Engelska krigen 1296-1453

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Engelska krigen 1296-1453 är en benämning på de konflikter som fördes mellan dessa dryga 150 år mellan å ena sidan kungariket England och å andra sidan Skottland och Frankrike, tillsammans eller var för sig. Dess höjdpunkter 1296, 1360 och främst 1429 är historiska punkter då den engelska makten i Europa var som störst, och mer eller mindre hela Skottland respektive sydvästra och norra Frankrike var befäst av engelsmännen.

Innehåll

Kriget i norr 1296-1314

Staty av den skotske nationalhjälten William Wallace, som avrättades av engelsmännen 23 augusti 1305

Det moderna England (som kvarvarar än idag) grundlades genom Vilhelm Erövraren av Normandies seger i Slaget vid Hastings 1066, och som den siste som lyckats att över huvudtaget invadera England över havet så grundade han ett nytt engelskt storrike under (till en början) normandisk hegemoni, ett rike som varar än idag, även om Englands forna makt är bruten sedan länge.

Då Alexander III av Skottland dog 1286 såg den engelske kungen Edward Longshanks (se Skotska frihetskriget) en chans att täppa till den irriterande grannen i nord. Han hade just erövrat Wales och därmed bevisat Englands styrka men befann sig i en irriterande position mellan de två fiendemakterna Skottland och Frankrike, som knappast var mer fientligt inställda mot England än mot varandra, men om en av dem skulle angripa den andre skulle den tredje ta parti för den andre osv. Denna furstepolitik var inte vänligt sinnad mot Edwards planer om engelsk dominans på den brittiska ön, särskilt inte när London låg i söder, öppet för franska anfall. Han blev nu därför väldigt angelägen om att erövra den skotska kronan genom diplomatiska vägar, vilket då dessutom skulle lämna ryggen fri för ett krig mot Frankrike, som man även drömde om att åter införliva under engelsk krona. Denna dröm ville man inte släppa, men i fredstider så innebar handeln med Frankrike en viktig inkomst. Det gällde att spara medan man kunde, och Edward visste hur en armé skulle rustas upp och organiseras.

Då Margareta av Skottland dog år 1290, bara sju år gammal gick hans planer på att gifta bort sin unge son med henne och därigenom säkra Skottland i kras. De skotska klanerna bråkade om kronan och Longshanks kunde inte hävda sin rätt som regent i Skottland. Men så länge klanerna var fientliga mot varann var landet närapå i inbördeskrig och svagt. Han beslöt dock att försöka genom diplomati en gång till. Edward Longshanks hävdade nu att han skulle få välja vilken klanledare som skulle få regera Skottland. Det gick de med på. Longshanks valde John Balliol, som han trodde skulle bli foglig. Det var ett misstag. Balliol gick inte med på Longshanks planer om att bli marionettkung utan bröt de diplomatiska förbindelserna med England och rustade en armé för att gå söderut. Han slöt också ett anfallsbörbund med Frankrike och Norge, med syfte att en gång för alla bryta Englands överhöghet. Norrmännen drömde om det vikingarike de en gång kontrollerat i östra England men drog sig snart ur förbundet (som kan liknas med det förbund Danmark, Sachsen och Ryssland slöt 1699 mot Sverige, upptakten till det Stora nordiska kriget).

Edward tog sin nya armé (som var numerärt underlägsen den skotska men välorganiserad och väl utrustad) och trängde upp i Skottland där den skotska armén splittrades 1296 (Slaget vid Dunbar). Skottland blev därefter mycket hastigt ockuperat av engelsmännen, som skrev ut allt fler soldater till en invasion av Frankrike. Det skulle dock visa sig förhastat. Redan i maj 1297 startade William Wallace ett uppror mot engelsmännen. En nyvärvad och väl utrustad engelsk här marscherade norrut för att besegra rebellerna. Longshanks hade lämnat befälet till John de Warenne, earlen av Surrey, mannen som lett engelsmännen till framgång vid Dunbar. Denne led ett fullständigt nederlag mot Wallace vid Stirling Bridge 11 september 1297 och den engelska nordarmén splittrades. Därmed låg vägen till England öppen för William, som gjorde några räder i nord samtidigt som de engelska befästningarna intogs och Skottland nästintill befriades. Allt detta för att skottarna lyckats ena sig, men detta ledde till att klanerna ansåg sig behöva utnämna en kung, och kunde givetvis inte enas... igen. Detta gav Longshanks respit till att utrusta en ny armé som gick runt ryggen på skottarna, brände och skövlade Skottland på nytt och tvingade Wallace till motangrepp vid Falkirk. Här segrade engelsmännen, och Wallace fick fly. Skottland såg mörkt på framtiden, och sju år senare dog Wallace. Han följdes dock av Robert de Bruce, som lyckades att både ena landet och utrusta en ny armé som belägrade Stirling Castle. Vid det här laget var Longshanks död men hans son hade med hjälp av vissa rådgivare lyckats skapa en stor och mäktig engelsk armé men som ändå saknade Longshank den äldres ledning och mötte sin undergång vid Bannockburn 1314. Engelsmännen ville inte vara med om några nya plundringar utan slöt fred, i vilken Skottland formellt återfick sin självständighet (som förlorats 1296). Även Frankrike ljusnade det för.

Kriget i söder 1337-1453

Jeanne d'Arc räddar Orléans och därmed Frankrike 1429

Efter nederlagen i Skottland blev Edward II snart lönnmördad, och hans son började rikta sig mot Frankrike, som inte visat särskilt stor motståndskraft under krigen. 1337 så utbröt hundraårskriget, som under ett stort mittstycke (kring 1377-1415) präglades av hög inaktivitet. Den första stora sammandrabbningen, sjöslaget vid Sluis 1340, blev (som så ofta annars) en förkrossande engelsk seger med resultat att engelska kanalen och även farvattnen väster om Frankrike kom under brittiskt sjöherravälde under hela resten av kriget, vilket ju favoriserade engelsmännens behov av att frakta över trupper.

Den franska armén var en klassisk modell för en riddarhär: tungt kavalleri som anföll och splittrade fienden i förvirrade stycken som sedan nedkämpades med snabbhet. Och så var de franska skyttarna utrustade med armborst, vilket fordrade knapp erfarenhet. Engelsmännen satte sin tillit till väl utrustade fotsoldater med långa spjut och små krokar som skulle haka fast i fiendens rustningar och rycka honom av hästen, samt långbågskyttarna som kunde stå långt bort och skjuta på fienden flera gånger innan han hann fram. Ett krav var dock erfarenhet; en långbågskytt måste ha varit bekant med sin båge nästan hela livet. Den engelska taktiken skulle dock visa sig modernare och avgörande. 1346 vann den en berömd seger i slaget vid Crécy i norra Frankrike, med följden att Calais intogs. 1356 segrade Edward III:s son (den svarte prinsen) vid Poitiers i västra Frankrike och det engelska väldet i sydvästfrankrike var nu på sin höjdpunkt. En dryg tredjedel av hela Frankrike var engelskt, men i norr var det bara Calais som hölls av England. Och eftersom Johan II av Frankrike tillfångatagits vid Poitiers så slöts fred 1360 i Bretigny. Hans son (Karl V) vägrade dock att acceptera läget utan startade krig på nytt 1369. Efter åtta års framgångsrikt krig för Frankrike hade engelsmännen 1377 trängts tillbaka till Bordeaux och Bayonne.

Efter år av passiv krigföring ärvde Henrik V Englands tron och påbörjade ett nytt fälttåg, nu i norr. Han trängde söderut och vann en stor seger vid Azincourt 1415 - därefter gick det raskt. 1419 slöts ett förbund med Burgunderna som också inledde sina angreppsplaner. 1422 intogs Paris av engelsmännen och Henrik utropades till Frankrikes kung. Samtidigt trängdes fransmännen metodiskt tillbaka i väster. Ett lika stort landområde som 1360 (som sträckt sig nästan intill Medelhavet) kunde inte uppnås, utan den engelska offensiven hejdades ganska snart. Men i norr hade engelsmännen erövrat nästan halva Frankrike, däribland de viktigaste städerna och 1429 belägrades Orléans, den sista stora franska staden av engelsmän. Mot alla odds lyckades Jeanne d'Arc övertyga den veke kungen att ge henne en ny armé med vilken hon gick till motangrepp och lyckades häva engelsmännens belägring. Vid Patay besegrades ytterligare engelsmän samma år och Karl VII av Frankrike kunde formellt krönas i Reims. Det fanns dock inte tillräckligt intresse för att sponsra Jeannes idé om att befria Paris. Alla fransmän kände sig underlägsna engelsmännen. Jeanne försökte ändå att återta staden, men misslyckades p g a de utlovade förstärkningarna inte kom; hon tillfångatogs av burgunderna vilka sålde henne till engelsmän som ställde henne inför rätta och hon brändes på bål, dömd för schism.

Men kampen var inte över. Nya fransmän lyckades med nyvunnet mod och nya arméer driva ut engelsmännen och Paris återsåg snart franskt styre. 1435 bytte Burgund sida till Frankrikes och liksom i Skottland hade England fått en ny och vek kung som steg för steg drevs undan. 1450 hade fransmän och burgunder trängt ut engelsmännen i nord till Cherbourg och Calais. Efter segern vid Formigny samma år återtogs Cherbourg men Calais stannade under engelskt styre. I söder besegrades dock engelsmännen i det första slaget där krutet spelade en avgörande roll, slaget vid Castillon 1453. Därmed utrymdes sydvästra Frankrike på engelsmän och även i norr hade man tryckts tillbaka till Calais. Kriget fick nu ett slut, och Calais stannade hos engelsmännen i drygt 100 år till. Skottland blev engelskt igen 1707, men nederlaget i Frankrike markerade en gång för alla att britter inte har något att göra utanför sin ö - inte i Europa i alla fall.

Engelska kungar och engelska gränser

Källor

Question book-4.svg
 Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009)
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Engelska_krigen_1296-1453"
Personliga verktyg