Hundraårskriget
Från Rilpedia
| Hundraårskriget | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Målning över Jeanne d'Arc under belägringen av Orléans. |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Frankrike Kastilien Bretagne (Blois) Skottland Genua Mallorca Böhmen Aragonien |
 England Burgund Bretagne (Montfort) Portugal Navarra Flandern Hainaut Aquitaine Luxemburg Tysk-romerska riket |
||||||
Hundraårskriget är en samlande benämning på en rad väpnade konflikter mellan England och Frankrike under den sena medeltiden 1337-1453. Striderna bröt ut när den engelske kungen, Edward III ställde anspråk på den franska kronan, vilket det franska kungahuset å sin sida motsatte sig. Han förklarade då krig mot sin kusin och bröt trohetseden han svurit honom.
Innehåll |
Engelska framgångar 1337-1360
Krigets första fas dominerades av engelsmännens framgångar. Den franska flottan förintades vid Sluys 1340 och de engelska långbågsskyttarna lyckades besegra det franska riddaruppbådet vid Crécy 1346. Under Johan II av Frankrike fortsatte katastroferna; han tillfångatogs efter ett nederlag i slaget vid Poitiers 1356 mot den svarte prinsen och därefter skakades Frankrike av inre oroligheter (la Jacquerie). Även parisborgarna gjorde ett uppror mot kronan, vilket kronprins Karl (senare Karl V), löste genom att blockera staden. Upprorets ledare Étienne Marcel mördades därpå. 1360 slöts en mellanfred i Brétigny.
Bretonska tronföljdskriget 1341–1364
Huvudartikel: Bretonska tronföljdskriget
Bretonska tronföljdskriget var en konflikt mellan Karl av Blois och huset Montfort om kontrollen (och titeln) över hertigdömet Bretagne. Det spelade en viktig roll under Hundraårskriget då den engelska kronan stödde Montfort och den franska kronan stödde Blois och båda sidor bekostade konflikten med avsevärda medel. Trots att Montfort med sina engelska bundsförvanter vann konflikten så var det Frankrike som gick som slutgiltig vinnare eftersom Johan V av Montfort överraskande utropade sig som vassal till Karl V av Frankrike, och inte Edvard III av England som hade hjälpte honom till segern.
Fransmännen slår tillbaka 1369-1377
Johan II:s efterträdare, Karl V, 1364-1380, lyckades dock stabilisera situationen och fransmännen återerövrade många områden, genom att undvika regelrätta fältslag och i stället göra bruk av gerillakrigföring under den begåvade fältherren Bertrand du Guesclin. Trots detta, förföll Frankrike återigen under den sinnessvage Karl VI.
Engelsmännen på frammarsch igen 1415-1429
1415 var engelsmännen återigen på marsch. Vid Azincourt besegrade den engelske kungen Henrik V en betydande fransk armé. Det direkta resultatet av slaget var att Burgund allierade sig med England.
Under Karl VI:s efterträdare kronprins (dauphin) Karl VII hade alla områden i norra Frankrike gått förlorade till England. I detta läge framträdde jungfrun från Orléans, Jeanne d'Arc. Ledd av sina röster, lyckades hon 1429 leda en fransk undsättningsexpedition till Orléans och befria staden från den engelska belägringen. Därpå förde hon kronprinsen till Reims där han kröntes som Frankrikes kung. Burgunderna lyckades dock tillfångata Jeanne i Compiègne, varpå hon utlämnades till engelsmännen som brände henne på bål för schism den 30 maj 1431.
Fransmännen sparkar ut inkräktarna 1429-1453
Jeanne d'Arcs framträdande var dock att se som en vändpunkt. Redan 1429 så segrade fransmännen vid Patay. År 1435, efter Jeannes död, försonades den franska kronan med Burgund och 1436 återtog man Paris.
Kriget avstannade efter en fransk seger vid Castillon 1453, där artilleri spelade en avgörande roll.
I och med hundraårskriget är den beridne riddarens tid förbi och dominansen på slagfälten övergår till infanteriet. Under kriget har nya vapen introducerats, bland annat krutvapen som bombarden, som är en tidig typ av kanon.
Se även
