd under pseudonymen Auseklis. Hans korta liv präglades av konstant kringflackande, till allt väsentligt beroende på upprepade konflikter med myndigheter. Auseklis dikt var fylld av uppmaningar till det lettiska folket att vakna och erövra friheten. Hans ballad Gaismas pils (Ljusslottet) har på 2000-talet aktualiserats genom planeringen av ett nytt lettiskt nationalbibliotek - ett projekt som har uppkallats Ljusslottet.
Krišjānis Barons och dainasdiktningen
Nationaleposet Lāčplēsis utgick ifrån ett heroiskt förflutet hämtat – var det meningen – ur folkdjupen. I kartläggningen av den lettiska litterära traditionen kom även en annan typ av dikter - helt utan hjältemodiga inslag till synes: den folkviseaktiga dainasdikten. En dainas består av fyra strofer, var och en om åtta stavelser. De tidigaste nedteckningarna av dainas gjordes på 1600-talet. Hur länge dikterna då hade berättats är okänt. Krišjānis Barons gjorde till sin livsuppgift att samla in, systematisera och – efter decennier av mödosamt arbete – slutligen publicera dainasdiktningen. Den lettiska dainasdiktningen saknar trots sin mildhet inte patriotisk potential. Med detta i minnet kan det te sig paradoxalt att dainasforskningen fick ett uppsving under Sovjettiden. En ofta angiven förklaring är att Lenin någonstans skall ha lovprisat den lettiska folkdiktningen samt uttalat behovet för forskningsinsatser inom ämnet. Kommunistrevolutionärens ord upphöjdes i Sovjet-Lettland till litteraturpolitisk doktrin. Barons litteraturhistorisk insats var enorm, men står sig slätt i idrottslig jämförelse med samtida kompilatörer som norrmännen Jørgen Moe och Ivar Aasen vilka vandrade Norge runt för att nedteckna folksagor och dialekter. Inte heller kan han mäta sig med Kalevalas skapare Elias Lönnrot som sprang och rodde sig genom Finland. Barons lät helt lugnt sina studenter springa medan han själv komfortabelt styrde arbetet från bostaden i Riga. Bidragen strömmade in. Perioden 1894-1914 granskade Barons över en miljon dainasverser. För att underlätta sorteringen av dikterna lät han tillverka ett skåp, en stadig pjäs, med ett stort antal utdragslådor. I dessa arkiverade han dikterna efter Kategori: sångdikter, dikter om livets lopp, arbetet, samhället, kriget, högtiderna, mystisk dikt samt frivoliteter. Till karaktären är dainas lätta att läsa och att avnjuta men svårare att fånga betydelsen av. Både form och innehåll anknyter till bondelivet; diktens rytm sägs associera till arbetets tempo – bommens slag på väven eller räfsans ritsch på åkern. Dainas befolkas av både människor och Gud samt änglarna däremellan. Gudsbilden är inte ointressant. Herren skildras som en ihärdig arbetskarl – en trägen odlare som förvaltar sin himlagård. I himlen går vardagens arbete lätt som en folkdans och när det är fest spelar Gud på sitt strängaspel medan änglarna dansar. Av de mest framträdande figurerna i dainas kan nämnas ödesgudinnan Laima, åskguden och smeden Perkons samt den opålitlige Jods, en sorts Lokefigur. Människorna tillskrivs sitt värde utifrån hur duktigt de är arbetar. Upp och nedvända världen gäller beträffande traditionellt virila företräden: hjältemod är lika med gudatrots och krigföring en uteslutande negativ kraft. Dygder som däremot hyllas är mänsklig enkelhet, jordbundenhet, respekt för de gamla och för djuren. Dainasdikterna är uråldriga. Varken Barons eller andra i hans efterföljd kunde fastslå deras ålder. Barons själv blev 88 år och hans stora betydelse underströks av att 10 000-tals sörjande letter 1923 kantade hans väg till den sista vilan.
Realister och frihetsrörelser
I Baltikum fanns inte något litterärt program för litteraturens modernisering av det slag som Georg Brandes förkunnade i Skandinavien. Men även i Lettland utvecklades den litterära realismen som en reaktion mot den högspända romantiska diktningen, men också genom insipprande impulser från utländska inspiratörer, i synnerhet de ryska realisterna. De första stegen i realistisk riktning togs av brödraparet Matiss och Reinis Kaudzīte. Kaudzītebrödernas realistiska roman Mērnieku laiki (Lantmätarnas tid) kom 1879 – väl att märka samma år som realismen erövrade den skandinaviska litteraturen, i prosan genom Strindbergs Röda rummet och på teatern med Henrik Ibsens Et dukkehjem. Handlingen i Mērnieku laiki utspelade sig i författarnas samtid och skildrade händelserna kring en skiftesrörelse, sedan lantmätaren kommit till byn för att mäta upp och fördela odlingsjorden. Associationer till ryske Nikolaj Gogol (1809-1852) och dennes teaterstycke Revisorn ligger nära till hands eftersom förvecklingarna uppstår sedan en myndighetsperson gjort entré och skapar turbulens genom sitt uppdrag.
Den särskilt språkmäktige lettiske poeten Eduards Veidenbaums (1867-1892) kom att ingå i skaran av unga döda poeter. Veidenbaums utövade genom sin diktning ett betydande inflytande på den kulturradikala rörelsen Jaunā strāva (Den nya strömmen) som hade uppstått på 1890-talet. Jaunā strāva anfördes av författarparet Jānis Rainis (1865-1929) och Aspazija (1868-1943). Jaunā strāva-diktarna ville radikalisera författarrollen. Det duger inte för poeten, skrev Aspazija, att vagga mänskligheten till söms – den måste väckas och upplysas! Väckelsen handlade främst om att kampen lettisk självständighet. Rainis den förste som fullt ut krävde upprättandet av en autonom lettisk stat, i det här ovan omtalade dramat Uguns un nakts. Rainis teaterstycken verkar fortfarande spelbara. Hösten 2000 gick dennes pjäs Jāzeps un viņa brāļi (Josef och hans bröder)en tid på Orionteatern i Stockholm.
Jaunā strāva var en pådrivande kraft i uppmarschen mot 1905 års revolt. Det imperialistiska Ryssland skakades av inre oro efter att kriget mot Japan hade utvecklat sig till en katastrof. Samtidigt drog en protestvåg med nationalistiska och sociala förtecken över imperiet. De våldsammaste upploppen ägde rum i Sankt Petersburg men även Baltikum riste av oroligheter. I Riga drabbade folkhopar samman med militär. I bygderna lynchades medlemmar ur godsägarklassen av uppretade lantarbetare. Revolten slogs ned. Efterspelet blev brutalt. I Lettland fängslades och deporterades många av upprorets ledare, däribland många författare. Andra flydde utomlands, bland dem Rainis och Aspazija som tillbringade det mesta av tiden fram till 1920 i schweizisk exil. Trots exilen kunde Rainis texter utkomma i Riga – något som tyder på att de ryska myndigheterna fruktade honom som republikansk agitator i högre grad än som diktare. I efterdyningarna av 1905 års händelser kom de lettiska diktarna Kārlis Skalbe och Jānis Akuraters till Norge. De kom senare att göra viktiga insatser som introduktörer och översättare av norsk litteratur i Lettland.
Litteraturen i den första lettiska republiken, 1918-1939
Rysslands och Tysklands nederlag i första världskriget öppnade dörren för Lettlands frihet. Självständigheten förändrade litteraturens och yttrandefrihetens villkor. Utländska impulser nådde lättare fram. Samtidigt började en urban lettisk kultur växa fram i Riga. Det i sig var den viktigaste förutsättningen för det modernas genombrott i den lettisk litteraturen. Samtidigt som städerna fylldes av nya invånare steg antalet läskunniga, utbildade och intellektuella. Den litterära marknaden växte. I Lettland var modernismen primärt ett Rigafenomen. Särskilt stark blev futurismen i den Vladimir Majakovskijinspirerade poeten Aleksandrs Čaks (1901-1950) tappning. Att använda ett ord som inspiration kan kanske ge Čaks ett intryck av bristande originalitet. Sanningen om Čaks diktning är motsatta – möjligen är Čaks poesi Lettlands mest särpräglade, individuella. Avgörande för benämningen är att Čaks själv har vittnat om den avgörande inverkan ett möte med Majakovskij för valet att rata en medicinsk karriär och istället anträda diktarbanan. Möjligen ägde aldrig mötet rum, men det visar om något hur Čaks uttryckligen ville placera sig i förhållande till den ryske futuristen. Aleksandrs Čaks diktade om myllret av folk och om stadens detaljer och har följdenligt kallats urbanist. Čaks studerade till läkare vid Moskvauniversitetet när ryska revolutionen utbröt och han tog då ställning för revolutionen och lät sig värvas till de lettiska rödgardisterna, en enhet som sorterade direkt under Lenin. I revolutionskriget som följde efter 1917 års händelser arbetade Čaks som fältskär varefter han återflyttade till Riga. Čaks produktion inleddes med samlingen Es un šis laiks (Jag och denna tid, 1928) varefter ytterligare fem utgivelser följde i rask takt. Čaks blev populär genom sina intensiva och lättillgängliga dikter med scener från en hektisk storstad. Čaks förblev i Lettland under andra världskriget, dock utan att verka som poet. Efter det tyska återtåget 1944 och den påföljande sovjetiska ockupationen lade den nya kommunistregimen hård press på Čaks att anpassa sig, men vid den tidpunkten höll hans penna knappt styrfart. Hälsan vacklade efter ett halvt liv på krogen. Fem år senare avled Čaks till följd av hjärtsjukdom. Det är knappast djärvt att föreslå ett litterärt släktskap mellan Čaks och samtida nordiska diktare, till exempel den unge Artur Lundkvist och finlandssvenske Elmer Diktonius. I ett större sammanhang är det lätt att föreställa sig modernismens frambrytning som en uppsprickande råk vilken löpte genom det sönderfallande ryska imperiets Östersjöprovinser, från Helsingfors, via Edith Södergrans sjukläger på Karelska näset, över Finska viken och fram till Aleksandrs Čaks cafébord i Riga.
Den sovjetiska litteraturpolitiken
Stalin fick augusti 1939 fria händer att ockupera Baltikum genom Molotov-Ribbentroppakten. Sommaren 1940 besatte röda armén Lettland. Därmed var den första republikanska eran över. Med ockupationen följde förändrade förutsättningar för all mänsklig aktivitet, den litterära verksamheten inkluderad. Den litteraturpolitik som den sovjetiska ockupationsmakten tvingade på de baltiska staterna var den rådande normen i de ursprungliga rådsrepublikerna sedan mitten av 1930-talet. Under de första kommuniståren hade författarna tagits i anspråk av kommunistregimen för att skapa entusiasm för byggandet av det nya samhället. Från 1928 anslöts många författare till Proletärförfattarnas förening (RAPP) som organiserade författarna i konstnärsbrigader vilka slussades ut i rådsrepublikerna för att propagera för revolutionens seger sida vid sida med fabriks- och lantarbetare. Många var de skriftställare som till en början uppriktigt engagerade i projektet, men i takt med att de misstänkliggjordes och förlöjligades av samma arbetarskaror som de satts att hylla, falnade den revolutionära glöden. Proletärförfattarnas förening upplöstes redan efter fyra års verksamhet 1932 och i dess ställe etablerades ett partistyrt författarförbund vilket vid sin ofta omtalade första och enda kongress 1934 – med all säkerhet litteraturhistoriens mest ökända konferens - påbjöd Sovjetunionens författare att skriva i den socialistisk realismens anda. Denna riktning innebar en slutpunkt för alla andra litterära uttryck än de som lättfattligt hyllade det goda kommunistiska projektet och som spred tillförsikt om framtiden samt dessutom hedrade Stalin. Författarnas uppdrag reducerades till att lära ut betydelsen av ideologisk övertygelse och lydnad gentemot partiet. Den partigodkända litteraturen skulle i första hand undervisa och fostra läsaren, inte genom att trumpeta ut sovjetideologin, utan snarare genom visa fram förebildliga sovjetiska handlingar eller avskräckande exempel på antisovjetiskt beteende. En stalinistisk författare som Nikolaj Ostrovskij lät befolka sin prosa av kommunistiska förebilder, enkla, modiga, hårt arbetande och beslutsamma representanter, stigna ur folkhaven, en ny människotyp, fysiskt och moraliskt överlägsen, men utan egenart, formad och förädlad av partiet: homo sovjeticus. Det är fel att uppfatta företrädare för den socialistiska realismen som verklighetsskildrare. Vad som skildrades var verkligheten som den borde vara enligt den sovjetiska normen och avsteg från den socialistiska realismens väg bestraffades med all slags terror – från systematiska trakasserier och publicerigsförbud till lönnmord. Detta estetiska diktat kom att prägla litteraturen i Sovjetunionen åtminstone fram till 1980-talet.
Följande beskrivning av hur det litterära Lettland drabbades kan exemplifiera utvecklingen i Baltikum överhuvudtaget: 1940 deporterades eller avrättades 33 000 människor och särskilt hårt slog Sovjetmakten mot intellektuella grupper. Redan under det första ockupationsåret blev fritt författararbete ett livsfarligt arbete. Censur infördes och förlag och tryckerier förstatligades i ett samlat grepp. En central myndighet upprättades i syfte att kontrollera inte endast allt tryck, utan även postförsändelser och radions program. Ur stalinistisk synvinkel gick omvandlingen lysande. Arbetet att införa en totalitär samhällsform var i det närmaste slutfört när Hitlertyskland inledde anfallet mot Sovjetunionen midsommaren 1941. Tre år senare, sedan de tyska trupperna pressades tillbaka mot Berlin fortsatte det sovjetiska projektet. På tröskeln till 1950-talet rullade en våg av censur över det lettiska biblioteksväsendet, varvid man inte endast rensade ut litteratur med ett påstått antirevolutionärt eller folkfientligt innehåll. Även skrifter med påstådd nationalistisk tendens –bland annat Rainis och Skalbes texter - beslagtogs samt en mängd klassiker från mellankrigstiden. Författare som kommunistpartiet ansåg misshagliga förklarades som icke-personer vilka det var förbjudet att nämna i alla officiella sammanhang. Censuren fördelades på flera händer: statliga myndigheter, förläggarföreningarna och författarförbunden. Censuren var hård men målsättningen var att frivilligt få skribenter att underkasta sig censuren. Författarnas yrkesorganisationer spelade en viktig roll för att styra litteraturens inriktning, exempelvis genom tilldelning eller förvägran av stipendier, utdelning av möjligheter att resa eller fördelning av rent materiella förmåner. Författarförbundet styrde också vilka genrer och uttryckssätt som förordades, det vill säga måste användas. I censurapparaten ingick också en kader av litteraturkritiker som övervakade litteraturens betydelse och avgjorde vilka undertexter som kunde auktoriseras. Författare nekades också upphovsrätten till sina egna texter. Denna delades istället mellan författarna, censurorganen och förlagen. Under dessa villkor ställde sig ytterligt få författare med glädje till partiets förfogande men ibland var det enda utvägen, skulle man klara livhanken.
Parallellt med införandet av censuren drabbades Baltikum av Stalins skoningslösa förryskningspolitik. Stalins mål var att förvandla de baltiska folken till minoriteter i sina egna republiker. Det skedde dels genom att rysk befolkning transporteras till bland annat Lettland, dels genom att tiotusentals letter deporterades österut. Dessa deportationer är den mest traumatiska gemensamma erfarenheten i det lettiska folkets historia men under Sovjettiden fick deportationerna varken nämnas eller skildras. Att som författare krångla sig genom censuren och likväl förmedla ett kritiskt budskap krävde att innebörden begravdes i undertexten varefter läsarnas uppgift närmast liknade rebuslösning. Den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński har beskrivit denna tids säregna förhållande mellan text och läsare som en jakt på allusionsspöken. (Kapuscinski, R. På väg mot det gränslösa livet. S. 4-6. I: Dagens nyheter, 18 april 2004.) Varje ord, skriver Kapuscinski, associerades med någonting, varje ord hade dubbel betydelse, en andra botten, en dold innebörd, i varje ord fanns någonting hemligt kodat och bakslugt fördolt. ”Den skrivande människan hade svårt att nå fram till den läsande människan inte bara därför att censuren kunde beslagta texten längs vägen, utan också av det skälet att när texten äntligen kom fram till adressaten, så läste han någonting helt annat än det som stod skrivet svart på vitt, han läste och ställde sig oupphörligt frågan: Vad är det författaren egentligen har menat?” Utifrån dessa svåra villkor var det knappast märkligt att den största delen av den lettiska litteraturen i perioden 1945-1960 tillkom i exil.
Litteratur i exil
Vid krigsslutet kom 20 000 ester, 6 500 estlandssvenskar och 5 000 letter till Sverige genom räddningsaktioner iscensatta av brittisk underrättelsetjänst och baltiska motståndsrörelser. Med i denna flyktingström följde en rad yrkesskribenter. Man kan rätteligen tala om en baltisk litterär diaspora. Stora exilbaltiska kolonier uppstod i Sverige, Kanada, USA, England och västra Tyskland. I Sverige etablerades lettiska förlag tämligen omedelbart. Redan 1945 kunde nyskriven skönlitteratur utkomma, parallellt med utgivningen av lettiska tidningar och tidskrifter. Från det Sverigebaserade bokförlaget Daugava distribuerades under bokklubbsliknande former nyskriven eller nyupptryckt litteratur till mottagare runt omkring i den västliga världen. Samtidigt utarmades den litterära produktionen i hemlandet.
Från Stalins död till idag
Josef Stalins död 1953 skapade förutsättningar för ett lättare systemskifte. Det var dock inte tal om en genomgripande klimatförändring, snarare ett väderomslag. Sedan Nikita Chrusjtjov på kommunistpartiets tjugonde kongress 1956 dömt ut stalinismen tinade det djupfrysta Sovjet upp några grader. På litteraturens område möjliggjorde liberaliseringen under Chrusjtjov vissa avvikelser från den socialistiska realismen, t.ex. det tidiga 1960-talets romaner som beskrev liv och död i Stalins koncentrationsläger. Av dessa har väl bara Aleksandr Solzjenitsyns skildringar överlevt. Imants Ziedonis och Vizma Belševica är två av de viktigaste lettiska författarna efter kriget. Ziedonis (född 1933) är en av de mest erkända poeterna i dagens Lettland. Han slog igenom med samlingen Hjärtats dynamit (1963). Ziedonis dikt hade en utmanade stil – ett grepp diktaren själv kallade kulturaggression. Ziedonis ville provocera läsaren. I grunden protesterade han mot den kulturella apati som han ansåg att kommunismen drev fram. Ziedonis har skrivit mängder av prosalyriska kortstycken under den egna genrebeteckningen epifanier. Deras innebörd är sällan glasklar – istället kännetecknas de av drastiska formuleringar, skruvade idéer och verbala utlopp för tvångstankar.
Vizma Belševica (f.1931) har haft en skiftande karriär. Från att vara en ung, kommunistisk kampdiktare på 1950-talet till att bli firad romanförfattare via ett sju år långt publiceringsförbud mellan 1969 och 1976. Avstängningen kom sedan censuren slagit fast att Belševica "felaktigt" hade uppfattat historiska fakta. Belševica har tydligt tagit avstånd från sin tidiga propagandadiktning och 1966 inledde hon en andra karriär som samlingen Jūra dēgs (Havet brinner). Belševica fick två söner vilka själva blev poeter varav den ene, Jānis Ramba, är ännu verksam. Den andre, Klāvs Elsbergs, utkom under sin livstid med två diktsamlingar och ytterligare två har utgivits postumt. Elsbergs blev redan vid sin debut en poetisk stjärna i hemlandet, men hans liv fick ett tragiskt slut 1987. Mycket talar för att Elsbergs död var ett politiskt mord. Händelserna runt Elsbergs död kommer kanske aldrig att kunna klarläggas. Ytterst kan det "möjliga attentatet" mot Elsbergs ha varit riktat mot modern. Vizma Belševica var givetvis förkrossad efter sonens död och publicerade under en tvåårsperiod inga nya texter. Istället påbörjade hon romantrilogin om Bille vilken nu har översatts till flera språk, även svenska.
En helt ny generation lettiska prosaister debuterade under 1990-talet. Nora Ikstena (f.1969) hör till de mest uppmärksammade. Ikstena har varit särskilt lyckosam inom det kortare formatet. Från hennes hand kom två novellsamlingar innan romandebuten Livets fest 1998. I denna reser huvudpersonen Helena hem för att begrava sin avlidna mor. Relationen dem emellan var dåligt utvecklad, men bilden av modern klarnar under natten efter jordfästningen, då sju begravningsgäster bidrar med var sin en skildring av modern tills bilden av en hel människa framträder.
Många av Baltikums diktare ställde sig själva i första ledet under självständighetskampen 1990-1991. Några gick därifrån rakt in i toppolitiken som presidenter, ministrar och parlamentsledamöter. Så skedde också vid upprättandet av de första republikerna: exempelvis blev Janis Rainis utbildningsminister under 1920-talet medan Kārlis Skalbe satt två mandatperioder i Saeiman, det lettiska parlamentet. Exemplen är talrika. När republikerna återupprättades försvann den ideologiska censuren. Allt kunde sägas öppet. Många författare har inriktat sig på att göra upp med det förflutna, litteraturen har spelat en viktig roll vad gäller att bearbeta kollektiva och individuella trauma som massdeportationer, förtryck, absurda livskänslor, självutplåning, livslögn och medlöperi. I samband med saneringen av statsfinanserna efter kommunismens fall reducerades i alla de baltiska staterna de offentliga anslagen till konst- och kulturändamål. Med övergången till marknadsekonomiska villkor har lyrikgenren inte klarat att hävda sin traditionellt starka ställning. Samtidigt som författarrollen blivit mindre dramatisk har bokmarknaden vuxit rekordsnabbt. I Lettland har antalet förlag ökat från fyra (statliga) 1990 till över 200 år 2002. Den årliga bokutgivningen i landet tiodubblades under samma period, från 200 till 2000 titlar.
Bibliografi. Artiklar och böcker i urval
- Baltisk kultur och historia. Mauno Jokipii (red). Stockholm : Bonnier fakta, 1992
- Berelis, Guntis. I väntan på en roman. S 179-183. I: Vår lösen nr. 2-3, 1996
- Briedis, Raimonds. Changes in Latvian prose publication during Soviet time. Censorship and Text.1940-1990. Riga : Latvian Academy of Science, 1998
- Dainas : latviske folkedikt. I utvalg og gjendiktning ved Erling Kittelsen. Oslo :Aschehoug , 1996. 89 s.
- Ekmanis, Rolfs. Some notes on Vizma Belševica. I: World literature today, 3 januari 1998
- Johansons, Pavils. Kompendium i lettisk litteraturhistoria. Stockholm : Stockholms universitet, Slaviska institutionen, baltiska språk, 1973
- Kapuscinski, Ryszard. På väg mot det gränslösa livet. S. 4-6. I: Dagens nyheter, 18 april 2004
- Kjellgren, Thomas. I österled : finsk, finlandssvensk och baltisk prosa från 1970 till idag samt kommenterad boklista. Lund : Bibliotekstjänst, 2000
- Krišjānis Barons och Latvju dainas. S. 10. I: Historiska nyheter 51, 1991
- Kronbergs, Juris. Om lettisk litteratur. I: Nära röster över vatten, 1997. S. 7-13
- Kronbergs, Juris. Swedish-Latvian literary connections throughout the years. S. 30-36. I: Scandinavian Library Quarterly 3, 1993
- Nationalencyklopedins artikel: Socialistisk realism
- Nordgren, Elisabeth. Brinnande poesi från Lettland. S. 159-161. I: Vår Lösen nr. 2-3, 1996
- Nordgren, Elisabeth. Från totalitarism till gränslös frihet. S. 129-132.I: Vår Lösen nr. 2-3, 1996
- Nordgren, Elisabeth. Liv kring lettisk litteratur. S. 211-212. I: Vår Lösen nr. 2-3, 1996
- Scholz, Friedrich. Die Literaturen des Baltikums : ihre Entstehung und Entwicklung. Opladen : Westdeutscher Verlag, 1990
