Ernst Kaltenbrunner
Från Rilpedia
| Ernst Kaltenbrunner | |
|---|---|
 |
|
| Chef för RSHA | |
| I tjänst 30 januari 1943 – maj 1945 |
|
| Interpol | |
| I tjänst 1943 – maj 1945 |
|
| Efterträdare | Florent Louwage |
|
|
|
| Född | 4 oktober 1903 Ried am Inn, Österrike |
| Död | 16 oktober 1946 Nürnberg, Tyskland |
| Politiskt parti |  Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) |
| Maka | Elisabeth Eder (född 1908) |
Ernst Kaltenbrunner, född 4 oktober 1903 i Ried am Inn (Oberösterreich), Österrike, död 16 oktober 1946 (avrättad) i Nürnberg, Tyskland, var en österrikisk SS-officer; SS-Obergruppenführer (general), jurist. Ledamot av den tyska riksdagen januari 1939 - 8 maj 1945. Kaltenbrunner innehade bland annat utmärkelserna Blutorden (Blodets orden) 1942; Deutsches Kreuz in Silber (Tyska korset i silver) 1943; Ritterkreuz des Kriegsverdienstkreuzes mit Schwertern (Krigstjänstkorsets riddarkors med svärd) 1944.
Innehåll |
Biografi
Kaltenbrunner hade innehaft diverse tillfälliga arbeten, innan han av fadern Hugo Kaltenbrunner, en framstående advokat, uppmanades att börja studera juridik. Kaltenbrunner blev juris doktor 1926 i Graz, arbetade till 1927 som biträdande jurist och sedan till 1928 som advokat i Linz, för att sedan bestämma sig för politiken. 1930 gick han med i det österrikiska nazistpartiet och blev regementschef i österrikiska SS 1933. 1934 anklagades han och dömdes för att ha konspirerat mot förbundskanslern Engelbert Dollfuss. Han dömdes till sex månader som avtjänades på fängelset Kaisersteinbruch. Därtill dömdes Kaltenbrunner till uteslutning ur österrikiska advokatsamfundet. Han fängslades åter under en period 1935, och blev detta år chef för hela det österrikiska SS.
Kaltenbrunner verkade ivrigt för Anschluss, Österrikes anslutning till Nazityskland. När annexionen blev verklighet i mars 1938, belönades han för visad lojalitet och utnämndes till säkerhetschef i Österrike med titeln SS-Gruppenführer.
I slutet av maj 1942 förövade tjeckiska motståndsmän ett attentat mot den tyske riksprotektorn i Böhmen-Mähren, Reinhard Heydrich, som avled efter en dryg vecka. Himmler tog efter mordet på Heydrich över chefskapet för RSHA, innan Kaltenbrunner den 30 januari 1943 utsågs till dess chef; han fick därmed befälet över 50 000 anställda i Gestapo samt SD (från juni 1942) och Sipo. Dessutom blev han högste ansvarig för Einsatzgruppen.
Nürnbergprocessen
Efter andra världskrigets slut åtalades Kaltenbrunner vid Nürnbergprocessen 1945-1946 som högste överlevande representant för SS. Rättsförhandlingarna inleddes den 20 november 1945, men eftersom Kaltenbrunner drabbades av en hjärnblödning, kunde han inte infinna sig i rättssalen förrän den 10 december. Han förklarade sig då "icke skyldig" enligt anklagelseakten.
Bevisningen mot Kaltenbrunner var omfattande, och den brittiska dagstidningen The Times skrev den 12 april 1946: "Förmodligen har ingen människa tidigare anklagats för mer avskyvärda brott."[1] Åklagarsidan konfronterade honom med hans egenhändigt signerade avrättningsorder samt fotografier av honom vid ett besök i koncentrationslägret Mauthausen. Kaltenbrunner hävdade, att allt detta var förfalskningar.
Kaltenbrunner sade sig endast ha varit ett obetydligt verktyg i alla förbrytelser som hade begåtts. När han utsågs till chef för RSHA skulle det ha funnits en informell överenskommelse, enligt vilken Kaltenbrunner skulle koncentrera sig på kontraspionage, medan Himmler själv skulle bibehålla kontrollen över den inhemska repressionen. Ett av de vittnen som hördes för försvarets räkning var den forne lägerkommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss. Som vittne friade Höss Kaltenbrunner från skuld ifråga om judeutrotningen. Domstolen påpekade dock i sitt utslag, att brotten i Auschwitz hade förövats under överinseende av RSHA, och att Kaltenbrunner enligt bildbevisning personligen besökt Mauthausen i sällskap med Himmler.
Kaltenbrunner befanns vara skyldig till krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, men friades från anklagelser om planerande av anfallskrig. Domstolen konstaterade att han i egenskap av högste ansvarig för koncentrationslägren var ansvarig för 4 miljoner judars död, och i egenskap av högste ansvarig för Einsatzgruppen hade ytterligare 2 miljoner judars död på sitt samvete. Han dömdes till döden och avrättades genom hängning i Nürnbergfängelsets gymnastiksal natten till den 16 oktober 1946, varefter hans stoft kremerades och askan spreds från ett flygplan.
Vid galgen yttrade han: "Jag har älskat mitt tyska folk och mitt fädernesland med ett varmt hjärta. Jag har gjort min plikt i enlighet med mitt lands lagar, och jag beklagar att mitt tyska folk denna gång inte leddes av militärer och att det begicks brott, om vilka jag inte äger någon kännedom. Lycka till, Tyskland!"[2]
Källor
- Davidson, Eugene, The Trial of the Germans. New York 1967.
- Stufen zum Galgen. Lebenswege vor den Nürnberger Urteilen. Leipzig: Militzke 1999. ISBN 3-86189-088-7
- Tusa, Ann & Tusa, John, Nürnbergprocessen. Stockholm: Legenda 1987. ISBN 91-582-1070-9
Noter
Litteratur
- Black, Peter R., Ernst Kaltenbrunner: ideological soldier of the Third Reich. Princeton, N.J.: Princeton University Press 1984. ISBN 0-691-05397-9
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Ernst Kaltenbrunner
- Ljuddokument från Nürnbergprocessen
| Företrädare: Heinrich Himmler |
Chef för RSHA 1943-1945 |
Efterträdare: - |
