Johan Asplund
Från Rilpedia
- Den försvunne Johan Asplund behandlas under Johan-fallet
Johan Asplund, född 1937, är en framstående svensk sociolog, socialpsykolog och översättare, som bland annat intresserar sig för social interaktion och etnometodologi. Han är professor emeritus vid Lunds universitet, och hedersledamot i Svenska Deckarakademin.
Han bland annat skrivit Om undran inför samhället, med dess nyckelbegrepp aspektseende, och två andra av hans mest lästa böcker är Det sociala livets elementära former (1987), där han analyserar stora delar av den klassiska socialpsykologiska forskningen med dess experiment, och lanserar sin övergripande teori att människan generellt är socialt responsiv, och Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991), där han förklarar och diskuterar dessa begrepp skapade av den tyske sociologen Ferdinand Tönnies.
Johan Asplund räknas som en av de mest framstående svenska sociologerna och socialpsykologerna, och var bland annat den ende socialpsykologen på en lista över framstående svenskar.[källa behövs] Hans böcker är ofta skrivna i en underfundig, ledig stil, som på ett lättfattligt sätt förklarar och analyserar sitt ämne, och borde kunna väcka intresse även hos personer som annars inte är insatta i sociologi eller socialpsykologi. Johan Asplunds böcker finns trots detta inte utgivna på andra språk än svenska, något som sägs bero på att han anser att det egentligen inte går att översätta en text och samtidigt bevara dess andemening.[källa behövs]
Innehåll |
Nyckelbegrepp
Social responsivitet
Asplund anser, och lanserar som en övergripande socialpsykologisk teori, att människan är socialt responsiv. Detta innebär att hon är sällskaplig till sin natur, och att hon har en medfödd disposition att "svara" när andra ställer "frågor" till henne. "Svara" och "fråga" betyder i detta sammanhang inte att det måste röra sig om muntlig kommunikation. Det innebär att på ett eller annat sätt respondera på en eller flera andra människors närvaro. Asplund skriver: "Denna benägenhet är så stark att människan ofta ställer frågor bara för att få tillfälle att svara." (1987a, s. 29). Att vara socialt responsiv innebär att respondera på stimuli. När någon ler mot oss responderar vi kanske genom att le tillbaka. Om någon är arg på oss kan vi respondera genom att till exempel bli ledsna, eller genom att själva bli arga. Inom ramen för fri social responsivitet finns inte endast en given och förutbestämd respons på en given stimulus. Om en given stimulus kan resultera i bara en given respons rör det sig inte om social responsivitet, men kanske om en reflex (Asplund, 1987a).
Asplund menar att den minsta betydelsebärande enheten utgörs av en stimulus och en respons. Att bara iaktta en isolerad stimulus, eller en isolerad respons, är inte tillräckligt för att förstå dess mening och betydelse. Dess mening, eller vad den är, framgår först när man kan iaktta dem tillsammans. (Asplund, 1987a) Att försöka förstå betydelsen av en stimulus eller en respons var för sig är som att rycka ordet "sju" ur en konversation. Vi vet att "sju" är ett svar, dvs. en respons, på en fråga, dvs. på en stimulus, men det är inte möjligt att med ordet ”sju” som enda utgångspunkt sluta sig till hur frågan löd. När två personer uppmärksammar varandra och svarar på varandras beteende är de socialt responsiva (Asplund, 1987b). Att vara socialt responsiv förutsätter att vi kan ta den andres roll, och vi kan därför vara socialt responsiva även när vi är ensamma (Asplund, 1987a). En man som är ensam kan till exempel föreställa sig att andra människor ser honom, och därför bete sig som en aktör inför publik.
Teorin om den sociala responsiviteten utgår från att människan är sällskaplig, att hon trivs i andras sällskap och att hon lever upp i andras närvaro. Denna upplivning kan komma till uttryck på olika sätt. Den sociala responsiviteten kan manifestera sig som vrede, sorg, glädje, etc. och den kan låna sig till vad som helst, gott som ont, bra som dåligt. (Asplund, 1992) Socialt responsivt beteende är tanklöst, och varken egennyttigt eller oegennyttigt (Asplund, 1991).
Den sociala responsiviteten är, enligt Asplund: aningslös, omedveten, barnslig, enfaldig, obekymrad över att göra bort sig och manipulerbar i all oändlighet. Den socialt responsiva individen är godtrogen, lättlurad, lydig, till lags, ombytlig, ovillig att underkasta sig en arbetsdisciplin, blir lätt uttråkad och ogillar att vara tyst. Den socialt responsiva människan är också en i princip gränslöst manipulerbar människa (1987a). Den sociala responsiviteten utövar ett starkt inflytande i våra liv. Den moderna vuxna människan förväntas ofta lägga band på sin sociala responsivitet och förhålla sig objektivt och sakligt till sin omvärld, men Asch’s experiment (se Asplund, 1987a) visar att den sociala responsiviteten är så stark att den till och med kan besegra sanningen (Asplund, 1987a).
Vi responderar inte bara mot människor utan även mot sådana ting som vi kan ”kommunicera” med (Asplund, 1987a). Asplund exemplifierar detta med att beskriva kommunikationen mellan en drakflygare och hans drake. När drakflygaren rycker i linan responderar draken, och när vinden får draken att rycka till responderar drakflygaren.
Den sociala responsiviteten som ett kontinuum
Begreppen social responsivitet och asocial responslöshet är varandras motsatser och är ömsesidigt uteslutande. Det är till exempel inte möjligt att, på en och samma gång, förhålla sig socialt responsiv och asocialt responslös mot ett och samma objekt, men trots detta går begreppen in i varandra. Den sociala responsiviteten kan vara fri, organiserad, sordinerad (dämpad) eller disciplinerad , och den asociala responslösheten kan vara temporär eller permanent. I det sistnämnda fallet uppträder den som social medvetslöshet. (Asplund, 1987a & b)
När barn leker ger de uttryck för fri social responsivitet. Den sociala responsiviteten kännetecknas bland annat av att den är ombytlig och oförutsägbar (Asplund, 1987a). Ett barn som leker med en docka kan plötsligt, utan förvarning, förvandla dockan till en månraket. Ett spel kännetecknas, å andra sidan, av regler, och att spela är därför att ägna sig åt organiserad social responsivitet (Asplund, 1987a). Den som spelar fotboll får, enligt reglerna, inte lyda ett infall att ta bollen med händerna och kasta den i mål. Det är däremot tillåtet att vara väldigt innovativ inom regelverkets ramar. Det finns inga förbud mot att dribbla på olika sätt, förutsatt att det görs med fötterna. I spel, som fotboll, är den sociala responsiviteten hämmad, men inte kvävd.
Sordinerad social responsivitet är en dämpad form av social responsivitet (Asplund, 1987b). Individer som går igenom en kris behandlas plötsligt annorlunda av sina nära vänner. Asplund exemplifierar med en nybliven änka. Hennes vänner uppför sig stelt och reserverat som respektfulla främlingar. (1987b) Den sociala responsiviteten är inte längre lika fri som tidigare, och styrkan hos den sociala responsiviteten har dämpats.
Asplund använder begreppet ”disciplinerad social responsivitet” på två skilda sätt. Å ena sidan beskriver han den extrema disciplinering som sker på fångvårdsanstalter, och å andra sidan skriver han om vardagslivets disciplinerade sociala responsivitet.
I fängelset tillämpas en extrem form av disciplinering av den sociala responsiviteten. Förbrytaren har visat att han inte kan lägga band på sin responsivitet, och en av fängelsets funktioner är att tygla förbrytarens sociala responsivitet genom att upprätta entydiga förbindelser mellan stimuli och responser. (Asplund, 1987a) Förbrytaren ska lära sig att respondera efter ett givet mönster. Den sociala responsiviteten kan sägas vara helt utplånad när en stimulus bara kan besvaras på ett enda givet och förutbestämt sätt eller när en stimulus inte besvaras överhuvudtaget. I sin extremaste form kan disciplinering resultera i att individen helt förlorar förmågan att respondera. Individen blir då socialt medvetslös. (Asplund, 1987a) Asplund skiljer mellan begreppen roll och karaktär. Han skriver att en roll innebär en av andra ålagd begränsning av den sociala responsiviteten, och att en karaktär är begränsningar som individen ålägger sig själv (1987a). I detta sammanhang är det kanske inte helt fel att påstå att fängelsestraffet går ut på att ersätta brottslingens karaktär med en av samhället och det allmänna rättsmedvetandet utformad roll.
Ett telefonsamtal är ett exempel på en disciplinerad form av vardaglig social responsivitet. Vardagslivet är rutiniserat i den bemärkelsen att det inte behöver uttänkas för att levas, ej heller behöver det improviseras. Det är ritualiserat i den bemärkelsen att det alltid finns ett rätt sätt – och därmed också ett orätt sätt – att bära sig åt. (Asplund, 1987a, s. 127)
Denna ritualisering och rutinisering är ett slags disciplinering av den sociala responsiviteten. Vi kan inte bete oss hursomhelst när vi talar i telefon. Det finns till exempel föreskrifter om hur man avslutar och inleder ett samtal. (Asplund, 1987a) Dessa föreskrifter är påbud och förbud som anger när man ska förhålla sig socialt responsiv respektive asocialt responslös. Inom ramarna för dessa föreskrifter är utrymmet stort för den sociala responsiviteten. Det är därför inte möjligt att förutse vad som kommer att sägas eller avhandlas inom ramen för ett samtal. Under den disciplinerade ytan döljer sig den sociala responsiviteten. Denna rutiniserade/ritualiserade form av disciplinering påminner om den organiserade sociala responsiviteten, i det att den är fri inom vissa ramar.
Följer man ett barns utveckling till vuxen ålder ser man att uppväxten omges av inskränkningar av den sociala responsiviteten. Den sociala responsiviteten är helt fri hos mycket små barn, eftersom de ännu inte har lärt sig att respondera med måtta och urskillning. Att bli vuxen innebär i mångt och mycket att lägga band på den sociala responsiviteten, att lära sig när man ska vara socialt responsiv respektive asocialt responslös. Enligt Asplunds egen definition, är en puer aeternus, den evigt unge, den som bevarar sin sociala responsivitet livet igenom. Hos vanliga människor urholkas eller dämpas den lite i taget eller genom plötsliga språng. (1987a)
Asplund kopplar vidare sin teori om social responsivitet till vad som långt efter han skrivit boken där han fördjupar teorin (Det sociala livets elemäntära former, 1987) skulle bli känt som utbrändhet. Asplund föreslår att (det då nya fenomenet) utbrändhet kan orsakas av avsaknad av social respons, något som är en konsekvens av rationaliseringen av till exempel omsorgsyrken i samhällets moderniseringsprocess.
Responsorium
Asplund använder termen responsorium för att beteckna en situation där den sociala responsiviteten är allenarådande (1987b). I ett responsorium kommer responserna direkt. På varje stimulus följer omedelbart en respons, men responsen är aldrig bestämd. Det går inte att vara säker på vilken respons som kommer att följa på en given stimulus. Ett responsorium kännetecknas, enligt Asplund, av att det sociala beteendet som utspelar sig där är, eller skulle kunna vara, improviserat och spontant. (1987a)
Jag tror att små barn ständigt befinner sig i ett responsorium. De responderar spontant och omedelbart på sin omgivning. Det är först när de blir äldre som spontaniteten tyglas. Även vuxna kan befinna sig i ett responsorium. Asplund exemplifierar detta genom att hänvisa till två vuxna som är så absorberade av ett telefonsamtal att de glömmer bort sin omgivning (1987b). När två personer är förälskade, tror jag att de verkar i ett responsorium. De är intensivt upptagna av varandra och förhåller sig asocialt responslösa till sin omgivning. Asplund skriver att många responsorier pågår bakom stängda dörrar (1987b), och jag tror att man, åtminstone på ett plan, kan jämföra Goffmans begrepp ”bakre region” (Goffman, 2004) med Asplunds begrepp responsorium. När två nära vänner är ensamma verkar de i ett responsorium. De beter sig relativt ohämmat och det är inte möjligt att förutse vilken respons en given stimulus kommer att få. Asplund skriver att hälsningsceremonier blir mer stereotypa ju mindre aktörerna känner varandra (1987b). Nära vänner kan ta sig friheten att besvara en hälsning med en svordom eller en förolämpning. Detta skulle vara otänkbart i situationer som utspelar sig utanför ett responsorium. Asplund skriver också att vittnen ibland kan tillåtas beskåda responsorier som utspelas bakom stängda dörrar (1987b). Man kommer osökt att tänka på TV-program som Big Brother. Programmet kan sägas vara ett responsorium, eller en bakre region, till vilket allmänheten givits tillträde.
Responsorier kan också tillfälligt uppstå i det som Goffman betecknar ”främre region” (Goffman, 2004). När det blir stopp i tunnelbanan kan man ibland lägga märke till hur främmande resenärer plötsligt börjar samtala med varandra. Detta, tror jag, är ett exempel på hur den sociala responsiviteten, så att säga, tränger sig in och skapar ett responsorium i det främre rummet. Det är nog också rimligt att anta att olyckor och kriser framkallar responsorier.
Mimetisk rivalitet och mimetiskt begär
Begreppen mimetisk rivalitet och mimetiskt begär tas upp i denna uppsats för att Asplund anser att de är lika elementära som den sociala responsiviteten (1989). Asplund använder dessa begrepp för att komplettera begreppet social responsivitet. Den sociala responsiviteten kan uppfattas innebära kooperation och fred i större utsträckning än konflikt och strid. Genom att införliva mimetisk rivalitet med social responsivitet framstår begreppet social responsivitet som mer neutralt gentemot begreppsparen fred/strid och kooperation/konflikt. Den sociala responsiviteten ska inte uppfattas som uteslutande positiv. Både strid och fred ingår i begreppet. (1989)
Begreppen mimetisk rivalitet och mimetiskt begär har Asplund lånat av den franske filosofen René Girard. Asplund inte bara lånar begreppen, han modifierar dem också. Girard försöker tillämpa begreppet på allt och alla, medan Asplunds modifiering i huvudsak följer två linjer. Han håller för det första inte med om att det förekommer mimetisk rivalitet mellan alla människor, t.ex. mellan vuxna och barn, och, för det andra, anser han inte att alla objekt kan vara föremål för mimetisk rivalitet eller mimetiskt begär. Det är bara värdeneutrala objekt som kan bli föremål för mimetiskt begär och rivalitet, medan däremot objekt med ”affektionsvärde” (se Asplund, 1989 för detta begrepp) inte blir det. (1989)
Idén bakom begreppen går ut på att människor inte är självständiga när de ”väljer” vad de ska begära och eftertrakta . Vi hyser begär efter ett objekt bara för att vi imiterat någon annans begär. Mimetiskt begär innebär att en person, A, börjar känna begär efter ett objekt och anser det vara värdefullt bara för att en annan person, B, vill ha det. Detta begär leder till en rivalitet mellan aktörerna A och B. A:s beteende är i detta fall mimetiskt, dvs. härmande. Asplund skriver: ”Om A får föremålet istället för B, förlorar A intresset för det. Föremålet blir mer eller mindre värdelöst i samma ögonblick som A har lyckats lägga sig till med det och samtidigt förhindra att B lägger sig till med det.” (Asplund, 1989 s. 28). B kommer i sin tur att känna begär efter föremålet om han fortfarande tror att A värdesätter det. I en mimetisk kamp har föremålets egenvärde ingen, eller bara ringa, betydelse. Föremålets värde består just däri att någon annan vill ha det. (Asplund, 1989) Den mimetiska rivaliteten förutsätter också att A och B ser varandra både som rivaler och modeller. De både härmar varandra och rivaliserar. Om de härmar varandra utan att rivalisera (som t.ex. inom modevärlden), eller om de rivaliserar utan att härmas (som när aktörerna vill ha ett objekt med reellt värde), föreligger ingen mimetisk kamp. Att A och B är rivaler innebär att den ene uppfattar sig hindrad av den andre från att uppnå objektet för sin strävan och därför kommer A och B slutligen att försöka förgöra varandra. (Asplund, 1989)
Det mimetiska begäret är en form av social responsivitet. Närhelst vi möter en annan person tenderar vi att förhålla oss socialt responsiva, men det är bara under vissa omständigheter som den sociala responsiviteten tar sig uttryck i mimetisk rivalitet. Mimetiskt begär och rivalitet blossar nämligen inte upp närhelst två personer möts. Asplund skriver: ”Ju mera två (eller flera) personers sociala kännetecken överensstämmer desto lättare blir de varandras mimetiska rivaler.” (1989 s. 92). När ett barn och en vuxen möts är det rimligt att anta att den sociala responsvitet som utvecklas under deras möte inte kommer att manifestera sig som mimetisk rivalitet. I det förmoderna samhället var konkurrensen människor emellan kraftigt begränsad, eftersom alla människor hade en given plats som ansågs vara förutbestämd. Asplund menar att den mimetiska rivaliteten är utbredd i det moderna samhället, eftersom de gamla hierarkierna raserats och jämlikhet anses råda . (Asplund, 1989)
Asplund skriver att den mimetiska rivaliteten är elementär. Detta innebär att den ska gå att urskilja redan i tidig ålder. Det är därför märkligt att Asplund inte ger exempel på mimetisk rivalitet genom att referera till barns beteende. Genom att studera barn i ungefär samma ålder kan man se tydliga exempel på mimetisk rivalitet. Ger man t.ex. två syskon varsin identisk leksak börjar de ofta gräla och slåss om den ena av leksakerna. Att ett av syskonen vill ha, eller får, den ena av de identiska leksakerna räcker för att det andra syskonets begär efter objektet ska väckas.
En del former av budgivning utgör bra exempel på mimetiskt begär och mimetisk rivalitet. Frimärkssamlare tävlar t.ex. om att få tag på ett exklusivt frimärke. Frimärket har, i sig självt, ett ringa värde. Ju fler samlare som eftertraktar det desto större värde får det, och när en samlare ser att andra samlare eftersträvar frimärket väcks begäret att äga det.
Mättnadsprocesser
Vi kan inte vara socialt responsiva i all evighet, men varför slutar vi att respondera? Asplund skriver att människan har en elementär benägenhet att tröttna (1967). Vi kan vara ivriga och uppmärksamma på något under en period för att sedan plötsligt helt förlora intresset. Den sociala responsiviteten kan då sägas ha blivit mättad.
Det går inte att med säkerhet säga när en given aktör kommer att tröttna på en given stimulus. När vi tröttnar på något beror framförallt på två faktorer; den sociala erfarenhetens natur – dvs. vilket område den är förknippad med: mat, kläder, musik, osv. – och individens personlighetsegenskaper. (Asplund, 1967) Man kan t.ex. tänka sig att en specifik individ tröttnar på att studera ett ämne redan efter ett par lektioner, medan en annan individ inte tröttnar förrän efter flera års studier.
Att bara tröttna på något är inget problem i sig. Vi kan föreställa oss att vi tröttnar på något och helt enkelt ignorerar det. Häri finns inga problem, men det är underförstått i Asplunds resonemang att människan har ett behov av stimulering och då kan mättnad uppfattas som ett problem. När en individ tröttnar på något som tidigare varit stimulerande är behovet av stimulering inte längre uppfyllt. För sitt välbefinnande söker därför individen tillfredsställa detta behov. Om vi vidare tänker oss att individen blir mättad av en företeelse, A, kan vi föreställa oss att individen då kommer att söka tillfredsställa sitt behov av stimulering genom att söka sig till företeelsen B. När även B blivit ”mättad” söker han sig till C osv.
Mängden av möjliga erfarenheter är många gånger begränsad. Vad kan då individen ta sig för när alla möjliga erfarenheter förknippats med mättnad? För att svara på denna fråga introducerar Asplund begreppet ”reversibla mättnadsprocesser” (1967). Med detta begrepp vill han säga att när C blivit mättad kan A återigen fungera som en stimulerande erfarenhet. Insikten om att det förhåller sig så kan resultera i att vi kan förutse vilka svängningar som kommer att ske inom t.ex. modebranschen. Det är med viss sannolikhet förutsägbart att ett visst tidigare mode återkommer när en viss tid förflutit.
Utifrån teorin om att människan har en benägenhet att tröttna uppställer Asplund en rad antaganden för att förklara olika sociala fenomen. Att kvinnorna i Hawthorne-experimentet producerade mer och mer berodde, enligt Asplund, på att ”nyhet eller variation infördes i arbetarnas situation.” (1967, s. 91).
Asocial responslöshet
Vad innebär mättnad? Ett konkret exempel på mättnad utgörs av en individ som är förälskad, och som efter en tid helt förlorar känslorna för sin partner. Den responsivitet som partnern från början utlöste har släckts, och partnern har ”mättat” den nu mer eller mindre responslöse individen. Med Asplunds terminologi kan vi säga att mättnad är att gå från social responsivitet till asocial responslöshet. Mättnad kan sägas vara en brygga mellan den sociala responsiviteten och den asociala responslösheten.
Att skriva om den asociala responsiviteten är både svårare och lättare än att skriva om den sociala responsiviteten. Det är svårare, eftersom Asplund själv inte utvecklar begreppet. Redan i inledningen till Det sociala livets elementära former skriver han: ”Denna sida av saken förblir relativt outvecklad i min framställning.” (1987a, s. 12). Det är lättare, eftersom den asociala responslösheten är den sociala responsivitetens motsats. Har jag lyckats förmedla innebörden av den sociala responsiviteten är dess motsats inte svår att begripa. Begrepp blir nämligen tydliga genom sina motsatser.
Att vara asocialt responslös innebär att inte respondera på stimuli. En person som t.ex. inte svarar på tilltal, kan sägas vara asocialt responslös. I kapitlet om responsorier nämndes att det inom ramen för ett responsorium inte finns något utrymme för asocial responslöshet, men individerna som interagerar i responsoriet är å andra sidan asocialt responslösa gentemot allt som faller utanför responsoriets gränser. (Asplund, 1987b)
Uppdelning av den asociala responslösheten
Den asociala responslösheten är av två slag: elementär och icke-elementär. Både den elementära och den icke-elementära kan, i sin tur, indelas i två kategorier. Den elementära asociala responslösheten kan bero av ”mättnad” eller av kognitiva begränsningar. Den icke-elementära kan vara inlärd eller självpålagd. (Asplund, 1987a)
Elementär asocial responslöshet: Den elementära asociala responslösheten är, som namnet antyder, inte inlärd eller självpålagd. Den uppstår, så att säga, per automatik. När vi har förhållit oss socialt responsiva mot något eller någon under en tid kan vi plötsligt eller gradvis tröttna på personen eller föremålet. Att helt förlora intresset är liktydigt med att förhålla sig asocialt responslöst. Denna mättnadsprocess är i sig själv ett elementärt beteende och den har diskuterats ovan.
Den elementära asociala responsiviteten som följer på kognitiva begränsningar kan exemplifieras på följande sätt. Vi kan tänka oss att ett barn som är i sällskap med sin mamma förhåller sig socialt responsivt mot henne, men när ett jämnårigt barn kommer in kan barnet vända hela sin uppmärksamhet mot nykomlingen och förhålla sig asocialt responslöst mot sin mamma. För barnet är det inte kognitivt möjligt att samtidigt förhålla sig socialt responsiv mot båda två. Det är därför oundvikligt att barnet i detta fall måste förhålla sig asocialt responslöst mot den ena eller den andra.
Icke-elementär asocial responslöshet: När vi medvetet undertrycker en impuls att exempelvis hälsa tillbaka på någon som vi är arg på, ger vi uttryck för en icke-elementär och självpålagd typ av asocial repsonslöshet. Att besvara en hälsning, dvs. att vara socialt responsiv, är ett elementärt beteende, och i detta fall undertrycks den sociala responsiviteten av en självpålagd kraftansträngning. Socialiseringsprocesser är exempel på icke-elementär och inlärd asocial responslöshet. Ett barn responderar på nästan allt i sin omgivning. Uppfostran handlar om att begränsa barnets urskillningslösa sociala responsivitet. Vuxna lär barn att de t.ex. inte får stirra på andra människor på bussen, men att det går bra att prata med sina föräldrar eller syskon. Barnet får lära sig att det måste förhålla sig asocialt responslöst mot en del människor på vissa platser och att det samtidigt är tillåtet, eller till och med påbjudet, att förhålla sig socialt responsiv mot andra människor på samma eller andra platser.
Lägg märke till att den elementära asociala responslösheten innebär att överhuvudtaget inte uppmärksamma en stimulus, eller att uppmärksamma den utan att vara förmögen att respondera på den. Den icke-elementära asociala responslösheten innebär å andra sidan att mer eller mindre medvetet låta bli att respondera, och enligt Asplund är det kännetecknande för en sådan människa att hon är:
svårflirtad snarare än lättledd och lättlurad, hon är inte ivrig utan trög och stel; hon är vuxen, förnuftig, kallsinnig, misstrogen, medveten och självmedveten; hon är bunden och förpliktigad av sina tidigare responser och uteblivna responser, aldrig helhjärtat med i den pågående sociala processen utan alltid till hälften utanför densamma, skeptisk, sin egen husse. (1987a, s. 218)
Makro- och mikromakt
Att den sociala responsiviteten tillhör det elementära beteendet innebär att den är av central betydelse för människan. Att på något sätt förhindras att respondera kan därför fungera som ett medel till bestraffning. (Asplund, 1987b) Asplund talar om två olika former av maktutövning: makro- och mikromakt. När makten är institutionaliserad talar han om makromakt, och när den utövas av enskilda aktörer talar han om mikromakt (1987a & b).
I fängelset straffas individen genom att möjligheten att vara socialt responsiv kraftigt reduceras genom inskränkningar i tid och rum. Fången tvingas anpassa sig efter ett givet schema och är förhindrad att röra sig fritt. Fången tillåts dessutom bara träffa andra människor under särskilda betingelser. På detta sätt kontrollerar man fångens sociala responsivitet. (Asplund, 1987a) Uppför sig fången väl belönas han genom att åter få möjlighet att vara socialt responsiv (Asplund, 1987a). Permissioner är exempel på detta. Om fången sköter sig bra, dvs. om han visar att han kan lägga band på den sociala responsiviteten, och ge uttryck för den bara på ett sätt som behagar makthavarna, kan han räkna med att få åtnjuta fler permissioner och slutligen att släppas fri. Att disciplinera är alltså, enligt Asplund, att straffa och belöna. Straffet består i påtvingad asocial responslöshet och belöningen består i att man åter tillerkänns någon grad av social responsivitet (1987a). Den sociala responsiviteten kan bara uppfattas som en belöning sedan den först eliminerats, eller med Asplunds ord ”Belöningen förutsätter bestraffningen.” (1987a s. ).
Mikromakt kan utövas av enskilda individer (Asplund, 1987b). Hälsningar kan uppfattas vara av ringa vikt och obetydliga, men Asplund menar att en hälsning innebär ett erkännande och bejakande av motparten. Genom att förhålla sig asocialt responslöst istället för socialt responsiv riktar man sanktioner mot någon annan. Motparten behöver din hälsning för att bli bekräftad, men du straffar honom genom att hålla tillbaka det han behöver. (Asplund, 1987b) Vidare skriver Asplund att mikromakten är en naken form av makt. Med detta vill han säga att mikromakten inte har som mål att framtvinga någon form av kompensation, utan bara att tvinga fram underkastelse. Att vara asocialt responslös innebär här att förmena någon ”fria nyttigheter” (för en redovisning av detta begrepp se Asplund, 1987b). Den som är sur är asocialt responslös och utövar mikromakt på sin omgivning, och detta görs ofta för att bestraffa omgivningen. När omvärlden har fått klart för sig att personen i fråga är sur , kan han fortsätta att vara asocialt responslös ända tills omgivningen underkastar sig eller tills han helt enkelt blir på gott humör igen. (Asplund, 1987b) Denna form av makt är värdelös när omgivningen inte bryr sig om aktörens asociala responslöshet, dvs. när omgivningen i sin tur förhåller sig asocialt responslös mot aktören. (Asplund, 1987b)
Bibliografi
- Om mättnadsprocesser 1967
- Sociala egenskapsrymder 1968
- Om undran inför samhället 1970
- Om attitydbegreppets teoretiska status 1971
- En mycket fri tolkning av några teser i George Lukács historia och klassmedvetande 1971
- Inledning till strukturalismen 1973
- Bertillon och Holmes 1976
- Teorier om framtiden 1979
- Socialpsykologiska studier 1980
- Tid, rum, individ och kollektiv 1983
- Ett ostämt piano är hemskt 1984
- Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet 1987
- Det sociala livets elementära former 1987
- Rivaler och syndabockar 1989
- Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft 1991 (om Ferdinand Tönnies' begrepp)
- Storstäderna och det forteanska livet 1992
- Avhandlingens språkdräkt 2002
- Genom huvudet 2002
- Hur låter åskan? 2003
- Angående Raymond Chandler 2004
- Munnens socialitet och andra essäer 2006
