Vilhelm II av Tyskland

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Vilhelm II (1859-1941), målning av Philip de László 1908.

Vilhelm II, (tyska Wilhelm II.; fullständigt namn Friedrich Wilhelm Victor Albert), född 27 januari 1859 i Berlin, död 4 juni 1941 i Doorn i Nederländerna, var tysk kejsare och kung av Preussen 1888–1918 (abdikerade). Han var son till kejsar Fredrik III och Viktoria av England (dotter till drottning Viktoria av Storbritannien).

Vilhelm fick en militärt präglad uppfostran. Hans förhållande till föräldrarna, särskilt den liberalt präglade modern, var spänt, medan han beundrade sin farfar Vilhelm I liksom sin mormor, den engelska drottningen. Hela sitt liv kom kejsaren att ha en kluven hållning till det tyska och engelska. Han talade tyska och engelska lika väl och korresponderade livligt på engelska med exempelvis den ryske tsaren, Nikolaj II.

Efter faderns tidiga död i strupcancer blev Vilhelm tysk kejsare 1888, endast 29 år gammal. Som regent kom han på kollisionskurs med rikskanslern, Otto von Bismarck. Deras mål var i mångt och mycket detsamma, men den unge kejsaren hade en stark antirysk inställning. Han ville dessutom upphäva de så kallade socialistlagarna. Bismarck ogillade den aggressiva utrikespolitik som kejsaren och militärledningen förde. Vilhelm avskedade Bismarck 1890 för att kunna genomföra en mer radikal och nationell politik.

Kejsaren var intelligent och bildad och kunde vara ytterst charmerande i umgängeslivet när han så ville. Emellertid kom han att bli mer känd för sina ofta klumpiga uttalanden, sitt skrytsamma och överlägsna sätt samt inte minst för sina många uniformer. Hans märkliga uttalanden blev med tiden kända över hela Europa, bl.a. då han 1908 gav en skandalartad intervju med Daily Telegraph där han talade fritt ur hjärtat varefter det hela gick i tryck. I artikeln angrep han bl.a. England och sin morbror, Edvard VII. Tyska riksdagen riktade häftig kritik mot kejsaren efter detta. Vilhelm led av häftiga humörsvängningar och hade ett antal nervsammanbrott under årens lopp. Fysiskt led han även av sin obrukbara och något förkrympta vänsterarm (en förlossningsskada). Detta lyte dolde han gärna på foton men var annars inget han stack under stol med i umgängeslivet. Tvärtom framhävde han gärna att han exempelvis lärde sig rida med en arm.

Många historiker och andra bedömare har pekat på hur Vilhelm kanske kunde ha valt en annan väg om han haft bättre rådgivare. Som det nu blev var han ofta omgiven av smickrare eller inskränkt preussisk adel. Ett antal personer i kejsarens krets kallades Liebenbergkretsen och leddes av Philipp Zu Eulenburg, kejsarens bäste vän. Även en medlem av familjen Moltke, Kunu von Moltke, ingick i kretsen. Emellertid briserade en skandal omkring 1906–1907 då tidningsmannen Maximilian Harden avslöjade flera personer vid hovet, bl.a. Eulenburg och Moltke, som homosexuella. Vilhelm tvingades därmed bryta med sina vänner. Vissa privata brev antyder även att kejsaren hade homo- eller bisexuella böjelser, men detta kan inte fullt ut bevisas.

I Storbritannien, Frankrike och Ryssland väckte Tysklands expansiva kolonialpolitik och upprustning av flottan stark oro. Kejsaren framställdes där som en krigshetsare, men i själva verket avtog hans personliga makt fram mot krigsutbrottet 1914. Han var skeptisk till ett tvåfrontskrig men underordnade sig militärens åsikter. Under krigets gång tappade kejsaren nästan all sin reella makt och blev en marionett i händerna på militären, inte minst Hindenburg och Ludendorff.

När kriget gick sämre och Tyskland satt in sina sista resurser vid den stora offensiven Mikael under våren 1918 insåg ledningen, såsom professionella militärer, att kriget var förlorat. Samtidigt krävde president Wilson att den tyska regimen skulle reformeras. Samtidigt som kejsaren, efter mycken tvekan från militären, informerades om att man skulle förlora kriget gick han även med på att utnämna en parlamentarisk regering under sin släkting, prins Max av Baden.

Prins Max försökte göra Tyskland till en konstitutionell monarki men utvecklingen gick honom ur händerna och vid början av november 1918 utbröt revolutionära oroligheter över hela landet. Slutligen var situationen så svår att även personer i kejsarens närmaste krets rådde honom att abdikera för att undvika en kommunistisk resning. Efter många turer abdikerade Vilhelm för både sig själv och sin sons räkning 9 november 1918, varefter han sökte asyl i Nederländerna. Prins Max överlämnade makten till socialdemokraterna, vilka utropat en republik, samma dag.

Den 11 november 1918 klockan 11, ”le jour de trois onze” (de tre elvornas dag – den elfte i elfte klockan elva), undertecknades stilleståndsavtalet mellan de krigande parterna i marskalk Fochs järnvägsvagn i Compiègneskogen i Frankrike; Vilhelm befann sig då i Nederländerna. Därefter levde han på sitt gods, Huis Doorn, till sin död. Han ägnade återstoden av sitt liv till att bland annat skriva sina memoarer.

Familj

Wilhelm II med sin andra fru Hermine och ett av hennes barn från ett tidigare äktenskap i Doorn

Gift

1. 27 februari 1881 med Auguste Viktoria av Schleswig-Holstein-Sonderburg-Augustenburg (född 22 oktober 1858, död 1921). Barn:
   1. Vilhelm, kronprins av Preussen (1882-1951)
   2. Eitel Fredrik av Preussen (1883-1942)
   3. Adalbert av Preussen (1884-1948)
   4. August Vilhelm av Preussen (1887-1949)
   5. Oskar av Preussen (1888-1958)
   6. Joakim av Preussen (1890-1920)
   7. Viktoria Luise (1892-1980)
2. 1922 med Hermine av Schönaich-Carolath, f. prinsessa av Reuss (1887-1947); inga barn.

Titulatur

Vilhelm II:s fullständiga titulatur som härskare var tysk kejsare, konung av Preussen, markgreve av Brandenburg, borggreve till Nürnberg, greve till Hohenzollern, suverän och överste hertig av Schlesien liksom till grevskapet Glatz, storhertig av Niederrhein och Posen, hertig till Sachsen, Westfalen och Engern, till Pommern, Lüneburg, Holstein och Schleswig, till Magdeburg, Bremen, Geldern, Kleve, Jülich och Berg, suverän även över venderna och kasjuberna, till Krossen, Lauenburg, Mecklenburg, lantgreve till Hessen och Thüringen, markgreve över övre och nedre Lausitz, prins av Oranien, furste till Rügen, till Ostfriesland, till Paderborn och Pyrmont, till Halberstadt, Münster, Minden, Osnabrück, Hildesheim, till Verden, Kammin, Fulda, Nassau och Mörs etctera

Källor

• Clay, Catrine - Kungen, Kejsaren, Tsaren, Prisma, Stockholm, 2008.
• Cowles, Virginia - Kaisern, Stockholm, 1964.
• Svanström, Ragnar - Kejsaren: En bok om Wilhelm II, Norstedts, Stockholm, 1978.