Lappmarken

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Lappmarksgränsen)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Lappmarken, sedan medeltiden förekommande benämning på delar av norra Skandinavien, särskilt de områden som under historisk tid har bebotts av samer. Området i fråga motsvarar huvudsakligen vad som idag kallas svenska Lappland och finska Lappland. [1] Även nordöstra Norge, främst Finnmark fylke, har ingått i Lappmarken.

Innehåll

Lappmarksbegreppet

Det första skriftliga belägget för ordet lappmark är i ett brev av kung Magnus Eriksson 1340, där han utfärdar bestämmelser om "de landsender vårt Rikes som vid Helsingeland och Ångermannaland liggjandes äre, benemd Lappmark". I brevet fastslogs att alla "som å Christo tro" fick slå sig ned i Lappmarken, under förutsättning att de betalade skatt till kungen, och att invånarna skulle lyda under Hälsingelagen.[2]

Ordet har använts på olika sätt under olika tider. Ursprungligen betecknade det helt enkelt det område som dominerades av mer eller mindre nomadiserande samer, till skillnad från den odlade bygden. I och med 1673 års lappmarksplakat (se nedan under Lappmarksprivilegierna) infördes särskilda förmåner för nybyggare i Lappmarken, och därefter har olika former av särlagstiftning funnits för området. Sedan lappmarksgränsen drogs i mitten på 1700-talet har ordet i allmänhet begränsats till att beteckna landskapet Lappland. Det finns emellertid också tillfälliga sammansättningar med ordet lappmark (se nedan under Lappmarkens indelning).

Lappmarkens indelning

Under medeltiden och delar av 1500-talet hade birkarlarna ett av den svenska kronan erkänt monopol både på att handla med samerna i rikets nordligaste delar och att ta upp skatt av dem. Birkarlarna var bosatta i de nedre delarna av Kemi, Torneå, Luleå och Piteå gamla storsocknar. De delade upp Lappmarken mellan sig i handelsdistrikt, som kom att kallas för Kemi, Torne, Lule och Pite lappmarker.

Lycksele och Åsele lappmarker hade ingen beröring med birkarleväsendet utan beskattades av kustlandskapens fogdar. De fördes in under lappmarksbegreppet först under 1600-talet, i samband med att lappmarksförsamlingar etablerades och lappmarksprivilegier infördes.[3]

Om dessa lappmarker kan kortfattat sägas:

Ibland har det också talats om Jämtlands lappmark. Johan Nordlander citerar en anteckning av fogden över Ångermanland från 1569: "För Jemthelandz lappemark. Är vetandes, att uti för:ne lappemark äre två lapper, som hafva kommit fram och gjort skatt anno 69...". Det är oklart i vilken utsträckning termen har använts.[4]

I Nordisk familjeboks 1800-talsutgåva talas om Föllinge lappmark i norra Jämtland, Undersåkers lappmark i södra Jämtland och Härjedalens lappmark. I detta fall används termen lappmark för att beteckna de områden i Jämtland där skattefjäll avsatts.[5]

Ibland har man också talat om Arvidsjaurs lappmark respektive Arjeplogs lappmark. Med detta har man helt enkelt avsett socknarna.[6]

Lappmarknader

I Torne, Pite och Lule lappmarker begav sig birkarlar under 1500-talet upp till lappbyarnas vinterboplatser för att driva handel. Det förekom även att samerna kom ned till kustlandet för att handla där (marknaderna i Torneå, Bredåker, Harads, Heden och Lillpite). När det gäller Lycksele och Åsele lappmarker känner man bara till handelsplatser utanför lappmarken. Samer från båda lappmarkerna kom till Granö och till Umeå, medan samerna från Åsele lappmark också drog söderut till marknader i Fjällsjö, Ramsele och Gulsele norr om Junsele. Mer information om detta finns i artiklarna om respektive lappmark.

På jämtländskt område har lappmarknader av gammalt hållits i Ström och Hammerdal. De besöktes sannolikt främst av samer från lappbyarna Snåsen, Nundal, Bindel och Ornäs (de sydligaste delarna av den historiska Laisbyn). Karinsmarknaden (25 november) i Hammerdal omtalas redan 1520. På palmsöndagen hölls marknad såväl i Hammerdal som i Ström, vilket bl.a. framgår av ett landstingsprotokoll från 1623.

Sedan äldsta tid har samerna också bevistat lappmarknader i Norge. År 1599 nämns att samerna kom till Tysfjord och Ofoten för att bedriva köpenskap. Senare lappmarknader är kända från Skibotn, Skjommen, Mörsvikbotn, Torsfjord, Raen och Vefsen.

I Sverige tog kronan kontroll över lappmarkshandeln genom att hertig Karl 1606 lät anlägga kyrkplatser i Lycksele, Arvidsjaur, Jokkmokk och Enontekis. Där skulle samerna infinna sig under bestämda perioder, för Lyckseles del mellan jul och kyndelsmäss (2 februari) samt från vårfrudagen (25 mars) och en eller två veckor framåt. Under dessa perioder förrättades gudstjänst varannan dag. Det hölls också marknad. Köpmännen fick dock inte komma när de ville. Först skulle lappfogden ta upp skatt samt köpa in skinn för kronans behov. Handelsmännen fick invänta ett fastställt datum, i Lycksele trettondagen. Hertig Karl införde också bestämmelser om att handelsmännen bara fick handla med samerna på ljusa dagen och i för ändamålet uppförda bodar – allt för att kronan skulle ha mesta möjliga kontroll. Det blev förbjudet att bedriva handel med samerna i andra sammanhang. Senare inrättades ytterligare kyrk- och marknadsplatser i lappmarkerna.[7] [8]

Lappmarksprivilegierna

Som en följd av förslag från landshövding Johan Graan utfärdades Kongl. Plakat den 27 Sept 1673, angående lappmarkernas bebyggande, vanligen kallat lappmarksplakatet. I detta konstaterades att land inom lappmarkerna som samerna inte hade någon nytta av skulle kunna brukas av svenska och finska åbor till ängsmark och mulbete, till kungens och rikets tjänst. De som anlade nybyggen lovades särskilda privilegier, nämligen:

  • 15 års frihet från alla slags skatter och utlagor
  • därefter skattläggning till samma skatt som "sjelfva Lapparna"
  • frihet från knektutskrivning i alla tider

Det visade sig emellertid att de första nybyggarna hellre ägnade sig åt svedjebruk än åt att ta upp permanenta åkrar. Det orsakade problem för samerna, som fick jaktmarker och renbeten förstörda, vilket gick stick i stäv med den ursprungliga tanken att samer och nybyggare skulle kunna leva sida vid sida genom att utnyttja olika resurser (Graans parallellteori). Kungen hade fått konkreta klagomål om detta, särskilt från "Kitka och Manselke byars Lappar" i Kemi lappmark. Därför utfärdades Kongl. Maj:ts förnyade Plakat den 3 September 1695, om lappmarkernas bebyggande och de förmåner och friheter, som de, hvilka sig der nedsätta, åtnjuta skola (kallat det förnyade lappmarksplakatet. I detta fastslogs att nybyggarna inte bara hade privilegier utan även skyldigheter: de som ville komma i åtnjutande av friheterna fick inte "lägga sig allena på öfverflödigt svedjande".

I Kongl. Reglemente den 24 November 1749 för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets upbrukande derstädes sig nedsätta vilja, vanligen kallat lappmarksreglementet, preciserades villkoren ytterligare. Nu infördes ett formellt förfarande för nybyggens upptagande, med syn och besiktning. Nybyggaren blev också skyldig att bygga hus och odla upp jord för att visa att han menade allvar och inte bara ville utestänga andra. Antalet frihetsår blev mer flexibelt men fick inte överstiga 15. Av betydelse för den samiska befolkningen var att det i lappmarksreglementet slogs fast att jakt efter pälsverk var "lappallmogens" domän; nybyggarna skulle inte ägna sig åt "fikande och farande omkring skogarna efter vildt" eftersom det hindrade jordens uppodlande. Hädanefter fick nybyggarna bara jaga inom en halv mil från sitt hemman.[9] [10]

Annan lagstiftning i Lappmarken

Även annan särlagstiftning har funnits. Exempelvis kan nämnas att införsel av brännvin, konjak, rom och arrak till Lappmarken förbjöds i kungliga förordningar på 1840-talet.[5]

Lappmarksförsamlingar

Särskilda regler gällde länge för pastoraten i Lappmarken. Kyrkoherden måste inte ovillkorligen ha avlagt pastoralexamen, vilket i fråga om andra pastorat var fallet fram till 1884. Ännu i slutet av 1800-talet skilde sig lappmarksförsamlingarna från andra genom att kyrkoherden utnämndes av domkapitlet, med undantag av Föllinge, Lycksele, Åsele, Fredrika och Dorotea.[5]

Lappmarksgränsens dragning

Gränsen mellan Lappmarken och nedre landet, de gamla kustlandskapen, hade alltid varit mer eller mindre diffus. Införandet av särskilda bestämmelser för nybyggare i Lappmarken enligt ovan gjorde att det emellertid blev viktigt för svenska myndigheter att dra upp en exakt gräns som även var utmärkt i terrängen. I juni 1750 hölls ett möte i Rusksele för att diskutera rålinjens sträckning. Oenighet rådde, framför allt om gränsen mot Skellefteå och Umeå socknar. Olika vittnen förhördes och man gick upp delar av linjen i terrängen. Ärendet behandlades i Rådkammaren på Stockholms slott 1751, varefter en extra synerätt tillsattes under ledning av domare Lars Qvist. Rätten kunde detta år avkunna ett utslag rörande den del som nu ligger inom Västerbottens län, för att året därpå fortsätta med den nordligare delen..[11]

Den sydligaste gränspunkten hade lagts på Ångerbalen i nuvarande Bjurholms kommun. Gränsen mellan Ångermanland och Åsele lappmark förblev således obestämd. Den var mer svårdragen eftersom den samtidigt skulle bli gräns mellan två län, Västerbottens och Västernorrlands län, som hade ganska olika åsikter om saken. År 1758 skickades därför lantmätare ut för att mäta upp de båda länens pretentionslinjer hela vägen från Tåsjöns norra ände till området kring Ångerbalen. Skillnaderna mellan dessa båda linjer var stor – som mest ungefär tre mil. År 1762 inrättade kung Adolf Fredrik därför en råskillnadsdeputation som en gång för alla skulle avgöra frågan. Deputationen var sammansatt av representanter för de fyra stånden i respektive län och sammanträdde vid ett stort antal tillfällen under 1763–1765. Många vittnen kallades in för att styrka respektive pretentionslinje. Deputationen kunde dock inte enas, och det blev därför riksens ständer som 1766 fick fastställa lappmarksgränsen. Länsgränsen har därefter justerats vid några tillfällen, varför lappmarksgräns och länsgräns inte längre stämmer överens.[12]

Lappmarkerna som floraprovinser

Idag har Lappmarken förlorat sin gamla administrativa funktion. Fortfarande används dock de olika lappmarkerna inom svenskt territorium av botanister och ornitologer vid klassificering och registrering av fynd. För övriga Sverige registreras fynd per landskap, men Lappland är alltför stort för att vara hanterligt. Av botanister kallas landskapen och lappmarkerna för floraprovinser.

Referenser

  1. ↑ Lundmark, Lennart: Samernas skatteland, 2006. ISBN 91-85190-78-0. 
  2. ↑ Bergsland, Knut: Samernas Vita Bok III:1. Fyra utlåtanden i hovrätten i skattefjällsmålet, 1975 "Utredning for Skattefjällsmålet om de sydlige sameområders historie til omkring 1751",, sid. 49. 
  3. ↑ Holmbäck, Åke: Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling, 1922, sid. 7-8. 
  4. ↑ Nordlander, Johan, Lapparnes ålder i södra Norrland (1900) Svenska Fornminnesföreningens tidskrift. (band X).
  5. ↑ 5,0 5,1 5,2 Nordisk familjebok, Lappmarken', 1885. 
  6. ↑ Sverige: geografisk, topografisk, statistisk beskrifning, band 6, Otto Sjögren, Stockholm 1924, sid. 893, 897. 
  7. ↑ Bergling, Ragnar: Kyrkstaden i övre Norrland: kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen, 1964. 
  8. ↑ Thordsson Hjort, Daniel: Handlingar rörande Skandinaviens historia XXXIX, [1606] 1858 "Daniel Thordsson Hjorts berättelse; dat. Hornötorp den 28 April 1606",, sid. 189-207. 
  9. ↑ Poignant, Emile: Samling af författningar angående de så kallade lappmarksfriheterna, 1872. 
  10. ↑ Arell, Nils: Kolonisationen i lappmarken, Scandinavian University books, 1979. 
  11. ↑ Göthe, Gustaf: Om Umeå lappmarks svenska kolonisation från mitten av 1500-talet till omkr. 1750., 1929, sid. 451-484. 
  12. ↑ Norstedt, Gudrun; Norstedt, Staffan: Landskapsgränsen mellan Ångermanland, Västerbotten och Åsele lappmark, 2007, sid. 96-97. ISBN 91-972374-3-4. 

Vidare läsning

  • Kvenangen, Per Guttorm; Samernas historia (1996), ISBN 91-7716-052-5
  • Lundmark, Lennart; Samernas skatteland (2006), ISBN 91-85190-78-0
  • Sköld, Peter; Samerna och deras historia (1993), ISSN 0283-9717

Se även

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Lappmarken"
Personliga verktyg
På andra språk