Grenadjär
Från Rilpedia
Grenadjär, ursprungligen soldat som vid strid hade till åliggande att kasta handgranater (fr. grenade). Förbanden uppsattes först inom den franska armén under senare halvan av 1600-talet. Senare bortlades handgranaten som vapen, och titeln var uteslutande ett tecken på att ett infanteriförband höll hög kvalitet. Ytterligare utveckling ledde fram till att även skillnaden i träning och utrustning försvann, och i modern tid används endast titeln grenadjärförband för vissa enheter av historiska skäl. Undantag utgör så kallade pansargrenadjärer.
Innehåll |
Grenadjärförband inom den franska armén
De första grenadjärerna lär ha uppsatts av svenske generalen Lars Kagg vid försvaret av Regensburg 1634 genom uttagande av frivilliga ur infanteriet. Ludvig XIV gav 1667 varje kompani 4 grenadjärer, men dessa förenades 1670 regementsvis och senare bataljonsvis till ett kompani. Handgranaterna bortlades och grenadjärerna, som uttogs bland det starkaste och bästa folket, tjänstgjorde såsom en elittrupp och uppställdes på flyglarna. De infördes småningom i de flesta andra arméer. På slagfältet sammanfördes grenadjärkompanierna till särskilda bataljoner, vilka insattes, där största kraften erfordrades. Efter sjuårskriget (1756-1763) bibehölls deras indelning i bataljoner, och särskilda grenadjärregementen uppsattes till och med, varefter skillnaden mellan grenadjärer och annat infanteri helt och hållet försvann. Grenadjärerna fortlevde dock i Frankrike ännu efter Napoleon I:s tid, då de tillika med de s.k. voltigörerna (voltigeurs) utgjordes av utvalt manskap. Varje bataljons grenadjärkompani hade sin plats på högra flygeln. De utbyttes under Napoleon III mot soldater av första klass, vilka fördelades på alla kompanierna. De vid 1900-talets början förekommande grenadjärregementena var likställda med övrigt infanteri.
Grenadjärer i Sverige
I Sverige förekom grenadjärer redan under Karl XI:s tid. Sådana uttogs under hela 1700-talet till ett antal av först 12, senare 15 och slutligen 18 ur varje kompani och förenades bataljonsvis till en pluton eller för hela regementet till en "division". De skulle vara minst tre alnar långa och av ståtligt utseende. De bar höga, spetsiga grenadjärmössor av styvt läder (på 1700-talet av vadmal eller, för befälet, av sammet), framtill försedda med en stor mässingsplåt. Vid gardesregementena användes vid 1900-talets början av Karl XIV Johan anskaffade grenadjärmössor av björnskinn, vilka var av fransk modell från Napoleon I:s tid. I svenska armén fanns vid 1900-talets början grenadjärnamnet bevarat för vissa regementen, näml. Livregementets grenadjärer, Första och Andra livgrenadjärregementet, Karlskrona grenadjärregemente och Vaxholms grenadjärregemente. I modern tid fanns namnet kvar i Livregementets grenadjärer (I 3), som avvecklades 2000, och Livgrenadjärregementet (I 4), som lades ned 1997. Finns även ett kompani på Skaraborgs Regemente P4 Kvarn utanför Motala (Borensberg), som än idag heter Grenadjärkompaniet, och som utbildar pansarskyttesoldater, insatssoldater, samt en granatkastarpluton.
Grenadjärer till häst
Grenadjärer till häst uppsattes 1676 i franska armén och utgjorde ett med skanstyg försett, beridet kompani, som huvudsakligen hade till uppgift att förbättra vägar. Dylika kompanier förekom även i "den store kurfurstens" armé och i den österrikiska på 1700-talet, men försvann snart överallt. De dök senare åter upp ehuru under annan benämning, i de i några arméer inrättade pioniäravdelningarna vid kavalleriet. De i preussiska och ryska arméerna vid 1900-talets början förekommande grenadjärregementena till häst var i själva verket dragoner.
Volksgrenadier
Beteckningen "grenadjär" förekom i Tysklands armé under andra världskriget då infanteriförband kallades "grenadjär" främst av moraliska/psykologiska anledningar. Se Volksgrenadier-division.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
