Kvinnlig omskärelse

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Kvinnlig omskärelse, ibland kallat kvinnlig könsstympning, innebär borttagande av hela eller delar av de yttre kvinnliga könsorganen, d.v.s. klitoris, inre blygdläppar och yttre blygdläppar. Kvinnlig omskärelse utförs på flickor i olika delar av Afrika och Asien, ibland inom ramen för en initiationsrit, och betraktas i många fall som en förutsättning för att flickan ska kunna gifta sig. I vissa grupper anses ingreppen vara religiöst motiverade, medan de i andra inte alls anses ha att göra med religion. WHO beräknar att tre miljoner flickor omskärs varje år, och att totalt minst 100 miljoner kvinnor i världen är omskurna.

I olika delar av världen praktiseras olika former av kvinnlig omskärelse, som är mer eller mindre omfattande. Ingreppet innebär alltid smärta och blödning, och omedelbara medicinska komplikationer som svårighet att urinera kan uppstå. Långsiktiga medicinska komplikationer kan också uppstå och beror på vilken typ av ingrepp som gjorts. Problem vid menstruation och med urinvägsinfektioner har rapporterats, liksom smärta vid samlag och problem vid förlossning. Som vid alla snitt i kroppen finns också alltid risken för infektioner i såret. Många kvinnor kan emellertid leva normalt utan långsiktiga hälsoproblem efter att de omedelbara medicinska komplikationerna har upphört. Det råder delade meningar om hur allvarligt och på vilka sätt könsstympning påverkar kvinnors sexuella hälsa och förmåga. Men en samlad bild av befintliga studier visar att det inte går att sätta ett likhetstecken mellan kvinnlig könsstympning och förlorad förmåga till sexuell njutning.

Det har uppstått ett glapp mellan bilden av utbredda hälsorisker och den verklighet de berörda upplever.[1] [2] Man har sett att ett alltför starkt fokus på medicinska komplikationer har lett till att praktiken medikaliserats i stället för att överges, det vill säga att flickor omskärs i större utsträckning inom sjukvården eller av sjukvårdspersonal i syfte att minimera hälsoriskerna.[3] Detta har lett till att en del organisationer har lämnat det starka fokuset på hälsorisker och istället börjat betrakta frågan om könsstympning som en fråga om om kvinnors rättigheter och rätt till kroppslig integritet.[4]

Ingen kan säga säkert när och varför olika former av kvinnlig omskärelse en gång uppstod. De tidigaste historiska beläggen går tillbaka ett par tusen år i tiden. Däremot finns det bättre dokumentation av de ingrepp i genitalier som genom historien gjorts på västerländska kvinnor.

Kvinnlig omskärelse förbjöds i Sverige 1982 och heter idag Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Två fall har gått till domstol i Sverige och lett till fängelsedomar, båda 2006. Idag finns utarbetade riktlinjer för hur yrkespersoner som kommer i kontakt med misstänkta fall bör agera. På nationell och många regionala nivåer finns handlingsplaner för hur traditionen kan förebyggas i det svenska samhället.


Innehåll

WHOs definition och klassifikation

WHO [5] har kommit fram till följande definition av kvinnlig könsstympning:

Kvinnlig könsstympning omfattar alla ingrepp som rör borttagande delvis eller helt av de externa genitalierna eller annan åverkan på de kvinnliga könsdelarna av kulturella eller andra icke-medicinska skäl.

De olika typerna av könsstympning och hur de utseendemässigt skiljer sig från en icke omskuren kvinnas anatomi.

De klassificerar de olika ingreppen enligt följande:

  • I. Delvis eller totalt borttagande av klitoris och/eller klitoris förhud (klitoridektomi).
  • II. Delvis eller totalt borttagande av klitoris och de inre blygdläpparna, med eller utan excision [bortskärande] av de yttre blygdläpparna (excision).
  • III. Förminskning av den vaginala öppningen genom skapande av en försegling i och med att man skär och sammanfogar de inre och/eller de yttre blygdläpparna, med eller utan excision av klitoris (infibulation).
  • IV. Alla andra skadliga ingrepp på de kvinnliga genitalierna av icke-medicinska skäl, exempelvis prickning, snittning, skrapning och brännande.

När det påstås att "hela klitoris" skärs bort, så är detta en folklig föreställning. Hela klitoris kan inte skäras bort. Klitoris är ett organ som är uppåt tio centimeter långt, alltså med förgreningar långt in i kroppen.[6] I flera studier utförda på infibulerade kvinnor som flyttat till ett västerländskt land och låtit "öppna" sig (defibulation) har det visat sig att en majoritet har kvar klitoris intakt eller nästan intakt under den hudbrygga som skapats.[7][8][9]

Kliniskt sett är det svårt att dra upp gränserna mellan de olika typerna av ingrepp. När omskärerskor eller andra genomför dem så gör de det enligt lokal tradition, där ingreppen benämns med traditionella namn och inte sällan äger rum under kaotiska omständigheter. Då finns det inte någon egentlig kontroll över vad som verkligen tas bort. Vid undersökning efteråt kan det också vara svårt att se, även för en gynekolog, vad som finns kvar och vad som tagits bort.[10] WHOs typologi ska därför ses som ett försök att kategorisera, inte som en strikt indelning av verkliga ingrepp.

De första två formerna är de vanligaste. Den tredje förekommer främst i Somalia, Sudan och Djibouti, och utgör omkring 15% av fallen.[11]

Medicinska komplikationer

Omedelbara komplikationer

Vid alla former av kvinnlig omskärelse uppstår smärta (omedelbart eller då eventuell bedövning upphört) och blödning. Vidare finns det alltid en ökad infektionsrisk. Om ingreppet utförs utan bedövning finns också risken att flickan försöker vrida undan kroppen, vilket ökar riskerna för skador på närliggande organ, t ex skada på urinröret. Akut urinretention (kvarhållande av urinen i urinblåsan vid svårighet eller oförmåga att tömma denna) kan också uppstå.[12] [13] [14]

Långsiktiga komplikationer

När det gäller långsiktiga medicinska komplikationer finns det skillnader beroende på hur omfattande ingrepp som gjorts. Det är vanligast att typ III, infibulation, ger de allvarligaste långsiktiga komplikationerna.

Att få mensblod att lämna kroppen är ett av de vanligaste problemen hos infibulerade unga kvinnor, då öppningen till vagina är så liten, och blod kan stocka sig. Svårighet att tömma blåsan helt när man kissar kan också bli ett problem, vilket i sin tur ökar risken för urinvägsinfektioner.[15]

Dyspaureni (smärta hos kvinnan vid samlag) kan också uppstå. Detta gäller inte minst i akut form hos infibulerade kvinnor i samband med att de samlagsdebuterar. Den lilla öppningen ska då vidgas och detta innebär smärta, vare sig det sker genom operativt ingrepp eller genom samlag.

Andra komplikationer som ibland anges som följder av kvinnlig omskärelse gäller operativa ingrepp överhuvudtaget och kan därför inte specifikt sägas vara förbundna med just kvinnlig omskärelse. Detta gäller exempelvis keloider (ett ärr som buktar ut för att bindväv bildats i överskott), abcesser (en infektion som bäddas in under hud) och cystor.

I en del texter anges också fistlar (en fistel är en onormal gång mellan två organ, till exempel en öppning mellan vagina och ändtarmen) som en direkt följd av kvinnlig omskärelse. Fistlar är dock vanliga också i många afrikanska länder där kvinnlig omskärelse inte praktiseras. De anses uppstå som ett resultat av att flickor i dessa länder gifter sig när de är väldigt unga. Om de blir gravida och genomgår förlossning innan deras bäcken är fullt utvecklade kan detta leda till utdragna förlossningar med fistlar som följd.[16]

En studie publicerad 2006 av WHO i The Lancet, den brittiska läkartidningen, pekar på statistiska samband mellan kvinnlig omskärelse och medicinska risker för omskurna kvinnor och deras nyfödda. Mer än 28 000 kvinnor som fått förlossningsvård ingick i studien. Risken för att det nyfödda barnet skulle dö var 15% högre för kvinnor med typ I, 32% högre för kvinnor med typ II och 55% högre för kvinnor med typ III (infibulation). Infibulerade kvinnor hade också 30% högre risk för att få genomgå kejsarsnitt och 70% högre risk för blödningar i samband med förlossning.[17] Emellertid är risken för graviditetskomplikationer efter kvinnlig omskärelse totalt sett ändå lägre än den risk som gäller kvinnor som röker under graviditeten.[18][19]

I en studie genomförd i Sverige undersöktes det ofta antagna sambandet mellan kvinnlig omskärelse och utdragen förlossning. 68 journaler gällande omskurna förstföderskor jämfördes med 2486 icke-omskurnas förstföderskors förlossningsjournaler med avseende på hur lång tid det tagit för kvinnorna att föda fram sina barn (utdrivningsskedet). Resultatet var att genomsnittet för de omskurna kvinnorna låg på 35 minuter, medan de icke-omskurna kvinnorna hade ett genomsnittligt utdrivningsskede på 53 minuter. Studiens resultat pekar mot att kvinnlig omskärelse inte leder till utdragna förlossningar, åtminstone inte i resursstarka samhällen som Sverige.[20]

Många omskurna kvinnor lever sina liv utan medicinska komplikationer som en följd av det ingrepp de genomgått. Förebyggande kampanjer som fokuserat på just hälsoriskerna med kvinnlig omskärelse har därför inte fått den effekt man önskat. Det har uppstått ett glapp mellan bilden av utbredda hälsoriskerna och den verklighet de berörda upplever.[21] [22] Detta har lett till att en del organisationer har lämnat det starka fokuset på hälsorisker och istället börjat betona frågor om kvinnors rättigheter och rätt till kroppslig integritet, till exempel Amnesty International.[23]

Konsekvenser för sexualiteten

På vilket sätt kvinnlig omskärelse påverkar enskilda kvinnors sexualitet varierar stort. För varje enskild kvinna kan följden bli nedsatt förmåga att njuta sexuellt, i synnerhet om ingreppet lett till andra medicinska komplikationer. Men i många fall tycks inte ingreppet leda till oförmåga att njuta sexuellt eller uppnå orgasm.

Generellt kan befintliga studier sägas peka åt två olika håll: de studier vars resultat inte visar något direkt samband (i statistisk mening) mellan kvinnlig omskärelse och nedsatt förmåga att njuta sexuellt eller uppnå orgasm. Den första studien som lyfte fram detta gjordes av Hanny Lightfoot-Klein. Hon intervjuade omkring 300 sudanesiska kvinnor (typ III, infibulation). Nästan 90% uppgav att de hade förmåga att uppleva orgasm, på en skala från alltid till sällan. Vissa uppgav att de hade långa intensiva orgasmer, andra att orgasmerna var svaga eller svåra att uppnå.[24] [25] Detta kan jämföras med studier som visar att 5-10% av (de icke-omskurna) kvinnorna i USA aldrig upplevt en orgasm.[26]

En senare studie är gjord med 137 omskurna kvinnor, både infibulerade och med mildare former. I gruppen med mildare ingrepp låg andelen kvinnor som kunde uppnå orgasm på 86%. I gruppen infibulerade låg den på 91%.[27]

Andra studier lyfter fram att kvinnlig omskärelse leder till ökad risk för sexuell dysfunktion:

I en studie gjord i Egypten (typ I och II) med 250 kvinnor visade det sig att av de 80% som var omskurna var det 45% som upplevde bristfällig sexuell lust, upplevde lägre frekvens av att de kände sexuell lust under en veckoperiod (28%), uppgav lägre grad av initiativtagande under sexakten (11%), inte var så nöjda med sex (49%), hade en lägre förekomst av orgasmer (25%) och upplevde det som svårt att uppnå orgasm (60,5%).[28]

I en annan studie, likaså från Egypten, intervjuades (med enkäter) 30 kvinnor med milda ingrepp, 30 med ingrepp där mer av klitoris avlägsnats, samt 57 kvinnor som hade en cysta på klitoris. Författarnas slutsats är att sexualiteten inte hade påverkats för kvinnorna med milt ingrepp, men att de med större ingrepp hade större risk för minskad sexlust, minskad upphetsning och frånvaro av orgasm.[29]

En tidigare studie från Egypten med 133 omskurna och 26 icke-omskurna framkom att i den första gruppen kunde 25% uppnå orgasm med manuell stimulans av klitorisområdet, medan andelen låg på 50% bland de som inte genomgått ingrepp.[30]

Carla Makhlouf Obermeyer, forskare knuten till Harvard och verksam vid WHO, har gjort den senaste sammanställningen av studier som handlar om hur kvinnlig omskärelse påverkar sexualiteten. Hon sammanfattar: ”När det gäller sexualitet, så lider de flesta befintliga studierna av begreppsmässiga och metodologiska brister, och den evidens som finns stödjer inte hypotesen att omskärelse förstör sexuell funktion eller förhindrar njutning av sexuella relationer”.[31]

En förklaring till dessa resultat kan vara att forskningen i väst hittills på ett ensidigt sätt fokuserat just klitoris (i synnerhet dess yttre del) som helt central för kvinnors sexuella njutning. Ny forskning visar att också helt andra nervbanor är aktiva vid orgasm: nerver från vagina, klitoris, livmodern och livmoderhalsen.[32]

En annan förklaringen kan möjligtvis ligga i att sexuell njutning handlar om mycket mer än anatomi. Mah & Binik[33] har med sin forskning visat att fysiologiska faktorer ofta kan vara underordnade psykologiska och sociala faktorer när det gäller orgasmisk njutning och tillfredsställelse (sensoriska i förhållande till kognitiva-affektiva aspekter).

Motiv

Det finns inga generella motiv till kvinnlig omskärelse, då varje grupp som praktiserar traditionen har sina egna lokala motiv till att göra det. I Somalia handlar det ofta om att det ses som ett religiöst viktigt ingrepp: genom omskärelsen ses kvinnan som rituellt "ren" med de rätta förutsättningarna att bli en god muslim. (Samtidigt är det viktigaste argumentet för dem som arbetar mot sedvänjan just att den sortens ingrepp i själva verket strider mot islam.) I Somalia ses också det också ofta som en förutsättning för att bli en "riktig kvinna", precis som manlig omskärelse är ett sätt att skapa "riktiga män". Med tiden har ett estetiskt ideal också uppkommit: man tycker att omskurna kvinnliga könsorgan är vackra. Det finns också andra argument för att upprätthålla traditionen i Somalia, men det varierar från grupp till grupp och från familj till familj. Kanske är det viktigaste motivet att "alla andra" gör det. Så länge det är normen att flickor ska vara omskurna är pressen hård på både föräldrar och flickor att inte avvika.[34][35][36][37]

På andra platser kan helt andra motiv vara viktiga. Ibland är det en del av en initiationsrit, där flickor ska förberedas inför rollen som vuxen kvinna.[38][39][40] På en del platser i världen görs mildare ingrepp redan när flickebarnen är någon månad gamla (i vissa grupper i Östafrika), på andra platser efter giftermål eller vid första förlossningen (i vissa grupper i Västafrika). Det finns platser där unga tonårstjejer väljer att själva genomgå ett ingrepp på klitoris, med eller emot föräldrarnas vilja.[41][42]

Kvinnlig omskärelse som en väg att dämpa den kvinnliga sexualiteten finns som motiv på en del platser, exempelvis i Etiopien, Eritrea och hos vissa i Somalia. I andra delar av världen där kvinnlig omskärelse äger rum är det inte alls kopplat till detta motiv. Till exempel är det hos kono i Sierra Leone inte ovanligt att kvinnor är sexuellt aktiva innan de är omskurna. Där finns inte förväntningar på att omskärelsen skulle förstöra sexualiteten, utan kvinnor hävdar att de inte alls har förminskad förmåga att njuta sexuellt efter ingreppet, vanligtvis en så kallad klitoridektomi.[43]

Kvinnlig omskärelse och religion

Kvinnlig omskärelse utförs av många muslimska och kristna grupper i ett trettiotal afrikanska länder och i några muslimska grupper i Malaysia, Indien och Indonesien. Det finns också en judisk grupp som praktiserar kvinnlig omskärelse, Falasha-judarna i Etiopien. Denna grupp har med början på 1980-talet i stora tal migrerat till Israel, där praktiken att omskära flickor tycks ha upphört i samband med migrationen.[44]

I många grupper ses omskärelsen av flickor som en religiös plikt. Det är en mycket omdiskuterad fråga, huruvida religionerna kräver eller tillåter genitala ingrepp på flickor och i så fall i vilken form. Varken koranen eller bibeln nämner omskärelse av flickor och en majoritet av världens muslimer och kristna utövar inte denna sed. Kvinnlig omskärelse förekom i Afrika långt innan kristendom eller islam kom dit, men när dessa områden kristnades och islamiserades vävdes praktiken med omskärelse in i de nya religionerna och kom att uppfattas som en religiös tradition.[45]

Muslimska lärda har en lång historia av att försöka stoppa kvinnlig omskärelse. Det tidigaste exemplet på en muslimsk lärd som argumenterar emot omskärelse av flickor är daterat till 700-talet (västerländsk tideräkning).[46] Senare exempel är muslimska lärda på 1800-talet i Sudan som med religionens hjälp försökte stoppa seden.[47] Också idag tar stora delar av den muslimska eliten avstånd från kvinnlig omskärelse, även om det finns vissa muslimska lagskolor som kan sägas godkänna en mild variant.[48]

Koranverser som använts i muslimska kampanjer mot kvinnlig omskärelse är till exempel ”rubba ingenting i Guds skapelse!” (sura 30, vers 30) eller ”allt vad Han skapar ger en fulländad form” (sura 32, vers 7).

Några hadither (haditherna inom islam är berättelser om vad profet Mohammad sade och gjorde medan han levde) rör kvinnlig omskärelse. Den mest kända är den som beskriver hur profeten gick förbi en omskärerska som precis skulle omskära en flicka och sade till kvinnan: ”Ta inte för mycket, för den [klitoris] är till glädje för mannen och får hennes ansikte lysa”. En del muslimer menar att det därmed är acceptabelt med milda ingrepp; andra säger att denna hadith ska tolkas så att Profeten tog avstånd från sedvänjan och hade för avsikt att med tiden helt förbjuda ingreppet.[49] Muslimska motståndare till kvinnlig omskärelse framhåller gärna att denna hadith inte är ”stark”, det vill säga att överföringen av berättelsen genom tiden inte kan fastställas med säkerhet.[50] Motståndare framhåller också gärna att det inte finns någon uppgift som pekar på att profeten lät omskära sina egna döttrar.[51]

Men det finns en klyfta mellan den muslimska eliten (som oftast tar avstånd från kvinnlig omskärelse) och den mer folkliga gräsrotsnivån där människor upplever att kvinnlig omskärelse är ett tecken på att de är goda troende. I Somalia ses ofta omskärelsen av flickor som ett tecken på att de nu är riktiga muslimer, och i delar av Etiopien kan en liten flicka inte bäras fram till det kristna dopet om hon inte är religiöst ”ren” genom omskärelse.

Historik

Ingen vet var eller varför olika former av kvinnlig omskärelse uppstått. Det finns belägg för att det existerat ett par tusen år tillbaka i tiden. Ett av de tidigaste spåren är i en grekisk papyrus från år 163 f Kr. Där skrivs det till en person i maktställning i Memfis, Egypten, att modern till en flicka kallad Tathemis begär pengar då hennes dotter nu är i en ålder då det är brukligt att hon omskärs och därför behöver lämplig klädsel och hemgift.[52]

När forskare spekulerar kring upphovet till kvinnlig omskärelse förekommer bland annat följande hypoteser:

  • Patriarkatets vilja att kontrollera kvinnor och deras sexualitet (radikalfeministisk förklaringsmodell)[53][54][55]
  • Mäns osäkerhet kring faderskap leder till att familjer vill visa upp "kyska" döttrar (teorin om sociala konventioner)[56]
  • I samhällen med knappa resurser för överlevnad kan kvinnlig omskärelse fungera som ett samhällets sätt att reglera befolkningsökningen (funktionalistisk förklaringsmodell)[57]
  • Kvinnlig omskärelse är en symbolisk motsvarighet till manlig omskärelse (symbolism)[58][59]

Ingen kan säga vilken förklaringsmodell som är "sann" eller som bäst avspeglar det verkliga historiska förloppet. Man kan inte heller utesluta att olika former av kvinnlig omskärelse uppstått av olika skäl på olika platser.

Förekomst i världen

WHO beräknar att tre miljoner flickor omskärs varje år, och att totalt 100 till 140 miljoner kvinnor i världen är könsstympade.[60]

Kvinnlig omskärelse i Afrika

Kvinnlig omskärelse förekommer i ett bälte som sträcker sig från Senegal, Gambia och Mauretanien i västra Afrika till Afrikas horn i öst. Förekomsten varierar med etnisk bakgrund: i vissa länder är förekomsten mycket hög i en del etniska grupper och mycket låg eller obefintlig i andra, vilket gör att en del statistiska uppgifter utgör ett genomsnitt för landet i helhet.

En majoritet av kvinnorna i Somalia, Sudan och Djibouti har genomgått infibulation (typ III). Infibulation förekommer också i en del etniska grupper i till exempel Eritrea och Etiopien.

AFRIKA[61]
Fler än 80% av kvinnorna
Djibouti 90-98%
Egypten 97%
Eritrea 89-97%
Etiopien 70-90%
Guinea 99%
Mali 92-94%
Sierra Leone 80-90%
Somalia 90-98%
Sudan (norra) 90%
25-80% av kvinnorna
Benin 20-50%
Burkina Faso 70-77%
Centralafrikanska Republiken 35-45%
Elfenbenskusten 43-45%
Gambia 60-90%
Guinea-Bissau 50%
Kenya 32-38%
Liberia 10-60%
Mauretanien 25-80%
Senegal 5-28%
Tchad 45-60%
Togo 12-50%
1-25% av kvinnorna
Ghana 5-30%
Kamerun 5-20%
Niger 5%
Nigeria 19-25%
Tanzania 18%
Uganda 5%
Zaire (Kongo Kinshasa) 5%


Kvinnlig omskärelse i Mellanöstern och Asien

Kvinnlig omskärelse praktiseras i okänd omfattning i Förenade Arabemiraten, Jemen och i enstaka grupper i Irak. I Indonesien, Malaysia och Indien utförs det i vissa muslimska grupper.[62]


Lagstiftning

I Sverige är kvinnlig könsstympning förbjuden sedan 1982. Det finns flera lagrum som kan aktualiseras när det gäller hantering av frågan om kvinnlig omskärelse i Sverige.

Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

1 § Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) får inte utföras oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.

Ingreppet är alltså förbjudet även om kvinnan/flickan samtyckt till ingreppet; ett sådant samtycke ger alltså inte ansvarsfrihet för brottet. Vid brott av normalgraden är straffet fängelse, upp till fyra år. Vid grova brott kan straffet bli fängelse i upp till tio år. Även den som stämplar till eller förbereder könsstympning begår ett straffbart brott, precis som den som försöker utföra könsstympning. Lagen skärptes 1999 och kom då att gälla även stympning som utförts i länder där det är lagligt. Det innebär alltså att både föräldrar och andra ansvariga kan åtalas i Sverige även om brottet skett utomlands, även i de fall där det i det landet är lagligt att könsstympa flickor.

SoL, Socialtjänstlagen 14 kap. Anmälan om missförhållanden

1 § Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.

Sammanfattningsvis har yrkespersoner som kommer i kontakt med fall av misstänkt könsstympning en plikt att anmäla till socialtjänsten. Övriga medborgare, säger socialtjänstlagen, bör anmäla. Oavsett om anmälan görs till socialtjänsten enligt socialtjänstlagen har var och en plikten att anmäla till polisen enligt Lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor.

Socialstyrelsen skriver i sina riktlinjer: ”Som enskild person bör man enligt 14 kap. 1 § SoL anmäla till socialtjänsten om man får vetskap om eller misstänker att en flicka ska könsstympas här i Sverige eller utomlands eller om stympning nyligen skett. Observera att det inte är anmälarens uppgift att utreda saken 'så att man säkert vet' innan anmälan görs till socialtjänsten. Enskilda personer har möjlighet att göra en anonym anmälan.”[63]

LVU, Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Socialtjänsten har möjlighet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande om det finns vetskap eller allvarliga misstankar om att en familj är på väg att låta könsstympa sin flicka. Detta om risken för könsstympning är överhängande och inte går att förhindra på annat sätt. Dock kan inte ett omhändertagande ske om syftet är att läkarundersöka flickan vid misstänkt könsstympning och föräldrarna motsätter sig detta. Då kan man i stället använda sig av Lagen om särskild företrädare för barn.

Lag (1999:997) om särskild företrädare för barn

En särskild företrädare för barn kan utses av åklagare och denne kan ta beslut om genital undersökning vid misstänkt könsstympning, även om flickans föräldrar motsätter sig undersökning.

Sekretesslag 1980:100

I sekretesslagen (7 kap. 6 §) framgår att yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård, samt inom socialtjänsten, generellt sett är bundna av sekretess. Emellertid föreligger idag inte hinder för att polisanmäla misstänkt könsstympning till polisen. Ofta finns lokala föreskrifter inom socialtjänsten som stadgar att brott mot barn ska anmälas till polisen. De befintliga utredningar som idag finns kring misstänkt könsstympning visar att socialtjänsten anmäler de fall de får kännedom om till polisen.[64] När det gäller sjukvårdsanställd personal föreligger inget hinder för att anmäla misstänkt könsstympning. Sekretesslagen tillåter en sådan anmälan oavsett svårighetsgrad på det eventuella brottet.[65]

Socialstyrelsen har gett ut riktlinjer till skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård, samt till polis och åklagare.[66]

Könsstympning av kvinnor är förbjudet i större delen av västvärlden, och alltfler utvecklingsländer förbjuder också sedvänjan. I Frankrike har föräldrar och omskärerskor tagits till domstol, där ett trettiotal personer ursprungligen från Västafrika har dömts.

Rättsfall i Sverige

I Sverige har två fall gått till domstol, båda i Göteborg under 2006. I det ena fallet dömdes en somalisk man till fängelse i två år för könsstympning som ska ha ägt rum i Mogadishu under 2005. I boken "Ali och den svenska rättvisan" från 2008 hävdar antropologen Sara Johnsdotter att mannen blev felaktigt dömd.[67][68]

I det andra fallet dömdes en somalisk kvinna till tre års fängelse för könsstympning och grov fridskränkning. Utöver omskärelsen, som ska ha ägt rum i Somalia 2001, dömdes kvinnan för upprepad misshandel av sin dotter. [69]

Preventiva och stödjande åtgärder

Samhälleliga insatser i Sverige

Det förebyggande arbetet mot kvinnlig könsstympning inleddes i Sverige i början av 1990-talet. Det var då det så kallade Göteborgsprojektet startade på initiativ från Socialstyrelsen och bedrevs mellan 1993-1996. Uppdraget var att stödja och skapa förutsättningar för en bra vård åt Sverigeboende kvinnor och flickor som genomgått omskärelse, men också att arbeta med opinion mot könsstympning i afrikanska invandrargrupper. Socialstyrelsen tilldelades 2,7 miljoner kronor under 1998-2001 för att arbeta mot könsstympning i Sverige.[70]

Socialdepartementet och utrikesdepartementet arrangerade i november 2003 en internationell konferens i Stockholm. Samma år publicerade socialdepartementet en nationell handlingsplan mot könsstympning.[71] Sedan flera år har Socialstyrelsen i uppdrag att upprätthålla en kunskapsbank kring kvinnlig könsstympning.[72]

Handlingsplaner och riktlinjer

De flesta landsting i Sverige har genom gynekologer, förlossningsläkare, barnmorskor, barnläkare och barnsjuksköterskor utarbetade riktlinjer för omhändertagandet av de flickor och kvinnor som drabbats av eller riskerar att drabbas av könsstympning. Många kommuner och landsting har också utarbetat handlingsplaner för hur man långsiktigt ska arbeta med frågan.

Svenska organisationer som arbetar förebyggande

Den mest etablerade organisationen i Sverige är RISK, Riksförbundet Stoppa Kvinnlig Könsstympning. Organisationen startade 1994 och har idag lokala grupper runt om i landet, som i Göteborg, Karlstad, Nyköping, Stockholm, Uppsala, Umeå och Växjö.[73]

Andra svenska organisationer som engagerat sig i frågan och har material på sina webbplatser är exempelvis Rädda Barnen, Amnesty och RFSU.

Internationella organisationer som arbetar förebyggande

I både Afrika och västerländska länder finns en stor mängd organisationer som arbetar förebyggande mot kvinnlig omskärelse: till exempel UNICEF och UNFPA som tillhör FN, Amnesty International, FORWARD i England och GAMS i Frankrike. Den mest kända organisationen torde vara Tostan, som arbetar i många afrikanska länder. De startade i Senegal 1991 med en alfabetiseringskampanj som slutade med att kvinnorna som deltog, på eget initiativ, deklarerade att hela byn skulle upphöra med omskärelse av flickor. Initiativet spred sig till närliggande byar, som också de deklarerade att traditionen övergavs. Sedan 1997 har över en halv miljon senegaleser gjort offentliga deklarationer. Tostan finns idag även i Guinea, Gambia, Mauretanien, Somalia och Djibouti.[74]


Terminologi

Historiskt har praktiken gått under benämningen “kvinnlig omskärelse” (female circumcision). Under flera hundra år har sedvänjan omnämnts av exempelvis upptäcktsresande, missionärer och europeiska läkare som arbetade i kolonierna i Afrika.[75][76]

Under det sena 1970-talet uppmärksammades frågan i större skala i och med utgivningen av den amerikanska feministen Fran Hoskens bok The Hosken Report.[77] Det var också Fran Hosken som myntade begreppet 'female genital mutilation', på svenska kvinnlig könsstympning. I Sverige väcktes frågan 1979, främst genom en artikelserie i Svenska Dagbladet och tre artiklar i tidningen Vi.[78]

När Sverige lagstiftade mot praktiken 1982 hette lagen ”Lag med förbud mot omskärelse av kvinnor”. Terminologin i lagtexten ändrades 1998 så att lagen idag heter ”Lag med förbud mot könsstympning av kvinnor” (SFS 1982:316).[79]

De flesta aktivistorganisationerna använder termen female genital mutilation. På det internationella forskningsfältet finns det en del forskare som också gör det (en del med medicinsk bakgrund). De flesta samhällsvetenskapligt inriktade forskarna använder termen female genital cutting eller female circumcision. Vilken term man väljer avspeglar perspektiv och på så sätt är varje benämning politiskt laddad.[80] En del organisationer använder idag båda begreppen: FGM/C (female genital mutilation/cutting), t ex FN-organen UNICEF[81] och UNFPA[82] samt Intact Network.[83]

Ingrepp på kvinnliga genitalier i Väst

Det finns bara en grupp från Europa där stympande ingrepp gjorts på kvinnliga genitalier av rituella skäl. Det var i den ryska kristna Skoptzy-sekten, känd från 1700-talet och framåt (skoptzy betyder ”kastrerad”). Gruppen decimerades kraftigt i början av 1900-talet och rapporteras ha upphört att existera på 1960-talet. Både mäns och kvinnors könsorgan stympades; kvinnorna genom att bröst och yttre könsorgans skars bort.[84] Stympningen skedde med utgångspunkt från en vers i Matteusevangeliet: ”Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta" (Matt 19:12).[85]

Västerlänningars medicinska ingrepp i kvinnliga genitalier går tillbaka nästan två tusen år. Greken Soranos, som kallats historiens första gynekolog, nedtecknade ett avsnitt om hur en operation skulle utföras för att förminska en mycket stor klitoris.[86] I mitten av 1700-talet skrev en tysk läkare om hur klitoridektomi (avlägsnande av klitoris synliga delar) sällan utfördes på europeiska kvinnor med stor klitoris, eftersom dessa dolde detta tillstånd, antingen av “blygsamhet, lust eller rädsla för skalpellen”.[87] En professor vid Paris universitet framhöll på 1600-talet att alla kvinnor borde genomgå klitoridektomi för att hålla den ohämmade kvinnliga sexualiteten i schack.[88]

Från 1800-talets början och hundra år framåt finns otaliga fallbeskrivningar av klitoridektomier på kvinnor i Europa och Nordamerika. Ingreppen gjordes för att bota lusten att onanera (vilket i sig ansågs leda till både psykisk och fysisk sjukdom),[89][90] hysteri, mani, galenskap, epilepsi och en mängd andra tillstånd. Den mest kände kirurgen på området var engelsmannen Isaac Baker-Brown som på sin klinik opererade bort klitoris på hundratals kvinnor i slutet av 1800-talet. [91][92]

På 1950-talet fanns det några amerikanska läkare som rekommenderade “kvinnlig omskärelse” på alla flickor. Man hänvisade till att ingreppet gjordes som rutin på pojkar (fortfarande sker manlig omskärelse på en majoritet av nyfödda pojkar i USA) av hygieniska skäl, och att det borde göras på flickor av samma skäl.[93] Det hävdades också att omskärelse av flickor kunde förhindra psykosomatisk sjukdom och förebygga skilsmässor, eftersom ingreppet skulle underlätta för att få orgasm.[94] 1989 drogs legitimationen in för läkaren James C. Burt, verksam i Ohio. Han hade utfört "kvinnlig omskärelse" på 170 patienter, från 1960-talet och framåt. Han ansåg att kvinnor var anatomiskt felbyggda för att ha samlag; något han menade att han kunde åtgärda genom att bland annat ta bort klitoris förhud, omlokalisera vagina och flytta urinröret. Han kallade ingreppet för "surgery of love".[95] En del patienter hade sökt för helt andra besvär än genitala, men ingreppen utfördes på dem utan samtycke när de var nedsövda. Några av dem som försökte anmäla honom blev inte trodda, och fallet ledde inte till granskning förrän en anställd på Burts klinik offentligt tillkännagav att dessa ingrepp faktiskt ägde rum.[96]

Idag utförs genitala ingrepp på vuxna västerländska kvinnor efter samtycke, kallat intimkirurgi. De vanligaste ingreppen är förkortning av blygdläppar, försnävning av vagina, fettsugning av venusberget och klitorislyft.[97] En läkare i Malmö fick i september 2007 en varning från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för att han vid ett intimkirurgiskt ingrepp avlägsnade så mycket vävnad att kvinnan efteråt kände sig stympad och hade svårigheter med att urinera.[98] Diskussion har uppstått om huruvida intimkirurgiska ingrepp strider mot könsstympningslagen eller inte.[99][100][101] Kritik har också framförts om att ingreppen strider mot medicinsk etik.[102][103][104]

Manlig omskärelse

Kvinnlig könsstympning jämförs ibland med manlig omskärelse, ett ingrepp där mannens/pojkens förhud avlägsnas så att ollonet friläggs helt. Ingreppen skiljer sig dock på många punkter, även om likheter finns. Båda ingreppen har ofta en rituell funktion. För kvinnlig omskärelse finns stora risker för omedelbara medicinska komplikationer såsom ymnig blödning och infektionsrisk. Permanenta medicinska komplikationer kan också uppstå, särskilt vid mer omfattande ingrepp. Dessa risker är mindre för män som genomgått omskärelse, även om medicinska risker finns och smärta givetvis förekommer. Se vidare manlig omskärelse.

Referenser

  1. Obermeyer, C.M: ”Female Genital Surgeries: The Known, the Unknown, and the Unknowable.” Medical Anthropology Quarterly 13(1):79-106, 1999.
  2. Obermeyer, C.M: ”The Health Consequences of Female Circumcision: Science, Advocacy, and Standards of Evidence.” Medical Anthropology Quarterly 17:394-412, 2003.
  3. WHO: Female Genital Mutilation. The Prevention and the Management of the Health Complications. Policy Guidelines for nurses and midwives. Geneve: WHO, 2001. Kan laddas hem från http://www.who.int/reproductive-health/publications/rhr_01_18_fgm_policy_guidelines/index.html
  4. Amnesty International: Campaign to Stop Violence Against Women. AI Index: ACT 77/018/2004. 2004.
  5. WHO: Eliminating female genital mutilation: An interagency statement.. Geneva: WHO, 2008.
  6. O'Connell et al.: "Anatomy of the clitoris", The Journal of Urology 174(4):1189-1195, 2005.
  7. Nour, Nawal M., Karin B. Michels, and Ann E. Bryant: "Defibulation to treat female genital cutting: Effects on Symptoms and Sexual Function." Obstetrics and Gyneacology 108(1):55-60, 2006.
  8. Gordon H, Comerasamy H, Morris NH. "Female genital mutilation: Experience in a West London clinic." J Obstet Gynaecol. May;27(4):416-9, 2007.
  9. Catania L, Abdulcadir O, Puppo V, Verde JB, Abdulcadir J, Abdulcadir D: "Pleasure and orgasm in women with Female Genital Mutilation/Cutting (FGM/C)". J Sex Med. Nov;4(6):1666-78, 2007.
  10. Parker, Melissa: "Rethinking Female Circumcision". Africa 65(4):506-523, 1995.
  11. WHO: "Female Genital Mutilation". Factsheet, 2000. http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs241/en/
  12. WHO: Report of a WHO Technical Working Group. Geneva, 17-19 July, 1995.
  13. WHO: Female Genital Mutilation: An overview. Geneva: WHO, 1998.
  14. WHO (2000): "Female Genital Mutilation". Factsheet. http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs241/en/
  15. Ismail, Nima: Urinary Leakage and Other Complications of Female Genital Mutilation (FGM) Among Somali Girls in Sweden. Uppsala: Uppsala University, Department of Women’s and Children’s Health, 1999.
  16. WHO: Female Genital Mutilation: An overview. Geneva: WHO, 1998.
  17. WHO: "Female genital mutilation and obstetric outcome: WHO collaborative prospective study in six African countries". The Lancet 367(9525):1835-1841, 2006. Se sammanfattning på http://www.who.int/mediacentre/news/releases/2006/pr30/en/index.html
  18. Conroy, R.M., "Editorial: Female genital mutilation: whose problem, whose solution?" British Medical Journal, 2006;333:106-107 (15 July), doi:10.1136/bmj.333.7559.106
  19. För kritiska diskussioner av WHO-studien från två amerikanska professorer, se http://tierneylab.blogs.nytimes.com/2007/12/05/circumcision-or-mutilation-and-other-questions-about-a-rite-in-africa/ och http://tierneylab.blogs.nytimes.com/2008/01/28/cultural-imperialism-at-the-who/
  20. Essén B, Sjöberg NO, Gudmundsson S, Ostergren PO, Lindqvist PG. "No association between female circumcision and prolonged labour: a case control study of immigrant women giving birth in Sweden." Eur J Obstet Gynecol Reprod Biol, 2005 Aug 1;121(2):182-5.
  21. Obermeyer, C.M: ”Female Genital Surgeries: The Known, the Unknown, and the Unknowable.” Medical Anthropology Quarterly 13(1):79-106, 1999.
  22. Obermeyer, C.M: ”The Health Consequences of Female Circumcision: Science, Advocacy, and Standards of Evidence.” Medical Anthropology Quarterly 17:394-412, 2003.
  23. Amnesty International: Campaign to Stop Violence Against Women. AI Index: ACT 77/018/2004. 2004.
  24. Lightfoot-Klein, H: Prisoners of Ritual: An Odyssey into Female Genital Circumcision in Africa. New York, London: The Haworth Press, 1989.
  25. Lightfoot-Klein, H: “The Sexual Experience and Marital Adjustment of Genitally Circumcised and Infibulated Females in the Sudan.” The Journal of Sex Research 26(3):375-392. http://www.fgmnetwork.org/authors/Lightfoot-klein/sexualexperience.htm
  26. R Crooks & K Baur: Our sexuality, 2005, sid. 444.
  27. Catania, L. et al.: ”Pleasure and Orgasm in Women with Female Genital Mutilation/Cutting (FGM/C)”. The Journal of Sexual Medicine 4(6):1666-1678, 2007.
  28. El-Defrawi, M. et al.: ”Female Genital Mutilation and its Psychosexual Impact”. Journal of Sex and Marital Therapy 27(5):465-473, 2001.
  29. Thabet, M.A. & Thabet, A: ”Defective sexuality and female circumcision: The cause and the possible management”. Journal of Obstetrics and Gynaecology Research 29(1):12-19.
  30. Badawi 1989, i Dorkenoo, Efua: Cutting the Rose: Female Genital Mutilation: The Practice and Its Prevention. London: Minority Rights Publications, 1994.
  31. Sidan 443, i Obermeyer, C.M: ”The consequences of female circumcision for health and sexuality: An update on the evidence.” Culture, Health & Sexuality 7(5):443-461, 2005.
  32. Komisaruk, B. et al.: The Science of Orgasm. JHU Press, 2006. För en lättillgänglig intervju med två av forskarna, se ”Exploring the Mind-Body Orgasm", http://www.wired.com/medtech/health/news/2007/01/72325
  33. Mah, K., Binik & Y.M: ”Are orgasms in the mind of the body? Psychosocial versus physiological correlates of orgasmic pleasure and satisfaction”. Journal of Sex and Marital Therapy 31:187-200, 2005.
  34. Johnsdotter, Sara: Created by God: How Somalis in Swedish Exile Reassess the Practice of Female Circumcision. Doctoral dissertation. Lund University: Department of Social Anthropology, 2002.
  35. Talle, Aud: “Transforming Women into ‘Pure’ Agnates: Aspects of Female Infibulation in Somalia”. Carved Flesh/Cast Selves: Gendered Symbols and Social Practices. Broch-Due & Bleie, eds. Oxford: Berg, 1993.
  36. Dirie, Mahdi Ali & Lindmark, G: “Female Circumcision in Somalia and Women’s Motives”. Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica 70:581-585, 1991.
  37. Gallo, P.G. & and Abdisamed, M: “Female Circumcision in Somalia: Anthropological Traits”. Antropologische Anzeiger43(4):311-326, 1985.
  38. Dellenborg, Lisen: Multiple Meanings of Female Initiation: "Circumcision" among Jola Women in Lower Casamance, Senegal. Doctoral dissertation, Göteborg University, 2007.
  39. Hernlund, Ylva: ”Cutting Without Ritual and Ritual Without Cutting: Female ’Circumcision’ and the Re-Ritualization of Initiation in the Gambia”. Female ”Circumcision” in Africa: Culture, Controversy, and Change. Shell-Duncan, B & Hernlund, Y, eds. London: Lynne Rienner Publishers, 2000.
  40. Ahmadu, Fuambai: ”Rites and Wrongs: An Insider/Outsider Reflects on Power and Excision”. Female ”Circumcision” in Africa: Culture, Controversy, and Change. Shell-Duncan, B & Hernlund, Y, eds. London: Lynne Rienner Publishers, 2000.
  41. Leonard, Lori: ”’We Did It For Pleasure Only’: Hearing Alternative Tales of Female Circumcision”. Qualitative Inquiry 6(2): 212-219, 2000. (Exempel från Tchad.)
  42. Njambi, Wairimu Ngaruiya: ”Dualisms and female bodies in representations of African female circumcision: A feminist critique.” Feminist Theory 5(3):281-303, 2004. (Exempel från Kenya.)
  43. Ahmadu, Fuambai: ”’Ain’t I a Woman Too?’: Challenging Myths of Sexual Dysfunction in Circumcised Women”. Transcultural Bodies: Female Genital Cutting in Global Context. Hernlund,Y & Shell-Duncan, B, eds. Rutgers, 2007.
  44. Grisaru, Nimrod, Simcha Lezer and R. H. Belmaker: “Ritual Female Genital Surgery Among Ethiopian Jews”. Archives of Sexual Behavior 26(2): 211-215, 1997.
  45. Johnsdotter, Sara: ”Somali women in Western exile reassessing female circumcision: The role of Islamic teachings.” Journal of Muslim Minority Affairs 23(1):361-373, 2003.
  46. Anees, Munawar: ”Genital Mutilations: Moral or Misgynous?”. Islamic Quarterly 33(2):101-117, 1989.
  47. Abusharaf, Rogaia Mustafa: "Revisiting Feminist Discourses on Infibulation: Responses from Sudanese Feminists". Female ”Circumcision” in Africa: Culture, Controversy, and Change. Bettina Shell-Duncan and Ylva Hernlund, eds. Pp. 151-166. London: Lynne Rienner Publishers, 2000.
  48. Roald, Anne Sofie: Women in Islam: The Western Experience. London: Routledge, 2001.
  49. Al Naggar, Sheikh Dr Abdel Rahman: "Islam and female circumcision". Lecture given at the Inter-African Committee’s workshop on traditions, Nairobi Forum, July 1985.
  50. Winkel, Eric: ”A Muslim Perspective on Female Circumcision.” Women & Health 23:1-7, 1995.
  51. Anees, Munawar: ”Genital Mutilations: Moral or Misgynous?”. Islamic Quarterly 33(2):101-117, 1989; Roald, Anne Sofie: Women in Islam: The Western Experience. London: Routledge, 2001.
  52. Kenyon, F.G: Greek Papyri in the British Museum. Catalogue, with texts. London: Kegan Paul, Trench, Trübner and Co, and the Oxford University Press, 1893.
  53. Hosken, Fran P: The Hosken Report: Genital and Sexual Mutilation of Females. Lexington, MA: Women’s International Network News, 1993.
  54. Daly, Mary: Gyn/Ecology: The Metaethics of Radical Feminism. Boston, London: The Women’s Press, 1979.
  55. Levin, Tobe: ”’Unspeakable Atrocities’: The Psycho-Sexual Etiology of Female Genital Mutilation. The Journal of Mind and Behavior 1(2):197-210, 1980.
  56. Mackie, Gerry: “Ending Footbinding and Infibulation: A Convention Account.” American Sociological Review 61: 999-1017, 1996.
  57. Hayes, Rose Oldfield: “Female Genital Mutilation, Fertility Control, Women’s Roles, and the Patrilineage in Modern Sudan: A Functional Analysis”. American Etnologist 2(4):617-633, 1975.
  58. Cohen S D: ”Why aren’t Jewish women circumcised?” Gender & History 9(3):560-578, 1997.
  59. Knight M: "Curing cut or ritual mutilation? Some remarks on the practice of female and male circumcision in Graeco-Roman Egypt". Isis 92:317-338, 2001.
  60. WHO: ”Female Genital Mutilation”, http://www.who.int/reproductive-health/fgm/index.html
  61. UNICEF: Female genital mutilation/cutting: a statistical exploration. New York, NY; 2005; U.S. Department of State: ”Prevalence of FGM”, 2001, http://www.state.gov/g/wi/rls/rep/9276.htm Johansen, Elise: Fra kunnskap till handling: Håndbok om kvinnelig omskjæring…, 2005.
  62. Johansen, Elise: Fra kunnskap till handling: Håndbok om kvinnelig omskjæring…, 2005.
  63. Socialstyrelsen: Kvinnlig könsstympning: Ett utbildningsmaterial för skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Stockholm: Socialstyrelsen, 2005. http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2005/8821/2005-110-4.htm
  64. Johnsdotter, Sara: FGM in Sweden: Swedish legislation regarding “female genital mutilation” and implementation of the law. Department of Sociology, Lund University, 2004.
  65. ”Nya regler i sekretsslagen m.m.” Sveriges Kommuner och Landsting, 2006. http://brs.skl.se/skbibl/cirkdoc.jsp?searchpage=brsbibl_cirk.htm&search1_cnr=2006%3A40&op1=&type=&db=CIRK&from=1&toc_length=20&currdoc=1
  66. Socialstyrelsen: Kvinnlig könsstympning: Ett utbildningsmaterial för skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Stockholm: Socialstyrelsen, 2005. http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2005/8821/2005-110-4.htm Socialstyrelsen: Handledning om kvinnlig könsstympning för polis och åklagare, 2005. http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2005/8904/2005-131-31.htm
  67. SvD 16 mars 2008. "Dom mot könsstympning kritiseras". http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_982607.svd
  68. Johnsdotter, Sara: "Popular notions of FGC in Sweden: The case of Ali Elmi". Finnish Journal of Ethnicity and Migration3(2):74-82. Kan laddas hem på www.ihmisoikeusliitto.fi/FJEM%202_2008.pdf
  69. Johnsdotter, Sara: "Popular notions of FGC in Sweden: The case of Ali Elmi". Finnish Journal of Ethnicity and Migration3(2):74-82. Kan laddas hem på www.ihmisoikeusliitto.fi/FJEM%202_2008.pdf
  70. Johnsdotter S, Aregai R, Carlbom A, Moussa K, Essén B. ”Aldrig mina döttrar”: En studie om attityder till kvinnlig omskärelse bland etiopier och eritreaner i Sverige. Stockholm: Rädda Barnen, 2005.
  71. http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/14708
  72. http://www.socialstyrelsen.se/konsstympning/
  73. http://www.f-risk.org/
  74. http://www.tostan.org/
  75. Joao Dos Santos 1609, i Freeman-Grenville G S P: The east African coast: select documents from the first to the earlier nineteenth century. Clarendon Press, Oxford, 1962.
  76. Worseley, Allan: "Infibulation and Female Circumcision: A Study of a Little-Known Custom". Journal of Obstetrics and Gynecology 45:686-691, 1938.
  77. Hosken, Fran P. The Hosken report: genital and sexual mutilation of females. Women’s International Network News, Lexington, MA, 1979.
  78. Lundgren, Sten. "25 miljoner kvinnor omskurna: Kvinnans glädje offrad för mannens trygghet". Vi 39:10-11, 21, 1979. Lundgren, Sten: ”Svensk läkare erkänner: Omskärelse av kvinnor görs även här”. Vi (44):9-11. 1979. Lundgren, Sten: ”Efter Vi:s artiklar: Kvinnlig omskärelse förbjuds i Sverige”. Vi (47):6-7, 28. 1979.
  79. Lag (1998:407) om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor.
  80. Shell-Duncan, Bettina, & Ylva Hernlund: ”Female ’Circumcision’ in Africa: Dimensions of the Practice and Debates”. Female ”Circumcision” in Africa: Culture, Controversy, and Change. Bettina Shell-Duncan and Ylva Hernlund, eds. Pp. 1-40. London: Lynne Rienner Publishers, 2000.
  81. UNICEF: Changing a harmful social convention: Female Genital Mutilation/Cutting Geneva: UNICEF, 2005
  82. http://www.unfpa.org/gender/practices1.htm
  83. The International Network to Analyze, Communicate and Transform the Campaign Against Female Genital Cutting, Female Genital Mutilation, Female Circumcision (FGC/FGM/FC), http://intact-network.net/ Det tidigare FGM Network kallar sig nu The Female Genital Cutting Education and Networking Project, http://www.fgmnetwork.org/
  84. Wilson, J D & Claus Roehrborn: ”Long-Term Consequences of Castration in Men: Lessons from the Skoptzy and the Eunuchs of the Chinese and Ottoman Courts”. The Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism, Vol. 84(12):4324-4331, 1999.
  85. Johnsdotter S, Aregai R, Carlbom A, Moussa K, Essén B. ”Aldrig mina döttrar”: En studie om attityder till kvinnlig omskärelse bland etiopier och eritreaner i Sverige. Stockholm: Rädda Barnen, 2005.
  86. Knight, Mary: “Curing Cut or Ritual Mutilation? Some Remarks on the Practice of Female and Male Circumcision in Graeco-Roman Egypt”. Isis 92:317-338, 2001.
  87. Ricci, James V: The Development of Gynaecological Surgery and Instruments. Philadelphia, Toronto: The Blakiston Company, 1949.
  88. Park, Katharine: "The rediscovery of the clitoris: French medicine and the tribade, 1570-1620". In The body in parts: fantasies of corporeality in early modern Europe. Davis Hillman and Carla Mazzio, eds. New York, London: Routledge. Pp. 170-193, 1997.
  89. MacDonald, Robert: “The Frightful Consequences of Onanism: Notes on the History of a Delusion”. Journal of the History of Ideas 28(3):423-431, 1967.
  90. Sheehan, Elizabeth A: “Victorian Clitoridectomy: Isaac Baker Brown and His Harmless Operative Procedure”. In The Gender/Sexuality Reader: Culture, History, Political Economy. R. N. Lancaster and M. di Leonardo, eds. Pp. 325-334. New York, London: Routledge, 1997.
  91. Sheehan, Elizabeth A: “Victorian Clitoridectomy: Isaac Baker Brown and His Harmless Operative Procedure”. In The Gender/Sexuality Reader: Culture, History, Political Economy. R. N. Lancaster and M. di Leonardo, eds. Pp. 325-334. New York, London: Routledge, 1997.
  92. Showalter, Elaine: The Female Malady: Women, Madness, and English Culture 1830-1980. New York: Pantheon Books, 1985.
  93. T ex McDonald, C.F: “Circumcision of the Female”. GP XVIII(3):98-99, 1958.
  94. Rathmann, W.G: “Female Circumcision: Inications and a New Technique”. GP XX(3):115-120, 1959.
  95. Showalter, Elaine: Sexual Anarchy: Gender and Culture at the Fin de Siècle, 1990.
  96. Mencimer, S. "Why the debate over medical malpractice lawsuits misses the point – patient safety". Legal Affairs, May/June 2003. www.legalaffairs.org/issues/May-June 2003/story_mencimer_mayjun03.html
  97. Till exempel http://www.victoriakliniken.com/Page.asp?pageID=263&SubMenuParent=43&SubSubMenuParent=263
  98. "Läkaren varnas efter intimkirurgi", Sydsvenskan 2007-09-25, http://sydsvenskan.se/malmo/article268572.ece
  99. Johnsdotter, Sara & Essén, Birgitta: ”Analys av lagstiftning rörande ingrepp i kvinnliga genitalier. Estetiska och sexuella motiv godtas - men inte religiöst traditionella”. Läkartidningen 37:2810-2, 2004.
  100. Kjöller, Hanne: ”Intimkirurgi inför rätta”, ledare i DN 2005-02-22, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=381960
  101. Östergren, Petra: "Alla som vill måste få operera sig intimt", krönika i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/debatt/article210233.ab
  102. Hagstad, Anita: ”Sjukt behandla det som är friskt”. Läkartidningen 42:3266, 2004.
  103. Canivet, Catarina: ”Snygga till könsorganet med kniven - är det en bra idé?” Läkartidningen 40:3092-3, 2004.
  104. Canivet, Catarina: ”Dålig vetenskaplig redovisning och klandervärd verksamhet”. Läkartidningen 42:3270, 2004.

Källor

  • Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor (SFS 1982:316) (lagen.nu • Riksdagen)

Externa länkar

Personliga verktyg