Från Rilpedia

Johan I (prins Johan, även prins John), född 24 december 1166 på Beaumont Castle vid Oxford, död 18/19 oktober 1216 på Newark Castle i Nottinghamshire (dysenteri), kung av England från 1199. Yngste son till Henrik II av England och Eleonora av Akvitanien, bror till Rikard I Lejonhjärta, far till Henrik III av England, av den normandiska ätten Plantagenet. Johan fick öknamnet Johan utan land, (eng. John Lackland, fr. Jean Sans Terre).

Johans regeringstid har länge betraktats som en av de mest katastrofala i engelsk historia. Den började med förluster - först förlorades ättens arvland i Normandie till Filip II August av Frankrike under de första fem åren på tronen - och slutade med landet sönderslitet av inbördeskrig och han själv nära att bli avsatt. 1213 gjorde han England till ett län under påven för att lösa en konflikt med kyrkan. Detta gav honom öknamnet Johan utan land, eftersom han då inte var suverän monark, utan som Englands kung bara länsherre under påven. Johan är mest ihågkommen för sin konflikt med adelsmännen, vilket resulterade i att han tvangs skriva under Magna Carta, som blev grunden för den engelska parlamentarismen, 1215. Vissa har argumenterat för att Johan varken var bättre eller sämre än någon annan samtida regent, men hans eftermäle har varit dåligt.

Gift:

1. (1189; skilsmässa 1199) Hawica av Gloucester
2. 24 augusti 1200 med Isabella av Angoulême

Barn: (i andra äktenskapet)

1. Henrik III (1 oktober 1207 - 16 november 1272), kung av England
2. Rickard, 1:e earl av Cornwall
3. Joan (gift med Alexander II, kung av Skottland)
4. Eleonora
5. Isabella (gift med Fredrik II, tysk-romersk kejsare)
6. Johanna (illegitim), gift med Llywelyn den store av Wales

Se även

• Robin Hood

Företrädare: Rikard I

Kung av England 1199–1216

Efterträdare: Henrik III