Jack Uppskäraren

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Jack the Ripper)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
”From Hell” – brev som tillskrivs Jack Uppskäraren.

Jack Uppskäraren, engelska Jack the Ripper, var en (eller flera) seriemördare som mellan augusti och november 1888 mördade ett antal fattiga, mer eller mindre hemlösa och kringstrykande kvinnor som nattetid försörjde sig på tillfällig prostitution i East End, London. Polisen löste aldrig officiellt fallen. Antalet kvinnor som Jack Uppskäraren mördade är ej faktiskt säkerställt.

Jack Uppskärarens identitet är en klassisk mordgåta, och det enda man med säkerhet vet om honom är att det var en mansperson, och enligt vittnen, klädd i skärmmössa och sjömansrock. Troligtvis hade han även kunskaper i anatomi, även om det antagligen varit tillräckligt med de handlag som exempelvis en slaktare eller en styckare på slakteri är i besittning av. Nutida spekulationer om vem han kan tänkas vara stannar vid just spekulationer. Det finns ett antal lösningar till gåtan: Somliga menar att det var en judisk ritualslaktare, andra att det var en amerikansk kirurg. En teori hävdar är att det var en advokat som begick självmord samtidigt som mordvågen upphörde. Polisen hade mängder av misstänkta och hundratals personer som togs in till förhör, men lyckades inte binda någon av dem till brotten. Den allmänna uppfattningen (som styrks vid genomläsningen av interna polisrapporter) är att Scotland Yard - trots en mängd vitt skilda förslag levererade långt senare av en del högre polisbefäl som Sir Robert Anderson, Donald Sutherland Swanson, Frederick George Abberline, Sir Melville Macnaghten med flera - inte visste mördarens identitet, vilket också erkändes öppet av en del andra befäl.

Innehåll

Morden

Den mördade Mary Jane Kelly

Tillvägagångssätt

Morden utfördes kallblodigt på platser där det fanns folk alldeles i närheten. Tillvägagångssättet var att skära av strupen mycket djupt och sedan skända kropparna genom att öppna buken och skära ut inre organ. Vissa delar hade bortförts från mordplatsen - i två av fallen var livmodern borttagen tillsammans med en del andra organ. Det är sättet att skända kropparna på som gett upphov till teorin att “Uppskäraren” hade kunskaper i anatomi. Det förekommer även teorier om att offren först hade strypts eller kvävts eftersom offren förefaller att ha tagits med överraskning och ganska lite blod fanns på mordplatsen.

Offer

  1. Mary Ann Nichols, född 26 augusti 1845, död 31 augusti 1888, Buck's Row, Whitechapel.
  2. Annie Chapman, född i september 1841, död 8 september 1888, Hanbury Street, Spitalfields.
  3. Elizabeth Stride, född 27 november 1843 i Torslanda Sverige, död 30 september 1888, Dutfield's Yard på Berner Street, St. Georges-in-the-East.
  4. Catherine Eddowes, född 14 april 1842, död 30 september 1888, Mitre Square, Aldgate, London City.
  5. Mary Jane Kelly (alias "Black Mary", Marie Jeanette Kelly, "Ginger"), född ca. 1863, död 9 november 1888, Miller's Court på Dorset Street, Spitalfields.

Ovanstående lista på offer representerar de kvinnor som på engelska populärt refereras till som "The Canonical Five", och har länge accepterats som regel i Uppskärarsammanhang. På senare år - tack vare ett reviderat studium av mordens omständigheter och tillvägagångssätt samt färsk kartläggning av offrens bekantskapskrets - har dock denna uppfattning sedan början av 2000-talet alltmer kommit att sättas under kritisk granskning av moderna forskare och författare i ämnet. Bland annat har Elizabeth Strides och Mary Jane Kellys "kanoniserade" roll i Uppskärarmorden börjat ifrågasättas, medan en del forskare vill lägga till exempelvis Martha Tabram. [1] Generellt tvistar forskarna idag om allt mellan talen tre och tio vad gäller antalet Uppskäraroffer och som så mycket annat i samband med mycket gamla brottsfall måste denna fråga (liksom den om mördarens identitet) stanna vid spekulationer.

Det bör understrykas att Metropolitanpolisens och Scotland Yards egen mapp angående morden - arkiverad under namnet "Whitechapel Murders" och finns (under beteckningen MEPO) tillgänglig på National Archives, Kew - inleds redan med mordet på Emma Smith (som enligt henne själv på dödsbädden föll offer för ett gatugäng) den 3 april 1888 och avslutas först med mordet på Frances Coles den 13 februari 1891.

Den sammanlagda listan på offer som utreddes av polisen och arkiverades i mappen "Whitechapel Murders" är:

The Whitehall Mystery
  • "The Pinchin Street Torso" - kvinnlig torso utan huvud och ben funnen i en tunnel under järnvägsviadukten på Pinchin Street, Whitechapel den 10 september 1889. Offrets indentitet fastställdes aldrig. [2] Andra torsos eller styckade kroppsdelar hade emellertid uppdagats redan under åren 1873, 1874 och 1887 ("The Thames Torso Mysteries" eller "Embankment Murders") och den 11 september 1888 - mitt under Uppskärarens skräckvälde - påträffades en kvinnoarm vid Themsen nära Pimlico, ungefär två veckor senare ännu en kvinnoarm vid Lambeth Road och den 2 oktober 1888 en huvudlös torso på byggplatsen i en grop under det som senare skulle bli New Scotland Yards källare i Whitehall ("The Whitehall Mystery") De olika fallen av styckade kroppsdelar och torsos kan vara individuella brott men det har även spekulerats i att såväl de äldre Thames Torso-fallen som "The Whitehall Mystery" och "Pinchin Street-torson" kan ha tillhört en serie mord och varit verk utförda av en ensam seriemördare, kallad "Torsomördaren" ("The Torso Killer"). [3] Det har även debatterats om huruvida Jack Uppskäraren också varit skyldig till torso-morden eller inte.[4]
  • Frances Coles (alias Frances Coleman, Frances Hawkins, "Carrotty Nell"), född 1865, funnen mördad i Swallow Gardens med halsen avskuren den 13 februari 1891 (inga övriga lemlästningar och inga organ saknades).

Andra kvinnor som studerats kritiskt av Uppskärarforskare är Annie Millwood [5] (som attackerades den 25 februari 1888 av en okänd man med en fällkniv och plötsligt avled den 31 mars efter att först ha tillfrisknat) samt Ada Wilson [6] som i sin bostad den 28 mars 1888 knivhöggs i strupen av en man som krävde henne på pengar - Wilson överlevde dock attacken (hennes signalement på mannen var solbränd hy och ljusa mustascher samt att han bar en bredbrättad hatt).

Medan polisen och rättsläkarna till viss del föreföll överens om att de fem "kanoniska" offren mördats av Uppskäraren, så behandlade man morden på Emma Smith och Martha Tabram (trots deras arkivering i mappen) som isolerade incidenter (detsamma gäller Wilson och Millwood), medan det uppenbarligen inte rådde lika stor koncensus kring fallen McKenzie och Coles, där viss oenighet kunde märkas både bland polis och läkare. Dock var den viktorianska skvaller- och tabloidpressen snabba med att räkna in Smith och Tabram i Whitechapel-serien (i tidningar som The Illustrated Police News, The Star och The Penny Illustrated Paper kallas Smith för "det första offret", Tabram det andra, Nichols det tredje och så vidare).

The Double Event

Som framgår av ovanstående lista skall Uppskäraren ha utfört två mord samma natt, nämligen svenskan Elizabeth Stride och Eddowes. Denna teori har ifrågasatts, medan andra finner tanken på att det i samma område, vid samma tillfälle, samma natt och med samma offermålgrupp skulle ha varit två mördare i verksamhet som svår att acceptera.

Några föreslagna gärningsmän

  • The Lodger, en oidentifierad sinnessjuk person boende i ett av de otaliga härbärgena i East End. Teorin lanserades av dr L. Forbes Winslow. Teorin föll då det visade sig att Winslow använde sig av ledtrådar som han fått ett år efter det morden upphörde och i övrigt hittat på historien. Research utförd av Stewart P. Evans och Paul Gainey i deras bok The Lodger; The Arrest & Escape of Jack the Ripper visar emellertid att historien om en mystisk inneboende kan ha haft viss verklighetsförankring, då ett antal dagstidningar från oktober 1888 rapporterade om en tysk hyresvärdinna som fattade misstankar mot en av sina manliga hyresgäster och att polisen bevakade ett sådant hus på Batty Street. Historien kom sedan att ligga till grund för Marie Belloc Lowndes berättelse "The Lodger" (publicerad som roman 1911), vilken sedan filmatiserats åtskilliga gånger, bland annat av Alfred Hitchcock.
  • Montague John Druitt (1857–1889), en juridikstuderande och lärare som blev sinnessjuk och begick självmord i december 1889. Druitt är inte sannolik som Jack Uppskäraren eftersom han inte på något sätt kunde knytas till något av morden annat än genom rena indicier. Det är till exempel inte bevisat att han vid tidpunkten för något av morden befann sig i London. Det har dock inte hindrat en del från att - då som nu - hålla honom som personlig favorit, inklusive tillförordnade polismästaren Sir Melville Macnaghten (som dock tillträdde efter Uppskärarmorden och som nämnde honom som en av flera misstänkta i sin numera välkända "Macnaghten-rapport" från 1894).
Michael Ostrog
  • Michael Ostrog. (1833–?) Bedragare och professionell tjuv (av ryskt- eller polskt-judiskt ursprung) med minst tjugo olika alias, expert på att lura till sig pengar av godtrogna människor under förevändning att han var en rysk adelsman i exil. Ibland utgav han sig för att vara före detta kirurg i den ryska armén. Han omnämns, tillsammans med Druitt och Komsinski, av Sir Melville Macnaghten i dennes "Macnaghten-rapport" från 1894 som en av tre misstänkta figurer i samband med Uppskärarmorden, där han beskrivs som farlig och "mordisk". Det är dock osäkert varifrån Macnaghten (vars rapport innehåller många felaktiga fakta) fick detta intryck av Ostrog då praktiskt taget ingenting i Ostrogs kriminella karriär antyder att han någonsin varit våldsam eller gjort sig skyldig till våldsbrott - tvärrtom utmärks hans brottsliga bana (som är utstakad av forskare fram till och med 1904 - därefter är hans fortsatta förehavanden okända) av fängelsestraff för allehanda stölder och bedrägerier. Hans sista kända avtryck i London vid tiden för Uppskärarmorden är hans frisläppande från ett fängselsestraff i mars 1888, därefter är det mycket som indikerar att han direkt flydde utomlands, och i november 1888 döms han igen för stöld i Paris.
  • Dr. Stanley. 1929 publicerade Leonard Matters en bok i vilken han säger sig ha närvarat vid en "dr Stanleys" dödsbädd i Buenos Aires då Stanley erkände att han var Jack Uppskäraren. Någon dr Stanley har dock inte stått att finna och Matters kan ej heller bevisa att han existerat. Matters teori är den första att involvera en läkare som misstänkt för morden - huvuddragen i berättelsen är att dr Stanleys son hade smittats av syfilis via umgänge med en prostituerad och avlidit, varför Stanley av hämndbegär mördade ett antal kvinnor (Uppskäraroffren) tills han slutligen fann den riktiga, som visade sig vara Mary Jane kelly.
Severin Antoniovitj Klosowski
  • Severin Antoniovitj Klosowski (1865–1903, alias George Chapman), polsk läkare och frisör som giftmördade sina tre engelska fruar. Han dömdes för dessa mord och avrättades genom hängning i fängelset i Wandsworth sjunde april 1903. Samma år föreslogs han som Uppskäraren av före detta överkommissarien vid Scotland Yard Frederick George Abberline i samband med en intervju för en tidning. Chapman är emellertid knappast sannolik som Jack Uppskäraren eftersom han var en kall och beräknande mördare som konsekvent använde gift som metod, inte en vildsint sexualbrottsling i stil med Uppskärarens gärningsmannaprofil.
  • Dr. Alexej Pedatjenko (ca. 1857–1908, alias Andrej Luiskovo), enligt utsago rysk läkare. Teorin att det skulle varit Pedatjenko baserar sig på den bok journalisten och amatörspionen William Le Queux gav ut 1923. I boken, med titeln Things I Know About Kings, Celebrities and Crooks, hävdar Le Queux att han fått veta Jack Uppskärarens identitet av en rysk spion och anarkist vid namn Nideroest. Nideroest var emellertid lustlögnare och journalist. Eftersom Nideroest var tre år 1888, då morden upphörde, och eftersom han dessutom vid flera tidigare tillfällen kommits på med påhittade historier i syfte att tjäna pengar och väcka uppmärksamhet föll hela teorin.
  • Dr. Thomas Neill Cream (1850–1892), berömd mordbrännare, utpressare, abortör och seriegiftmördare. Neill Cream kan inte ha begått morden i East End eftersom han satt i fängelse i Joliet i Illinois i USA från november 1881 till juli 1891.
  • Prins Albert Victor, hertig av Clarence och Avondale, earl av Athlone (1864–1892), äldste son till den engelske tronföljaren kronprins Edvard (sedermera kung Edvard VII). Det var en populär teori att försöka knyta Uppskärarens identitet till högt uppsatta personer i det brittiska samhället. Prinsen lades för första gången fram som misstänkt av den 80-årige pensionerade läkaren dr Thomas Stowell år 1970 i en artikel i tidskriften Criminologist, en teori som mynnade ut i en offentlig skandal för dess författare. Eftersom prins Albert inte kunde knytas till något av morden då han bevisligen inte varit i London då flera av dem ägde rum, är sannolikheten att han var Uppskäraren obefintlig. Själva anledningen till att prinsen begick morden - att han skulle ha drabbats av sinnessjukdom på grund av syfilis - är också osannolik eftersom det som regel tar ett eller två decennier för sjukdomen att utveckla sinnessjukdom och död. Dessutom har ingen lyckats spåra Stowells påstådda källa till historien, hovläkaren Sir William Gulls (se nedan) "privata journaler", vari prinsens sjukdom påstods vara angiven.
  • James Kenneth Stephen (1859–1892), lärare och prins Albert Victors informator som antogs ha haft ett homosexuellt förhållande med prinsen. Enligt teorin skulle han ha begått morden av hämndlystnad då deras påstådda förhållande tog slut.
  • Sir William Withey Gull (1816–1890), drottning Viktorias extra ordinarie privatläkare. Han skall ha utfört morden på order för att eliminera förmodade vittnen till ett olaga bröllop mellan prins Albert Victor och en katolsk flicka vid namn Annie Elizabeth Crook. Om en medlem av den brittiska kungafamiljen gifte sig med en katolik, vilket förbjöds i lagen The Royal Marriages Act och som fortfarande gäller, skulle detta skaka det engelska kungahuset i grunden. När så påstods ha skett var man tvungen att ta hand om vittnena efter att bröllopet annullerats. Vittnena till bröllopet skulle ha varit en Uppskärar-misstänkt, Walter R. Sickert och ett av offren Mary Jane Kelly. Enligt teorin, skulle Gulls medbrottslingar ha varit drottning Victoria, den dåvarande premiärministern Salisbury, frimurarna, polismästaren för Metropolitan Police, chefen för kriminalpolisen Sir Robert Anderson och utredaren av Uppskärarmorden, kommissarie Fred Abberline. Denna teori drevs av journalisten Stephen Knight och Walter Sickerts son Joseph Gorman Sickert. Knights teori fick enorm genomslagskraft med boken Jack the Ripper: The Final Solution (1976), men Joseph Gorman Sickert (som avled 2003) drog senare tillbaka den del av historien som rörde Uppskärarmorden genom att erkänna att han hittat på alltihop, något Knight dock försökte bortförklara. Research utförd i folkräkningarna och i det polisiära materialet från 1888 av författaren Donald Rumbelow - presenterad 1988 i hans andra upplaga av boken The Complete Jack the Ripper - har sedermera visat att majoriteten av Knights och Gorman Sickerts faktauppgifter antingen är helt felaktiga eller rentav påhittade och att flera adresser aldrig existerat, samt att flera fakta rörande omständigheterna kring morden inte stämmer med verkligheten. Detta har dock inte hindrat teorin från att ha fortsatt medial slagkraft in i modern tid, mycket tack vare Hollywoods åtskilliga återgivningar av berättelsen.
  • Walter Richard Sickert (1860–1942), viktoriansk konstnär. Den amerikanska deckarförfattarinnan Patricia Cornwell ägnade stor möda och mycket pengar åt att försöka belägga teorin om att Sickert skulle ha begått morden. Resultaten presenterade hon i boken Porträtt av en mördare. Jack Uppskäraren - Fallet avslutat (2004). Där anser sig hon bland annat kunna påvisa hur mitokondrie-DNA från brev i Sickerts ägo överensstämmer med desamma från brev undertecknade Jack the Ripper (till exempel det så kallade Openshaw-brevet). Kuriöst i sammanhanget är dock att notera att det enda brev de flesta kännare av fallet är överens om mest sannolikt skrevs av Uppskäraren, det så kallade From Hell-brevet, inte undertecknades med denna signatur. Walter Sickert har även tidigare förekommit som misstänkt i fallet, om än inte som ensam mördare; journalisten Stephen Knight framförde på 1970-talet anklagelser om att han skulle ha varit vittne till tronarvingens, hertigen av Clarence' (se ovan) giftermål med en av East Ends gatflickor. Morden skulle därefter ha varit ett sätt för kungliga hovet att förhindra att skandalen kom till offentlig kännedom. Denna teori har emellertid motbevisats av Donald Rumbelow i 1988 års reviderade utgåva av hans bok The complete Jack the Ripper.
  • Frederick Bailey Deeming (1842–1892) - Deeming mördade sin första fru och sina fyra barn 1891. Han flyttade till Australien med sin andra fru, vilken han mördade efter mindre än en månad i landet. Han var på väg att gifta sig med fru nr tre när kroppen efter hans andra fru upptäcktes. Deeming åtalades och dömdes samt avrättades 23 maj 1892. Under sin fängelsetid skröt han om att han var Jack Uppskäraren, men eftersom han satt i fängelse i Storbritannien vid tiden för morden i Whitechapel var det omöjligt att han kunde ha begått dem.
  • Slaktaren. Författaren Robin Odell föreslår i sin bok Jack The Ripper in Fact and Fiction att Jack Uppskäraren var en judisk slaktare, en schochet. Eftersom det i Whitechapel fanns en stor judisk folkgrupp liksom oräkneliga slakterier i området är teorin inte omöjlig. Dock bygger teorin på icke tillförlitliga källor som fått sin vetskap om detta i tredje hand. Mördarens modus operandi och förmåga att utföra lemlästningarna i mörker och under snabba, svåra förhållande, pekar emellertid på möjligheten att en person med bakgrund från slakteri likväl kan vara tänkbar som gärningsman.
  • Aaron Kosminski (1864/1865–1919), 24-årig invandrad polsk jude, mest sannolikt samme Kosminski som Sir Melville Macnaghten hänvisar till i sin "Macnaghten-rapport" och som antas vara identisk med den "polske jude" som den högste ansvarige för polisutredningen, kriminalpolischef Sir Robert Anderson, i en tidningsartikel 1910 (samt i sina memoarer The lighter Side of My Official Life) utpekade som Uppskäraren. Andersons "polske jude" (uppvisande "mordiska tendenser" och ett hat gentemot kvinnor och särskilt prostituerade) identifierades senare som en viss "Kosminski" i en marginalanteckning i Donald Sutherland Swansons eget exemplar av Andersons memoarbok. Enligt Macnaghten och Anderson/Swanson skulle den schizofrene "Kosminski" strax efter mordvågens avslutning ha tagits in på mentalsjukhus och ha pekats ut i en vittneskonfrontation som Jack the ripper. Vittnet, också han av judisk börd, ska emellertid strax därefter ha tagit tillbaka sitt utpekande och vägrat vittna. Den polske juden skulle därefter ha avlidit ganska snart efteråt. Dock har research av författaren Martin Fido visat att den ende "Kosminski" som finns omnämnd i hospitalens arkiv - Aaron Kosminski - var en harmlös individ som före intagningen led av vanföreställningar som intalade honom att plocka upp mat från rännstenen, dricka ur avloppsvattnet samt aldrig ta ett bad. Även om delar av Aaron Kosminskis personhistoria och detaljer kring intagningen stämmer med polisbefälens beskrivningar, så fann Fido också att datumen för den "polske juden Kosminskis" intagning och död inte alls stämde överens med Macnaghtens och Andersons uppgifter. Aaron Kosminski plockades inte in förrän februari 1891 (inte i mars 1889 som Macnaghten påstår) och avled inte förrän 1919. Dessa anomalier har sedan fått olika författare att lansera olika teorier, där Swansons och Macnaghtens minne har ifrågasatts och Andersons motiv kritiserats. Martin Fido fann istället en intagen polsk jude vid namn "David Cohen", vars våldsamma personlighetsdrag och datum för såväl internering och död stämmer bättre med polismännens beskrivningar. I sin bok The Crimes, Detection & Death of Jack the Ripper (1987) kom Fido med förslaget att den polske juden egentligen hette Nathan Kaminski, gavs namnet David Cohen (en "John Doe"-pseudonym för polska judar man inte kunde identifiera) vid intagningen och sedan förväxlades med Aaron Kosminski av polisbefälen - en teori som är baserad på gedigen research i originalkällor men som för en del känns väl omständlig och komplicerad. I vilket fall, så fortsätter mysteriet "Kosminski" att leverera frågetecken och engagera Uppskärarforskare.
  • Jill the Ripper. Teorin om att en kvinna kunnat begå morden lanserades första gången av William Stewart. Enligt honom skulle morden ha begåtts av en illegal abortör, en kvinna som misslyckades i sitt syfte och för att dölja sitt brott mördade och stympade offren. Teorin faller på att inget av offren (inte ens Mary Kelly, trots att det är en populär myt) var gravid vid tiden då de mördades. Teorin väcktes till nytt liv av Arthur Butler 1972, men avfärdades snabbt då han inte kunde visa på sina källor eller på annat sätt leda teorin i bevis. En misstänkt som passar denna profil är Mary Pearcey, (född ca. 1866, som Mary Eleanor Wheeler, avrättad 23 december 1890).
Frances Tumblety
  • Frances Tumblety, amerikansk kvacksalvare. I samtida amerikanska tidningsartiklar och ett brev från 1913 skrivet av den då pensionerade f.d. chefen för Scotland Yards Special Branch, John G. Littlechild hävdas att Tumblety var högintressant för polisen. Tumblety bevakades av Littlechilds enhet eftersom han hade täta kontakter med irländska terrorister men man misstänkte snart att han hade andra ärenden till London än att lämna bidrag till irländska motståndsmän. Tumblety, som utgav sig för att vara läkare, antogs bl.a. ha kontaktat olika forskningsinstitutioner i London för att få köpa ett antal kvinnliga kroppsdelar, bl a en livmoder. Med tanke på att han skulle ha fått nej är det intressant att livmodern senare bortskurits från ett av mordoffren. Tumblety anhölls efter en tids skuggning för sedlighetsbrott och vid en husundersökning av ett pensionat i närheten av mordplatserna hittades en väska med Tumbletys checkhäfte och diverse pornografiskt material. Tumblety betalade borgen och lämnade snabbt England under falskt namn för att aldrig återvända. Han bevakades även av amerikansk polis i New York, men när en engelsk detektiv anlände till USA för att förhöra honom hade Tumblety försvunnit för gott. Flera tidningar i USA stämplade Tumblety som huvudmisstänkt för "Whitechapelmorden" på ett mycket tydligt sätt genom att ange detta redan i rubriken, medan det var helt tyst om honom i den engelska pressen. Stewart P. Evans och Paul Gainey i deras bok The Lodger; The Arrest & Escape of Jack the Ripper spekulerar i att den engelska polisen hade tystat ner nyheten om Tumbletys flykt för att undvika offentlig förödmjukelse. Dock omnämns Tumblety aldrig i Scotland Yards och Metropolitanpolisens interna rapporter, och man bör också betänka att Tumblety redan var ett känt namn i USA och följdes med intresse av amerikanska tidningar, då han åtskiliiga gånger uttalat sig i media via kontroversiella insändarartiklar och egenförfattade självbiografiska pamfletter, där han beklagade sig över den förföljelse man utsatte honom för i olika sammanhang. Evans och Gainey menade att Tumblety var den mystiska hyresgästen på Batty Street (se "The Lodger" ovan), men denna koppling är långt ifrån bevisad. Likaså är historien om att han skulle ha samlat livmödrar i glasburkar och varit en kvinnohatare icke verifierad, då dess källa visade sig vara en viss överste Dunbar, som var känd för att vara en notorisk lögnare som sålde "nyheter" till den tidning som ville betala.
  • James Maybrick (24 Oktober 1838 – 11 Maj 1889) var en grossist, som troligen blev giftmördad av sin fru. Hans påstådda dagbok hittades 1992 i Liverpool. I den påstår han att han var Jack the Ripper. Detta är knappast troligt, då det med stor sannolikhet inte ens han som skrivit boken. Bevis för detta är tex, att hans skrivstil inte liknar den i boken och att bläcket från boken är från "modern" tid.

Litteratur

Polisen och engelsmannen Donald Rumbelow anses vara en av de främsta kännarna av Jack Uppskäraren och alla de myter och historier som går om denne. I sin bok The complete Jack The Ripper (1988), ISBN 0-14-017395-1, eliminerar han ett stort antal teorier och förslag på gärningsmän. När första utgåvan kom 1975 var det den förste boken i ämnet som bar en objektiv prägel och som förlitade sig på fakta istället för vidlyftiga teorier. Boken känns idag möjligen något daterad; även om Rumbelows bok är utmärkt som introduktion och fortfarande håller som grundbok, har det sedan början av 2000-talet hänt oerhört mycket kring forskningen av Uppskäraren och i ett explosionsartat tempo (mycket tack vare amatörforskares research via internet och i genealogiska källor) och tiden håller på att springa ifrån många av de mest respekterade standardverken. Inte minst 1978 års svenska översättning (den enda hittills) av Rumbelows första utgåva innehåller en mängd inaktuella fakta som har reviderats i senare litteratur.

Senare böcker där exempelvis kriminalhistorikern och före detta polismannen Stewart P. Evans varit medförfattare innehåller särdeles pålitlig information, särskilt de verk som har en objektiv utgångspunkt som Jack the Ripper: Scotland Yard Investigates (2006), med Rumbelow som medförfattare. Evans var också tillsammans med Keith Skinner redaktör för bokverket The Ultimate Jack the Ripper Sourcebook, som är en renskriven samling av samtliga originaldokument, polisrapporter och korrespondens rörande polisens Uppskärarutredning. Philip Sugdens The Complete History of Jack the Ripper, är en annan bok som av många anses vara en av de mer tillförlitliga.

Bibliografi i urval

Tidskrifter ("periodicals") om Jack Uppskäraren

Filmer om Jack Uppskäraren

Teater relaterad till Jack the Ripper

2009 års Halmstadspex var en musikalisk komedi som utspelade sig i London år 1888 och rörde sig kring de mord som begicks

Musik relaterad till Jack the Ripper/Jack Uppskäraren

Källor

  1. ↑ Elizabeth Strides uteslutning ur mordserien har framförts i bland andra Wolf, A.P.: Jack the Myth: A New Look at Jack the Ripper, Robert Hale, London 1993 och Tully, James: The Secret of Prisoner 1167: Was This Man Jack the Ripper?, Robinson, London 1998 (1997), ISBN 1854878921. Mary Jane Kellys roll har ifrågasatts i bland andra Evans, Stewart P. & Gainey, Paul: The Lodger: The Arrest & Escape of Jack the Ripper, Century, London 1995, ISBN 0712676252, samt i Evans, Stewart P. & Rumbelow, Donald: Jack the Ripper: Scotland Yard Investigates, Sutton Publishing, Stroud 2006, ISBN 0750942282, s. 268. Den förste att diskutera Mary Jane Kellys uteslutning ur kanon var emellertid den skotske forskaren Alex Chisholm, vars teorier senare publicerades i artikeln "Done to Death", Ripper Notes, april 2000, s. 7-13
  2. ↑ Inledningsvis antogs torson tillhöra en kvinna vid namn Lydia Hart, en prostituerad som anmälts försvunnen, Men Hart påträffades senare livs levande på ett härbärge.
  3. ↑ http://www.casebook.org/dissertations/thames-torso-murders.html Gerard Spicer, "The Thames Torso Murders of 1887-89"]
  4. ↑ Gordon, R. Michael, The Thames Torso Murders of Victorian London, McFarland & Company (2002) ISBN 9780786413485
  5. ↑ Begg, Paul: Jack the Ripper: The Facts, Robson Books, London 2004, ISBN 1861056877, s. 25-26.
  6. ↑ Begg, Paul, 2004, s. 26-28 samt Begg, Paul; Fido, Martin & Skinner, Keith: The Jack the Ripper A - Z, Headline, London 1994 (1991), ISBN 0747244456, s. 500-501.

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Jack_Uppsk%C3%A4raren"
Personliga verktyg