Den stora utrensningen
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009) |
Den stora utrensningen, är namnet på den intensiva förföljelse av verkliga och inbillade statsfiender, som styrdes av Josef Stalin i Sovjetunionen under det sena 1930-talet. Den inkluderade både utrensning av både partimedlemmar och förföljelse av icke-partimedlemmar, som inträffade under en period karaktäriserad av en polisstat, utbredda misstankar om sabotage, fängslanden och dödande. I väst har termen "den stora terrorn" etablerats efter titeln på Robert Conquests bok med samma titel. Även Alexander Solsjenitsyns Gulagarkipelagen berör denna era i sovjetisk historia.
Innehåll |
Introduktion
Termen repression hade officiellt använts i Sovjetunionen för förföljelse av personer som betraktades som kontra-revolutionärer och folkfiender. Utrensningen anses både ha motiverats av en önskan att avlägsna dissidenter från det kommunistiska partiet och en strävan att befästa Stalins auktoritet. Officiellt förklarades rensningarna vara en kampanj för att eliminera sabotage och spionage inför ett hotande krig med Nazityskland, vilket innebar att kampanjerna delvis riktade sig mot regeringens egen byråkrati och militär.
Men kampanjen riktades också mot andra kategorier: intelligentian, bönder - speciellt om bönderna var välbärgade, och akademiker. Ett antal av NKVD:s kampanjer riktade sig också mot ett antal av den nationella minoriteterna som anklagades för att vara femte-kolonnare.
Enligt Chrusttjovs tal från 1956, om personkulten och dess konsekvenser, så var många av anklagelserna baserade på framtvingade bekännelser och mycket lösa tolkningar av paragraf 58 ur strafflagen, som behandlade kontra-revolutionära brott. Ståndrätter bemannade med trojkor från NKVD kom att ersätta det judiciella förfarandet.
Miljoner dog i utrensningarna. Flera hundra tusen avrättades med nackskott och miljoner blev torterade, fängslade och tvångsdeporterade, antingen till GULAG eller arbetsläger. Dödligheten var kraftigt förhöjd av på grund av svältransoner, sjukdom, tvångsarbete och hårt klimat. Den stora terrorn startades under Genrich Jagodas tid som chef för NKVD, men nådde sin höjdpunkt under ersättaren Nikolaj Ivanovitj Jezjovs styre: perioden från september 1936 till augusti 1938 kallas ibland för Jezjovsjtjinan ("Jezjovs tid"). Nu vet vi att kampanjen styrdes av Stalin, ofta på dennes direkta order.
Storskaligt politiskt motiverat dödande av den här typen har gett namnet på den moderna termen democid.
Bakgrund
Rensning var sovjetisk slang för uttrycket rensning av partileden. Under 1933 uteslöts 400 000 partimedlemmar, men under perioden 1936 - 1953 bytte termen betydelse eftersom uteslutning kom att betyda arrest, straffarbete och tom avrättning.
Det politiska motivet var att Stalin ville höja partidisciplinen och försäkra sig om att partiet skulle följa den "demokratiska centralismens" princip. Officiellt förklarades att man ville eliminera femte-kolonnare, men det är illa understött av källorna och en teori som framfördes av Vjatjeslav Molotov som var medlem i den sovjetiska regeringen under denna tid och därmed även politiskt ansvarig. Kommunistpartiet ville också eliminera "socialt farliga element", som ex-kulaker, medlemmar av förbjudna politiska partier och tjänstemän från tsarens tid med familjemedlemmar.
Bolsjevikerna hade redan från början använt terror för att befästa sin makt, även om dess intensitet varierade. En nyhet med den stora terrorn var att det för första gången riktades massterror mot det egna partiet, även om partimedlemmar var i minoritet bland de förföljda. Följande händelser anses viktiga för indelning av perioden:
-
- Den första Moskva-rättegången 1936.
- Införandet av trojkor från NKVD för revolutionär rättvisa 1937.
- Införandet av paragraf 58, moment 14 om kontrarevolutionärt sabotage 1937.
Moskvarättegångarna
Mellan 1936 och 1938 hölls tre rättegångar i Moskva där höga ledare från kommunistpartiet åtalades. De anklagades för att ha konspirerat med västmakter för att lönnmörda Stalin, stycka Sovjetunionen och återinföra kapitalism.
-
- Den första rättegången i augusti 1936 riktade sig mot 16 medlemmar från partiledningen (bland andra Grigorij Zinovjev och Lev Kamenev).
- Den andra rättegången i januari 1937 riktade sig mot 17 mindre kända figurer (bland andra Karl Radek).
- Den tredje rättegången i mars 1938 inkluderade 21 åtalade som anklagades för att ha tillhört ett höger-trotskistiskt block bestående av bland andra Nikolaj Bucharin.
- En hemlig rättegång hölls också mot sovjetiska militärer inklusive Michail Tuchatjevskij i juni 1937.
Vid tiden för rättegångarna rapporterade vissa observatörer från väst att de var rättvisa och att de anklagades skuld fastslagits. Den brittiske juristen Denis Pritt skrev: "Återigen ansätts de socialister som är svaga i tron av tvivel och oro", men, "ännu en gång kan vi känna oss trygga på att när röken har lagt sig från kontroversens slagfält kommer det att inses att anklagelserna var sanna, bekännelserna korrekta och processen rättvis".
Nu är det känt att bekännelserna framtvingades. Den förre OGPU-officeren Alexander Orlov och andra har berättat om de metoder som användes: upprepad misshandel, påtvingad sömnbrist och hot om avrättning av anhöriga. Zinovjev och Kamenev fick en garanti från Stalin att dom och deras familjer inte skulle bli avrättade, vilket inte infriades.
I maj 1937 sattes det upp en Kommission för att utreda anklagelserna mot Lev Trotskij i Moskva-rättegångarna. Den är känd som Dewey-kommissionen efter dess ledare, den kände amerikanske filosofen John Dewey. Den presenterade bevis för att vissa av de specifika anklagelserna inte kunde vara sanna. Som exempel kan nämnas att Georgij Pjatakov vittnat att han flugit till Oslo i december 1935 för att motta "terroristinstruktioner" från Trotskij, fast flygplatsen varit stängd. En annan åklagad, Ivan Smirnov, bekände att han deltagit i mordet på Sergej Kirov fast han varit inspärrad i mer än ett år när det skedde. Kommissionen drog slutsatsen att moskva-rättegångarna var justitiemord.
Utrensningen av höga officerare
Utrensningen av höga officerare har sagts ha orsakats av dokument som förfalskades av nazisterna, men det har mycket svagt stöd av fakta, eftersom flera av de åtalade redan var fängslade när dokumenten ska ha nått Stalin. Omfattningen av utrensningen av armén inkluderade 3 av 5 marskalkar, 13 av 15 armé-befälhavare, 50 av 57 kårchefer, 154 av 186 divisionschefer, 8 av 9 amiraler, alla 16 kommissarier på arménivå och 25 av 28 kommissarier på kårnivå.
En del bedömare anser att detta desorganiserade militären vilket lämnade Sovjetunionen sårbart för invasion. Uttrycket "inget 1941 utan 1937" var vanligt bland sovjetiska militärer. Det finns till och med historiker som anser att utrensningen uppmuntrade Hitler att starta operation Barbarossa.
Partiet
Till slut blev nästan alla de bolsjeviker som spelat ledande roller under oktoberrevolutionen eller framåt avrättade. Av de ursprungliga sex regeringsmedlemmarna överlevde bara Stalin och den ende som inte blev avrättad, Lev Trotskij, flydde till Mexico, där han dock mördades av en sovjetisk agent 1940. Av de 1.966 delegaterna till den 17:e kommunistiska partikongressen 1934 blev 1.108 arresterade, nästan alla med döden som följd.
Exkulaker och antisovjetiska element
Medan kulaker likviderats som klass, utfärdade NKVD den 30 juli 1937 den beryktade order nummer 00447, som riktades mot exkulaker och deras medhjälpare. Denna order är viktig eftersom den ledde till ett mönster av förföljelser. Trojkor sattes upp för att behandla misstänkta, kvoter sattes upp för de som skulle straffas och dessa delades in i två grupper: den "första kategorin" som skulle skjutas och den "andra kategorin" som bara skulle deporteras. Flera hundratusen blev inkluderade i denna order och på lokal nivå anhöll man om utökade kvoter för att visa sin entusiasm.
Nationella minoriteter
En serie "nationella operationer" utfördes av NKVD under 1937 - 1940, vilket rättfärdigades av rädslan för femte-kolonnare såväl om idén om den "fientliga kapitalistiska inringningen". Den polska minoriteten i västra Sovjetunionen var den första som drabbades, men senare drabbades kareler, tysk-språkiga och andra grupper. Även här tillämpades kvotförfarande.
Slutet på Jezjovsjtjinan
Eftersom anklagade tvingades ange medbrottslingar började utvecklingen skena och 1938 insåg Stalin att utrensningen måste inskränkas. Jezjov avlägsnades från NKVD och blev senare avrättad som den ansvarige för att man gått för långt. Lavrentij Berija efterträdde honom som NKVD-chef. Den 17 november 1938 utfärdades ett dekret som avvecklade utrensningarna. Massarrester och exil pågick dock ända till Stalins död 1953.
Västliga reaktioner
Medan moskvarättegångarna gavs stor publicitet, så fick förföljelserna av småfolket ingen alls. Dessa blev kända först när före detta GULAG-fångar nådde väst. I många länder försökte man tysta eller diskreditera vittnena; Jean-Paul Sartre ansåg att bevisen skulle ignoreras för att inte det franska proletariatet skulle bli avskräckt.
Robert Conquest skrev boken Den stora terrorn 1968, i vilken han hävdade att många observatörer i väst blundat för det förljugna i Moskvarättegångarna. Trots skåderättegångarna och vittnesmål från överlevare, bibehöll många västerländska intellektuella en positiv bild av Sovjetunionen. Ändå innebar Nikita Chrusjtjovs tal 1956 att Stalins förbrytelser blev mer kända. 1973 följde Aleksandr Solzhenitsyns massiva Gulagarkipelagen vilket gjorde den stora utrensningen mer känd i väst. Under glasnost-eran fördömde Michail Gorbatjov utrensningen som kriminell och sovjetiska arkiv öppnades för forskare. I Frankrike som var det land där det intellektuella klimatet var mest positivt till Sovjetunionen kom 1997 boken Kommunismens svarta bok som jämförde kommunismen med nazismen.
Rehabilitering
De stora utrensningarna fördömdes i ett berömt tal 1956 av Nikita Chrusjtjov som erkände att många av offren var oskyldiga och fällts på falska bekännelser. Från 1954 upphävdes flera av domarna, offer förklarades oskyldiga och rehabiliterade. Bucharin blev dock inte rehabiliterad förrän 1988 och Lev Trotskij blev det aldrig.
Omfattning
Enligt offentliggjorda sovjetiska arkiv anhöll NKVD 1 548 366 offer av vilka 681 692 blev skjutna. Historikern Michael Ellman anser att det totala antalet dödsfall orsakad av utrensningen borde ligga i intervallet 950 000 till 1,2 miljoner om man räknar med alla dödsfall.
Det finns historiker som tror att arkivmaterialet underskattar dödsfallen. Robert Conquest uppskattar antalet avrättade till två och en halv gånger så många som 681 692. Han menar att KGB har mörklagt stora delar av sitt arbete.
Skepticism och revisionism
Vissa författare, som politiskt är närstående till stalinismen, såsom Ludo Martens, anser att utrensningens omfattning har grovt överskattats och att utrensningarna var en nödvändig del av kampen mot politiska motståndare. Den här uppfattningen argumenterar för att den nuvarande synen på utrensningarna motiveras av en ohelig allians mellan post-stalinistiska intressen och västerländska historiker.
