Henrik VIII av England
Från Rilpedia
| Henrik VIII av England | |
 |
|
| Regeringstid | 21 april 1509 – 28 januari 1547 |
|---|---|
| Ätt | Tudor |
| Föräldrar | Henrik VII Elizabeth av York |
| Gemål(er) | Katarina av Aragonien Anne Boleyn Jane Seymour Anna av Kleve Katarina Howard Katarina Parr |
| Barn | Se nedan |
| Företrädare | Henrik VII |
| Efterträdare | Edvard VI |
| Född | 28 juni 1491 Palace of Placentia, Greenwich utanför London |
| Död | 28 januari 1547 (55 år) Whitehall Palace, London |
| Begravningsplats | St. George's Chapel, Windsor |
Henrik VIII, eng. Henry VIII, född 28 juni 1491, död 28 januari 1547, kung av England från 1509, av huset Tudor. Son till Henrik VII av England, far till Edvard VI av England, Maria I av England och Elisabet I av England.
Han var den andre monarken i Tudordynastin och efterträdde sin far Henrik VII. Han är känd för att ha varit gift sex gånger och för att vara den brittiske monark som utövat den mest obegränsade makten. Betydelsefulla händelser under hans regeringstid var brytningen med den romersk-katolska kyrkan och den följande etableringen av den självständiga Engelska kyrkan, klosterupplösningen och enandet av England och Wales.
Flera viktiga lagar drevs igenom under Henrik VIII:s tid vid makten, däribland flera lagar som skilde den engelska kyrkan från den romersk-katolska och gjorde Henrik till överhuvud i Kyrkan i England, lagarna Laws in Wales Acts 1535-1542 (som enade England och Wales till en nation), Buggery Act 1533, den första antisodomilagen i England, samt Witchcraft Act 1542, en häxerilag som bestraffade ’åkallande eller frambesvärjande av en ond ande’ med döden.
Henrik är känd för att ha varit en skicklig vadslagare och tärningsspelare. Han var duktig i sport, särskilt real tennis, i ungdomen. Han var även en duktig musiker, författare och poet. Enligt en legend skrev han den populära folksången Greensleeves, tillsammans med mindre kända Pastyme With Good Company. Han bidrog till uppförandet och förbättrandet av flera byggnader, däribland King's College Chapel, Christ Church, Oxford, Hampton Court Palace, Nonsuch Palace och Westminster Abbey.
Innehåll |
Tidigt liv
Han föddes på Palace of Placentia i Greenwich som det tredje barnet till Henrik VII och Elizabeth av York. Bara tre av Henriks sex syskon, Arthur (prinsen av Wales), Margareta och Maria, överlevde spädbarnsåren. Hans lancastriske far hade erövrat tronen genom att döda den siste Plantagenetkungen Rikard III, men säkrade sin makt ytterligare genom att gifta sig med Elizabeth, dottern till den yorkiske kung Edvard IV. 1493 utsågs den unge Henrik till Constable of Dover Castle och Lord Warden of the Cinque Ports. 1494 blev han hertig av York. Senare utsågs han till Earl Marshal över England och lordlöjtnant av Irland, trots att han fortfarande var ett barn.
1501 var han på sin äldre bror Arthurs och Katarina av Aragoniens bröllop. Paret var vid denna tidpunkt bara omkring femton och sexton år. De skickades till Wales, vilket var brukligt för tronföljaren och hans maka, men Arthur drabbades av en infektion och avled. Detta ledde till att den elvaårige Henrik, hertig av York, blev tronföljare. Kort därefter blev han den nye prinsen av Wales.
Henrik VII var fortfarande angelägen om att bibehålla den äktenskapliga alliansen mellan England och Spanien genom ett äktenskap mellan Henrik, prins av Wales, och Katarina. Eftersom det innebar att prinsen av Wales skulle gifta sig med sin brors änka, krävdes först dispens från påven. Katarina vidhöll att hennes första äktenskap inte hade fullbordats, och om hon hade rätt, behövdes inget påvligt tillstånd. Trots detta var både England och Spanien eniga om betydelsen av ett tillstånd från påven för att undanröja alla tvivel om äktenskapets giltighet. På grund av Isabellas av Kastilien, brudens mors, otålighet gav påven sitt tillstånd i en påvlig bulla. Fjorton månader efter sin första makes död var alltså Katarina trolovad med hans yngre bror. 1505 förlorade Henrik VII intresset för en allians med Spanien och den unge prinsen av Wales tvingades tillkännage att trolovningen hade skett utan hans medgivande.
Tidig regeringstid
Henrik tillträdde tronen 1509 vid faderns död. Katarinas far, den aragoniske kung Ferdinand II, försökte att få kontrollen över England genom sin dotter, och insisterade därför att hon skulle gifta sig med den nye engelske kungen. Henrik gifte sig med Katarina av Aragonien omkring nio veckor efter sitt trontillträde 11 juni 1509 i Greenwich, trots att påven Julius II och William Warham, ärkebiskopen av Canterbury bekymrade sig över äktenskapets giltighet. De kröntes båda i Westminster Abbey 24 juni 1509. Drottning Katarinas första graviditet slutade i missfall 1510. Hon födde en son, Henrik, 1 januari 1511, men han levde bara till 22 februari.
Under två år efter Henriks trontillträde styrde Richard Fox, biskop av Winchester och Lord Privy Seal, och William Warham statsangelägenheterna. Från 1511 och framåt var makten i Thomas Wolseys händer. 1511 anslöt sig Henrik till den Katolska ligan, en grupp europeiska härskare som var emot den franske kungen Ludvig XII. Ligan omfattade Julius II, den tysk-romerske kejsaren Maximilian I och Ferdinand II, som Henrik även hade undertecknat Westminsterfördraget tillsammans med. Henrik anslöt sig personligen till den engelska armén och for över den Engelska kanalen till Frankrike och deltog i belägringar och slag.
1514 lämnade dock Ferdinand alliansen och stiftade fred med Frankrike. Irritationen gentemot Spaniens agerande ledde till diskussioner om skilsmässa med drottning Katarina. Under tillträdet av Frans I 1515 blev England och Frankrike fiender och Henrik enades med Ferdinand. 1516 födde drottning Katarina en flicka Maria, vilket gav Henrik hopp om att han fortfarande kunde få manlig avkomma trots hustruns tidigare misslyckade graviditeter (ett dödfött barn, ett missfall och två kortlivade spädbarn).
Ferdinand avled 1516 och efterträddes av sin sonson (drottning Katarinas brorson) Karl V. I oktober 1518 hade Wolsey genomdrivit det påvligt styrda Londonfördraget till att bli en engelsk triumf över utländsk diplomati, och placerat London i centrum för en ny europeisk allians med det skenbara målet att driva tillbaka moriska invasioner genom Spanien, vilket hade varit påvens ursprungliga mål. 1519 avled även Maximilian, och Wolsey, som vid denna tid var kardinal, föreslog i hemlighet Henrik som kandidat till posten som ny tysk-romersk kejsare, även om han stödde den franske kungen Frans offentligt. Slutligen föll dock valet på Karl. Den följande rivaliteten mellan Frans och Karl lät Henrik agera medlare dem emellan, och därigenom hålla maktbalansen över Europa i sina händer. Både Frans och Karl försökte att vinna Henriks gunst, den förre på ett spektakulärt sätt på Camp du Drap d'Or, och den senare mer högtidligt i Kent. 1521 började dock det engelska inflytandet i Europa att dala. Henrik ingick en allians med Karl V, och Frans I var snabbt besegrad. Karls tillit till Henrik minskade och så gjorde även Englands inflytande i Europa.
Henriks intresse för europeiska affärer sträckte sig till en attack mot Martin Luthers tyska revolution. 1521 invigde han sitt "försvar för de sju sakramenten" Assertio Septem Sacramentorum, ett svar på Luthers kritik mot kyrkan, vilket gav honom titeln "Trons försvarare" (Defensor Fidei). Före detta hade hans titel varit "inclitissmus", ”mest ärorik”. Den senare titeln behölls även efter hans brytning med Rom, och används fortfarande av den brittiska monarken.
Kungens stora angelägenhet
| Kung Henrik VIII:s fruar |
|---|
 Katarina av Aragonien |
 Anne Boleyn |
 Jane Seymour |
 Anna av Kleve |
 Katarina Howard |
 Katarina Parr |
Henrik VIII:s trontillträde var det första fredliga England hade upplevt på många år, men den nya Tudordynastins legitimitet skulle komma att prövas. Det engelska folket verkade inte lita på kvinnliga härskare, och Henrik kände att bara en manlig arvtagare kunde säkra tronen. Även om drottning Katarina hade varit gravid åtminstone sju gånger (sista gången 1518), hade bara ett barn, prinsessan Maria, överlevt spädbarnsåren. Henrik hade tidigare nöjt sig med älskarinnor, däribland Mary Boleyn och Elizabeth Blount, med vilken han hade en illgitim son, Henry Fitzroy. 1526, när det stod klart att drottningen inte kunde få fler barn, började han att uppvakta Marys syster Anne. Även om det är nästan säkert att det var Henriks längtan efter en manlig arvinge som fick honom att skilja sig från Katarina, verkade han besatt av Anne, trots hennes alldagliga utseende och att hon inte hade någon erfarenhet av graviditet.
Henriks långa och ivriga försök att avsluta sitt äktenskap med drottning Katarina kom att kallas “Kungens stora angelägenhet” ("The King's Great Matter"). Kardinal Wolsey och William Warham började tyst att utreda giltigheten i hennes äktenskap med Henrik. Drottning Katarina vittnade om att hennes äktenskap med Arthur, prins av Wales, aldrig hade fullbordats, och att det därför inte funnits några hinder för att hon senare gifte sig med Henrik. Utredningen kunde inte fortsätta och lades ned.
Utan att informera Kardinal Wolsey kontaktade Henrik den heliga stolen. Han sände sin sekreterare William Knight till Rom för att plädera för att Julius II:s bulla anskaffades genom lurendrejeri, och därigenom var ogiltig. Dessutom efterfrågade han en dispens från påven Clemens VII som skulle tillåta honom at gifta sig med vilken kvinna som helst, även i första gradens släktskap; det behövdes för att han tidigare hade haft samlag med Anne Boleyns syster Mary. Knight upptäckte att påven Clemens VII praktiskt taget var kejsar Karl V:s fånge. Han hade svårt att komma i kontakt med påven, och när han äntligen lyckades med detta, lyckades han inte uträtta särskilt mycket. Clemens VII gick inte med på att annullera äktenskapet, men han gick med på att ge dispensen, troligtvis för att han trodde att den skulle vara effektlös så länge Henrik förblev gift med Katarina.
Då kardinal Wolsey fick reda på kungens belägenhet skickade han Stephen Gardiner och Edward Foxe till Rom. Påve Clemens VII invände till en början, kanske i rädsla för drottning Katarinas brorson Karl V. Foxe skickades tillbaka med en fullmakt att inleda proceduren, men restriktionerna i den gjorde den praktiskt taget meningslös. Gardiner strävade efter en “dekretfullmakt” som avgjorde lagpunkterna i förväg och bara lämnade faktafrågor att besluta om. Clemens VII övertalades att acceptera Gardiners förslag och tillät Kardinal Wolsey och kardinal Lorenzo Campeggio att pröva fallen tillsammans. Dekretfullmakten utfärdades i hemlighet. Den skulle inte visas för någon och förbli i kardinal Campeggios ägo. Lagpunkterna var redan fastställda i fullmakten; påvebullan som hade tillåtit Henriks äktenskap med Katarina förklarades ogiltigt om de grunder som förklarades i den visade sig vara falska. Till exempel skulle bullan vara utan laga kraft om den falskt försäkrade att äktenskapet var absolut nödvändigt för att bibehålla den anglo-spanska alliansen.
Kardinal Campeggio anlände till England 1528. Processen avstannade dock då spanjorerna uppvisade ett andra dokument som påstods bevilja den nödvändiga dispensen. Det framhölls att några månader innan han hade givit påvlig dispens i en offentlig bulla, hade påve Julius i hemlighet givit detsamma i ett privat påvebrev som sänts till Spanien. Dekretfullmakten nämnde dock bara bullan, den auktoriserade inte kardinalerna Campeggio och Wolsey att avgöra giltigheten hos påvebrevet. Under tiden vädjade Katarina till sin brorson Karl V, som pressade påven att tillbakakalla kardinal Campeggio till Rom 1529.
Henrik blev arg på kardinal Wolsey för fördröjningen, och fråntog honom hans rikedomar och makt. Han åtalades för praemunire — att han underminerat kungens auktoritet genom att gå med på att företräda påven — men avled på väg mot rättegången. Med kardinal Wolsey föll andra mäktiga kyrkomän, och lekmän kunde utses till poster så som lordkansler och Lord Privy Seal, vilket tidigare endast hade givits till prästerskapet.
Makten flyttades till Thomas More (den nye lordkanslern), Thomas Cranmer (ärkebiskopen av Canterbury) och Thomas Cromwell, 1:e earl av Essex. 25 januari 1533 deltog Cranmer i Henriks och Anne Boleyns bröllop, och i maj förklarade Cranmer Henriks äktenskap med Katarina ogiltigt, och kort därefter äktenskapet med Anne giltigt. Prinsessan Maria ansågs illegitim och ersattes som tronföljare av drottning Annes dotter prinsessan Elisabet. Katarina förlorade sin drottningtitel och blev änkeprinsessa av Wales, Maria var inte längre prinsessa utan bara "lady". Änkeprinsessan av Wales skulle komma att dö i cancer 1536.
Sir Thomas More, som hade lämnat posten 1532, accepterade att parlamentet kunde göra Anne till drottning, men vägrade att erkänna dess religiösa auktoritet. Han vidhöll att påven fortfararande var Kyrkans överhuvud. Detta ledde till att han anklagades för högförräderi och halshöggs 1535. Den katolska kyrkan ansåg honom vara en martyr, och gjorde honom senare till helgon.
Religiös omvälvning
Påven svarade på dessa händelser genom att bannlysa Henrik i juli 1533. Stort religiöst kaos följde. Flera lagar som beseglade brytningen med Rom drevs igenom av Thomas Cromwell under våren 1534. Statute in Restraint of Appeals förbjöd engelska kyrkliga domstolar att överklaga till påven. Den hindrade även kyrkan att bestämma något utan kungens medgivande. Ecclesiastical Appointments Act 1534 krävde att prästerskapet valde bland de biskopar som härskaren utnämnt. Suprematiakten från 1534 fastslog att kungen var "det enda överhuvudet i världen för den Engelska kyrkan". Treasons Act 1534 gjorde det till högförräderi, som bestraffades med döden, att inte tillkännage kungen som sådan. Påven fick inte längre inkomster som peterspenning.
Parlamentet lagfäste äktenskapet mellan Henrik och Anne, och tillbakavisade påvens beslut, med 1534 års successionsakt. Katarinas dotter, lady Maria, förklarades som illegitim och Annes avkomma förklarades vara den nästa i successionsordningen. Alla vuxna tvingades att acceptera lagens villkor. De som vägrade kunde spärras in på livstid. Den som utgav eller tryckte en text som påstod att Henriks äktenskap med Anne var ogiltigt förklarades automatiskt skyldig till högförräderi och kunde bestraffas med döden. Motståndet mot Henriks religiösa föreskrifter kvästes fort. Flera munkar som protesterade torterades och avrättades. Cromwell, som fick posten som generalvikarie i kyrkliga frågor, gavs fullmakt att besöka kloster, skenbart för att försäkra att de följde de kungliga uppmaningarna, men i verkligheten för att få tillgång till deras rikedomar. 1536 tillkom en lag som tillät Henrik att beslagta mindre klosters egendomar (de som hade en inkomst på 200 pund eller mindre).
1536 började drottning Anne förlora Henriks gunst. Efter prinsessan Elisabets födelse hade Anne genomgått två graviditeter som slutat i antingen missfall eller dödfödda barn. Henrik började vända sina blickar mot en annan dam i sitt hov, Jane Seymour, och lät till slut, kanske uppmuntrad av Thomas Cromwell, gripa Anne. Hon anklagades för att ha använt magi för att få honom att gifta sig med henne, haft utomäktenskapliga affärer med fem män, begått incest med sin bror samt skadat kungen och planerat att döda honom, vilket var förräderi. Anklagelserna var med största sannolikhet osanna. Rätten som prövade fallet hade Annes egen morbror Thomas Howard som domare. I maj 1536 dömdes Anne och hennes bror till döden, antingen genom att brännas på bål eller genom halshuggning, efter kungens eget avgörande. De män som drottningen påstods ha haft affärer med skulle bli släpade, hängda och styckade. Lord Rochford halshöggs så fort rättegången var över och de fyra andra anklagade fick sina domar omvandlade till enbart halshuggning. Anne halshöggs också kort därefter.
En prins födelse
Bara några dagar efter Annes avrättning 1536 gifte sig Henrik med Jane Seymour. 1536 års successionsakt förklarade att Henriks barn med drottning Jane skulle vara de nästa i successionsordningen och förklarade både lady Maria och lady Elisabet illegitima och uteslöt dem. Kungen gavs makten att själv avgöra tronföljden i sitt testamente. Jane födde en son prins Edvard 1537 och avled två veckor senare. Henrik betraktade henne som sin enda ”sanna” maka, eftersom hon var den enda som givit honom den manliga arvtagare som han så desperat längtat efter.
Viktiga händelser
Vid samma tid som bröllopet med Jane Seymour godkände Henrik Laws in Wales Act 1535, som lagligen annekterade Wales och enade England och Wales i en nation. Lagen gjorde att engelskan skulle användas i officiella sammanhang i Wales, vilket var besvärligt för de många som talade walesiska.
Henrik fortsatte sin förföljelse av sina religiösa motståndare. 1536 utbröt ett uppror känt som Pilgrimage of Grace i norra England. För att lugna de rebelliska katolikerna gick Henrik med på att låta parlamentet ta upp deras frågor. Han gick även med på att ge amnesti till alla inblandade. Han höll inget av löftena och ett nytt uppror bröt ut 1537. Det ledde till att upprorsledarna dömdes för högförräderi och avrättades. 1538 sanktionerade Henrik förstörelsen av helgedomar över romersk-katolska helgon. 1539 upplöstes Englands kvarvarande kloster och deras egendomar beslagtogs av Kronan. Som belöning för sin roll i detta blev Thomas Cromwell earl av Essex. Abbotar och priorer förlorade sina platser i Överhuset; ärkebiskopar och biskopar kom att bli de enda kyrkliga representanterna där. Prästerskapets platser i Överhuset var nu för första gången färre än de sekuläras platser.
Senare år
Henriks ende överlevande son, prins Edvard, hertig av Cornwall, var ett sjukligt barn. Henrik ville därför gifta sig igen för att försäkra sig om att en man skulle efterträda honom. Thomas Cromwell, 1:e earl av Essex, föreslog Anna, syster till protestanten hertigen av Kleve, som var en betydelsefull allierad om England skulle bli attackerad av romersk-katolikerna. Hans Holbein den yngre sändes till Kleve för att måla ett porträtt av Anna åt kungen. Efter att ha betraktat Holbeins smickrande porträtt och lyssnat på en berömmande beskrivning av Anna från sitt hovfolk, gick han med på att gifta sig med henne. Då hon anlände till England sägs Henrik ha tyckt att hon var väldigt oattraktiv och privat kallat henne ”den flamländska märren”. Holbein hade på sitt porträtt helt utlämnat koppärr som hon hade i ansiktet. Trots detta gifte sig Henrik med den 24-åriga Anna av Kleve 6 januari 1540.
Kort därefter ville dock Henrik avsluta äktenskapet, inte bara på grund av sina personliga känslor, utan av politiska skäl. Hertigen av Kleve hade blivit inblandad i en konflikt med den tysk-romerske kejsaren, som Henrik inte ville stöta sig med. Drottning Anna var intelligent nog att inte hindra Henriks strävan efter annullering. Hon vittnade om att hennes äktenskap aldrig hade fullbordats. Henrik ska ha kommit in i hennes sovrum varje natt och bara givit henne en godnattpuss på pannan. Äktenskapet annullerades baserat på att Anna tidigare skulle haft ett kontrakt att gifta sig med en annan europeisk adelsman. Hon fick titeln ”Kungens syster” och Hever Castle, som tidigare tillhört Anne Boleyns familj. Earlen av Essex förlorade kungens gunst för sin roll i att arrangera äktenskapet och halshöggs. Posten Viceregent in Spirituals, som särskilt hade skapats för honom, fylldes inte och är fortfarande vakant.
28 juli 1540 (samma dag som Lord Essex avrättades) gifte sig Henrik med den unga Katarina Howard, Anne Boleyns kusin. Kort efter äktenskapet ska drottning Katarina ha haft en affär med en hovman, Thomas Culpeper. Hon anställde Francis Dereham, som hon tidigare hade haft en affär med och informellt hade varit förlovad med, som sin sekreterare. Thomas Cranmer, som var starkt emot den mäktiga familjen Howard, lade fram bevis för kungen på Katarinas agerande. Även om Henrik till en början vägrade tro dessa anklagelser lät han Cranmer inleda en undersökning. Då drottningen tillfrågades kunde hon ha erkänt ett tidigare äktenskapskontrakt att gifta sig med Dereham, vilket bara hade lett till att hennes äktenskap med Henrik skulle ha varit ogiltigt, men istället menade hon att Dereham hade tvingat in henne i ett utomäktenskapligt förhållande. Dereham avslöjade under tiden drottning Katarinas förhållande med Thomas Culpeper. Culpeper och Dereham avrättades 1541 och Katarina dömdes inte genom en rättegång utan av en Act of Attainder som lagts fram av parlamentet. Stadgan fastslog bevisen mot drottningen och att Henrik skulle ha behövt lyssna på hela texten innan han kunde utfärda kunglig sanktion. Eftersom ”återupprepningen av en sådan plågsam historia och redogörelsen av ett sådant brott” i kungens närvaro “skulle kunna åter öppna ett sår som läkts i det kungliga bröstet” var en speciell klausul som skulle tillåta kommissionärerna att utfästa kunglig sanktion å kungens vägnar inskriven i stadgan. Detta sätt att utfästa kunglig sanktion hade aldrig tidigare använts, men det skulle senare komma att ersätta härskarens traditionella personliga närvaro i parlamentet.
Katarinas äktenskap annullerades kort före hennes avrättning. Liksom med Anne Boleyn kunde hon då tekniskt sett inte varit skyldig till äktenskapsbrott, eftersom äktenskapet då hade varit ogiltigt från början. Men detta ignorerades åter och Katarina avrättades 13 februari 1542. Hon var då omkring 18 år.
Henrik gifte sig med sin sista hustru, den rika 31-åriga änkan Katarina Parr 1543. Hon grälade med Henrik över religion, eftersom hon var protestant och han fortfarande var katolik. Detta agerande ledde nästan till hennes undergång, men hon räddade sig genom att visa sig undergiven. Hon hjälpte Henrik att återförenas med sina båda döttrar Maria och Elisabet och 1544 återinsatte en lag dem i successionsordningen efter prins Edvard, hertig av Cornwall, även om de fortfarande ansågs illegitima. Samma lag tillät Henrik att avgöra resten av tronföljden i sitt testamente.
Död och tronföljare
Senare i livet blev Henrik gravt överviktig, med ett midjemått på 137 cm, och kan ha lidit av gikt. Den välkända teorin att han led av syfilis lanserades ungefär hundra år efter hans död. Henrik gick upp i vikt efter en tornerspelsolycka 1536. Han led av en lårskada som inte bara hindrade honom från att träna, utan även gradvis blev sårig och som indirekt kan ha lett till hans död, som inträffade 28 januari 1547 på Whitehall Palace. Han avled på vad som skulle ha varit faderns nittionde födelsedag. Henrik VIII begravdes i St George's Chapel i Windsor Castle, bredvid makan Jane Seymour. Inom lite mer än ett årtionde efter hans död skulle alla tre av hans barn sitta på den engelska tronen.
Enligt successionsakten 1544 ärvde Henriks ende överlevande son, Edvard, kronan och blev Edvard VI. Edvard var den förste protestantiske monark som styrde England. Då Edvard endast var nio år vid denna tid utövade han ingen faktisk makt. Henriks testamente utsåg sexton exekutorer som skulle utgöra ett råd tills Edvard nådde arton års ålder. De valde Edward Seymour, 1:e earl av Hertford och Jane Seymours äldre bror, att bli rikets lordprotektor. De krävde dock att Lord Hertford inte skulle agera utan det övriga rådets medgivande. Trots detta grep han makten och blev ensam förmyndare. Han störtades av John Dudley, 1:e hertig av Northumberland och avrättades för förräderi. Hertigen av Northumberland gjorde dock inte sig själv till lordprotektor utan fick Edvard att förklara sig myndig innan han blev arton år och därmed överträda Henrik VIII:s testamente.
Enligt successionsakten från 1544 och Henriks testamente skulle Edvard (om han ej fick någon avkomma) efterträdas av Katarina av Aragoniens dotter, Maria. Om Maria inte fick några barn, skulle hon efterträdas av Henriks dotter med Anne Boleyn, Elisabet, slutligen, om inte hon fick några barn skulle hon efterträdas av Henrik VIII:s avlidna syster Marias ättlingar. Edvard VI och hans rådgivare hade dock andra planer. Då han låg på sin dödsbädd skapade Edvard ett testamente som motsade villkoren i Henrik VIII:s testamente. Systrarna Maria och Elisabet ströks från tronföljden då de ansågs illegitima. Frances Brandon, hertiginnan av Suffolk (dotter till Maria Tudor, hertiginna av Suffolk) åsidosattes eftersom Edvard var rädd att hennes make Henry Grey, 1:e hertig av Suffolk, själv skulle gripa kronan. Edvard beslutade därför att hertiginnan av Suffolks dotter, och svärdottern till den mäktige hertigen av Northumberland, Jane Grey skulle ärva tronen. Då Edvard avled 1553 utropades Lady Jane till drottning. Enligt lagen skulle hon inte ha ärvt kronan. En lag hade särskilt givit Henrik rätten att avgöra tronföljden i sitt testamente, men någon sådan lag hade inte utfärdats för Edvard. På grund av detta avsatte och avrättade Maria Jane och tog över kronan.
Då Maria avled utan avkomma 1558, efterträddes hon av sin syster Elisabet. Elisabet I varken gifte sig eller utsåg någon arvinge, vilket ledde till en tronföljdskris. För att hindra skottarna gav Elisabet order om att Maria I av Skottland skulle avrättas, för att hindra henne att inta tronen. Enligt Henrik VIII:s testamente skulle hon efterträdas av en ättling till Henriks syster Maria Tudor, Anne Stanley. Elisabet efterträddes dock av Maria I av Skottlands son Jakob VI av Skottland. Han var redan en mäktig härskare i Skottland och Elisabets närmaste släkting. Han hävdade att hans släktskapsmässiga rätt var större än Lady Annes lagliga. Han var tillräckligt stark, och hans motståndare svag, så detta mötte litet motstånd. Jakob VI blev Jakob I, den förste i Huset Stuart som blev kung i England.
Kulturarv
Under modern tid har Henrik VIII kommit att bli en av de mest populära historiska engelska kungarna. Detta är huvudsakligen grundat på den vanliga uppfattningen om honom som en frossande, kvinnotjusande livsnjutare, som i sin tur lett till något överdrivna historier om hans liv. 2002 placerade sig Henrik på plats 40 i den BBC-sponsrade enkäten "100 Greatest Britons".
William Shakespeares historiska pjäs Henrik VIII handlar om Henrik VIII, men den har aldrig varit en av dramatikerns populärare teaterstycken. Det var den pjäsen som spelades 29 juni 1613 då Globe Theatre brann ned.
Det har gjorts många filmer om Henrik VIII och hans hov, exempelvis Kvinnorna kring kungen (1933), med Charles Laughton i huvudrollen, vars skådespel av honom en Oscar för bästa manliga huvudroll och Henrik VIII och hans sex hustrur (1972), med Keith Michell. Richard Burton och Genevieve Bujold oscarnominerades som bästa manliga respektive kvinnliga huvudroll för sina roller som Henrik VIII och Anne Boleyn i Tusen dagarnas drottning (1969). Henrik, spelad av Robert Shaw, förekommer även som en av huvudkaraktärerna i den flerfaldigt oscarbelönade filmen om Thomas More, En man för alla tider (1966), baserad på Robert Bolts pjäs med samma namn. I TV-serien The Tudors (2007), som handlar om Henrik VIII:s liv, spelas kungen av Jonathan Rhys Meyers.
Henrik (Henry) var med all säkerhet inspirationskällan till titeln på den populära sången "I'm Henery the Eighth, I Am" (1911), inspelad av Harry Champion och senare av Herman's Hermits; sången handlar dock om en man vid namn Henry vars fru varit gift med sju andra män, alla vid namn Henry.
I ett avsnitt av den amerikanska 1960-talssituationskomedin Bewitched fick Samantha Stevens försöka komma undan Henriks försök att göra henne till sin nästa hustru. Sid James spelade Henrik i filmen Carry On, Henry (1970), som visade Henrik med två fiktiva kvinnor "Marie av Normandie" och "Bettina", en älskarinna. 1973 släppte Rick Wakeman ett konceptalbum, The Six Wives of Henry VIII, hans första soloalbum efter att ha slutat i bandet Yes. Henriks liv var ämnet i ett känt, men historiskt inkorrekt avsnitt av TV-serien Simpsons 2004, där Homer Simpson spelade kungen.
Anfäder
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Owen Tudor | ||||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Edmund Tudor | ||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Catherine av Valois | |||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
Henrik VII | ||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
John Beaufort, hertig av Somerset | ||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Margareta Beaufort | |||||||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Margaret Beauchamp av Bletso | |||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
| Henrik VIII | |||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Rikard av York | |||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Edvard IV | |||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Cecily Neville | ||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
Elizabeth av York | ||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Rikard Woodville | |||||||||||||||
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Elizabeth Woodville | ||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Jacquetta av Luxembourg | ||||||||||||||||
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
Barn
| Namn | Född | Död | Kommentar |
|---|---|---|---|
| Med Katarina av Aragonien (gift 11 juni 1509 annullerat 1533; hon avled 6 januari 1536) | |||
| Dotter, missfall | 3 januari 1510 | 3 januari 1510 | |
| Henrik, hertig av Cornwall | 1 januari 1511 | 22 februari 1511 | |
| Namnlös son | november 1513 | november 1513 | |
| Henrik, hertig av Cornwall | december 1514 | december 1514 | |
| Maria I | 18 februari 1516 | 13 september 1558 | gift 1554, Filip II av Spanien; inga barn |
| namnlöst barn | 10 november 1518 | 10 november 1518 | |
| Med Anne Boleyn (gift 25 januari 1533, annullerat 1536; hon avrättades 19 maj 1536) | |||
| Elisabet I | 7 september 1533 | 24 mars 1603 | ogift, inga barn |
| Henry Tudor? | 1534 | 1534 | Historiker är osäkra om detta barn dog kort efter födelsen eller om det var ett missfall. Historien tystades ned och det är inte ens säkert vilket kön barnet hade. |
| Namnlös son | 29 januari 1536 | 29 januari 1536 | |
| Med Jane Seymour (gift 20 maj 1536; hon avled 25 oktober 1537) | |||
| Edvard VI | 12 oktober 1537 | 6 juli 1553 | |
| Med Anna av Kleve (gift 6 januari 1540 annullerat 1540; hon avled 17 juli 1557) | |||
| inga barn | |||
| Med Katarina Howard (gift 28 juli 1540 annullerat 1541; hon avrättades 13 februari 1542) | |||
| inga barn | |||
| Med Katarina Parr (gift 12 juli 1543; han avled 28 januari 1547; hon gifte om sig och avled 5 september 1548) | |||
| inga barn | |||
| Med Elizabeth Blount | |||
| Henry Fitzroy, hertig av Richmond och Somerset | 15 juni 1519 | 18 juni 1536 | illegitim; gift 1533, med Mary Howard; inga barn |
| Med Mary Boleyn (de flesta historiker avvisar numera historien om att de två följande barnen var Henrik VIII:s) | |||
| Catherine Carey | ca 1524 | 15 januari 1568 | påstått illegitim; gift med Sir Francis Knollys; fick barn |
| Henry Carey, baron Hunsdon | 4 mars 1526 | 23 juli 1596 | påstått illegitim; gift 1545 med Ann Morgan; fick barn |
| Med Mary Berkeley | |||
| Thomas Stucley | c. 1525 | 4 augusti 1578 | påstått illegitim; gift med Anne Curtis; inga barn (vad någon vet) |
| John Perrot | ca 1527 | september 1592 | påstått illegitim; gift med (1) Ann Cheyney och (2) Jane Pruet; fick barn |
| Med Joan Dyngley | |||
| Etheldreda Malte | ca 1529 | efter 1555 | påstått illegitim; gift 1546–1548 med John Harrington; inga barn (vad någon vet) |
* Obs: Av Henrik VIII:s påstått illegitima barn är det bara hertigen av Richmond och Somerset som formellt erkändes av kungen. Faderskapet för de övriga påstådda illegitima barnen är inte helt fastställt. Det kan även ha funnits fler illegitima barn som fötts efter kortvariga relationer med älskarinnor vi inte längre känner till något om.
Se även
Källor
- Denna artikel är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.
Litteratur
- Bowle, John. (1964). Henry VIII: A Study of Power in Action Boston: Little, Brown.
- Bryant, M. (2001). Private Lives London: Cassell
- Christensen, Else, Jakten på en arvinge [om Henrik VIII] (2009) Världens historia. (nr. 7).sid. 40-45.
- Christensen, Else, Kung av en slump [om Henrik VIII] (2009) Världens historia. (nr. 7).sid. 28-33.
- Dolman, Brett, Henry´s women (2009) BBC History Magazine. (nr.4).sid. 32-33.
- Eakins, L. E. (2004). "The Six Wives of Henry VIII".
- Fraser, Antonia: Henrik VIII:s sex hustrur, 1995
- Henry VIII. (1911). Encyclopædia Britannica, 11th ed. London: Cambridge University Press.
- Jokinen, A. (2004). Henry VIII (1491–1547)".
- Public Broadcasting Service. (2003). "The Six Wives of Henry VIII".
- Starkey, Davud, Henry VIII : the boy who would be king (2009) BBC History magazine. (nr. 4).sid. 27-30.
- Thurston, H. (1910). Henry VIII. The Catholic Encyclopedia. (Vol. VII). New York: Robert Appleton Company.
- Vallieres, S. (1999). "Tudor Succession Problems"
- Weir, Alison; The Six Wives of Henry VIII (Bodley Head, London, 1991)
| Företrädare: Henrik VII |
Kung av England 1509–1547 |
Efterträdare: Edvard VI |
'
Filmer:'
Henry VIII:
I rollerna
Ray Winstone ... Henry VIII
Joss Ackland ... Henry VII
Sid Mitchell ... Young Henry VIII
Charles Dance ... Duke of Buckingham
Mark Strong ... Duke of Norfolk
Assumpta Serna ... Katherine of Aragon
Thomas Lockyer ... Edward Seymour
William Houston ... Thomas Seymour
Danny Webb ... Thomas Cromwell
Guy Flanagan ... Tall Servant
David Suchet ... Cardinal Thomas Wolsey
Scott Handy ... Lord Henry Percy
Helena Bonham Carter ... Anne Boleyn
Benjamin Whitrow ... Thomas Boleyn
Stephen Noonan ... Spanish Ambassador
