Bretonska tronföljdskriget
Från Rilpedia
| Bretonska tronföljdskriget | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Hertigdömet Bretagnes vapensköld |
|||||||||
|
|||||||||
| Stridande | |||||||||
 Bretagne (Montfort) England |
Bretagne (Blois) Frankrike |
||||||||
| Befälhavare | |||||||||
| Johan IV av Montfort, Johan V av Montfort | Karl av Blois, Bertrand du Guesclin | ||||||||
Bretonska tronföljdskriget (1341 – 1364) var en konflikt mellan Karl av Blois och huset Montfort om kontrollen (och titeln) över hertigdömet Bretagne. Det spelade en viktig roll under Hundraårskriget mellan Frankrike och England, då den engelska kronan stödde Montfort och franska kronan stödde Blois och båda sidor bekostade konflikten med avsevärda medel. Trots att Montfort med sina engelska bundsförvanter vann konflikten, var det Frankrike som gick som slutgiltig vinnare eftersom Johan V av Montfort utropade sig som vasall till Karl V av Frankrike, och inte Edvard III av England som hade hjälpt honom till segern.
Innehåll |
Bakgrund
Hertig Johan den III av Bretagne tyckte väldigt illa om sina halvsyskon från sin fars andra giftermål. Han tillbringade flera år med att försöka ogiltigförklara giftermålet så att hans halvsyskon skulle bli förklarade som oäktingar, och hans halvbror Johan av Montfort aldrig få ärva titeln hertig av Bretagne. Johan utnämnde Johanna av Penthièvre, dotter till hans yngre bror Guy, till arvtagare. 1337 gifte sig denne Johanna med Karl av Blois, näst äldste son i en mäktig adelsfamilj med anknytningar till Filip VI av Frankrike. Men 1340 återförenades Johan den III med Johan av Montfort och utsåg honom som arvtagare till hertigdömet. Johan dog barnlös den 30 april 1341 och detta utlöste konflikten.
Kriget
Huvuddelen av adeln stödde i början Karl av Blois, så Johan av Montfort var tvungen att gå snabbt till verket. Han intog på kort tid Nantes, hertigdömets huvudstad och sedan Limoges där hertigdömet hade sina skattkammare. I mitten av augusti fick John av Montfort kontroll över de tre största städerna Nantes, Rennes och Vannes.
Hittills hade konflikten varit ett rent inbördeskrig, men för att komplicera saken vidare hade Hundraårskriget mellan England och Frankrike brutit ut fyra år tidigare, 1337. Under 1341 råder en vapenvila medan parterna som skall vara tills slutet av juni 1342. När Filip VI av Frankrike får höra rykten om engelska agenter vid Johan av Montforts hov börjar franska kronan intressera sig mer direkt för konflikten. Karl av Blois utropas till Frankrikes kandidat för hertigtiteln, och vad som än varit Johan av Montforts intentioner tvingas han därmed söka stöd hos Edvard III av England och samtidigt bistå i dennes kamp om den franska kronan.
Edvard III var tvungen att hedra vapenvilan mellan England och Frankrike, men det fanns inget som hindrade Filip VI från att agera gentemot rebelliska vasaller. I november lider Johan de Montfort nederlag och tvingas i fängelse efter det att förhandlingar med Karl av Blois brutit samman. Det är nu upp till Johans fru Johanna att leda Monteforts kamp om hertigdömet. Hon sätter upp högkvarter i Hennebont, i västra Bretagne, men drivs till Brest där hon belägras. Med hjälp av engelska styrkor under earlen av Northampton bryts belägringen under ett sjöslag vid Brest. Den franska sidan har väntat sig en landsättning av Edvard III vid Calais när vapenvilan ändat och dragit tillbaka huvuddelen av sina styrkor hit. Karl av Blois lämnas därmed att slåss för sin egen sak. Han visar sig vara en god fältherre och intar Rennes och Vannes.
I slutet av november anländer Edvard III med sin armé i Brest. Han marscherar mot Vannes där han påbörjar en utdragen belägring. En fransk armé ställs samman men den 19 januari 1343, innan något avgörande slag tillfogats endera sidan, får regenterna till stånd en ny vapenvila. Vannes ställs under kontroll av påven. Då Johan av Montfort fortfarande är fängslad, för hans fru deras son, ett spädbarn, till London. Där bedöms hon vara sinnesjuk och fängslas därefter och sonen tas in under engelskt beskydd. Huset Montforts intressen i Bretagne bevakas därmed från London, med en stor engelsk garnison i Brest.
Vapenvila råder mellan Frankrike och England fram till den 29 september 1346 och förhindrar de bägge parterna till krigföring, men Karl av Blois hävdar att konflikten är separat och ej innefattas av vapenvilan. Det mindre av de bägge krigen rasar i och med det vidare. I Paris släpps Johan av Montfort från fängelse den 1 september 1343 mot en enorm lösesumma och lovar att hålla sig till ägorna i östra Bretagne. Monteforts situation fortsätter vara svår, trots att man lyckas återfå kontroll av Vannes från påven, består deras aktioner mest av vädjan om soldater och pengar från London.
Karl av Blois belägrar Quimper i mars 1344. Staden faller den 1 maj samma år och som vanligt under denna tid innebär detta att stora mängder civila får sätta livet till. De engelska fångarna hålls kvar för att man skall kunna erhålla lösesumma för dem, medan de bretonska och normandiska fångarna förs till Paris, där de avrättas för förräderi. Under sommaren/hösten faller Monteforts mer eller mindre samman. Även Johan av Montforts ihärdigaste anhängare anser nu att kampen är förlorad. Johan av Montfort lyckas fly till England där han förpassas till att bli en marionettfigur för Englands intressen i Bretagne.
Edvard III beslutar att upphäva vapenvilan sommaren 1345, ett år innan avtalat. Som en del av Edvards större plan sänds en styrka till Bretagne under earlen av Northampton och Johan av Montfort. Inom en vecka efter deras landstigning i juni åtnjuter de sin första seger då Sir Thomas Dagworth, en av Northamptons löjtnanter, lyckas med en räd in i centrala Bretagne där han lyckas besegra Karl av Blois vid Cadoret i närheten av Josselin. Uppföljningen blir mindre imponerande. Johan av Montfort försöker återerövra Quimper genom en belägring, men nyheter om att Edvards huvudoffensiv ställts in gör att Frankrike kan sända förstärkningar från Normandie. Med dessa kan Karl av Blois bryta belägringen. Johan de Montfort flyr till Hennebont där han blir sjuk och avlider den 16 september. Arvinge är hans nu femårige son Johan.
Under följande vinter för earlen av Northhampton en lång och hård kampanj med huvudmål att ta kontrollen över en hamn på norra sidan halvön. Man har dock mycket lite för sina ansträngningar. Den enda framgången för engelsmännen blir slaget vid La Roche-Derrien, där en mindre stad erövras och en garnison under Richard Totesham uppförs. Till slut beslutar sig Edvard III för Normandie som landningsställe för din kampanj under 1346. Northhampton kallas tillbaka från Bretagne och Thomas Dagworth utnämns som hans ställföreträdare.
Mellan 1346 och 1364 vinns och förloras en mängd slag mellan bägge parter, flertalet vapenvilor och avtal formas och bryts.
Den 27 mars 1351 utspelas De trettios kamp i närheten av Josselin. Jean de Beaumanoir, en av Karl av Blois kaptener och vapenbroder till den franske hjältefiguren Bertrand du Guesclin, utmanar då Robert Bramborough, anhängare till Montfort, på en kamp mellan de bägge sidorna. Striden stod mellan 30 riddare och vapendragare på var sida. Jean de Beaumanoir vann kampen, samtliga av kombattanter på bägge sidor sårades eller dog. Bramborough var en av nio av Montforts anhängare som dräptes i striden. Kampen hade ingen direkt inverkan på konflikten men ansågs av samtiden vara det finaste prov på ridderlighet som kunde uppvisas. Kampen har besjungits, illustrerats och beskrivits flertalet gånger, bland annat i Jean Froissarts ”Chroniques”.
Avgörandet
Det slutgiltiga nederlaget för huset Blois kommer under slaget vid Auray 29 september 1364. Bertrand du Guesclin och Karl av Blois lider ett stort nederlag mot Johan V och dennes engelska allierade . Karl av Blois dödas under slaget och hans fru Johanna tvingas till att skriva under ett fredsavtal den 12 april 1365 där hon ger upp sina anspråk på Bretagne samt erkänner Johan V som hertig av området.
Överraskande utropar sig Johan V som vasall till Karl V av Frankrike, och inte Edvard III av England som hade hjälpt honom till segern i kriget.
Referenser
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
- Engelska Wikipedia "Combat of the Thirty" [[1]]
- Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis
