Grönlands historia
Från Rilpedia
Grönlands historia handlar om ett liv under extrema arktiska förhållanden. En kilometertjock inlandsis täcker 95 procent av ön, vilket begränsar människornas aktiviteter till kustområdena.
De första människorna invandrade till ön kring år 2500 före Kristus från det nordamerikanska fastlandet. Denna grupp dog med tiden ut och efterföljdes av flera andra grupper.
För européerna var Grönland okänt fram till 900-talet, när skandinaver från Island bosatte sig på två områden på den sydvästra kusten. Vid den tiden fanns inga andra invånare på denna del av ön. De direkta förfäderna till Inuiterna, som är Grönlands huvudsakliga befolkning i modern tid, nådde fram till detta område på 1200-talet. Den skandinaviska befolkningen uppgick som mest till mellan 4000 och 5000 personer, men dog ut i början på 1400-talet, efter ungefär 450 år. Inuiterna tycks dock ha klarat sig bra och var de enda invånarna i några hundra år.
Grönland befolkades av missionärer och handelsmän, främst från Norge och Danmark, under första hälften av 1700-talet och framåt. Danmark gjorde ön till sin koloni, en status den hade fram till 1953, men för att inte bli upptagen på FN:s lista över "icke självstyrande områden" fick Grönland 1953 danska lagar, och "hjemmestyre" (självstyre), liknande Färöarnas, år 1979. 1985 lämnade Grönland EU, där Danmark gått med 1973.
Fram till andra världskriget var Island, Färöarna och Grönland delar av den danska riksgemenskapen. I juni 1944 utropade islänningarna ensidigt sin republik från att ha varit i personalunion och med gemensam utrikestjänst, i skydd av trupper från USA då Danmark var ockuperat av Tyskland. Färöarna har sedan 1948 en betydande inre självstyre - hjemmestyre - och Färöarnas folkrättsliga ställning har sin högsta aktualitet i början av detta sekel.
Avkoloniseringen har inte varit enkel. Danskarna som är en minoritet på 15-20 procent av Grönlands befolkning sitter ännu idag på de flesta ledande poster som omfattar den ekonomiska makten. Den politiska dito har allt mer övergått till ursprungsbefolkningen - inuiterna - som enligt hjemmestyret bestämmer det mesta som berör inre förhållanden, medan yttre administreras av danska myndigheter. De senare har fortfarande kontroll av domstolsväsendet, polisen samt vissa delar av social och hälsovården liksom delar av skolväsendet. Utrikespolitiken sköts också från Köpenhamn, men en grönländsk självstyrelsekommission utreder i dags datum hur man kan utveckla Grönlands självstyre inom Danmark. Ur inuitiskt perspektiv är det oerhört viktigt att man som många andra ursprungsbefolkningar får kontrollen över sin egna ursprungliga värld. Risken är annars att man som folk går under i en alltför snabb modernisering som inte är i samklang med lokala förhållanden. Inuiternas utbredning sträcker sig från Berings sund i östra Ryssland till Grönland. 145 000 inuiter, om till en viss del uppblandade med andra folkslag, bor i en arktisk miljö som i årtusenden format deras seder och livsbetingelser. Vilka skiljer sig avsevärt från de folk som bor i mer temporära zoner. Steget till det moderna västerländska samhället har gått för fort, med sociala problem på katastrofal nivå, exempelvis mycket utbredd alkoholism.
Inuiterna på Grönland fick ett eget skrivet språk med ord- och ABC-bok på 1700-talet, Bibelöversättning och förbättrade grammatiklexikon på 1800-talet, men de första uppteckningarna av grönländska folksägner gjordes först under andra hälften av 1800-talet. I kölvågen av att ett tryckeri etablerades i Godthåb (Nuuk) år 1857 kom de första uråldriga sägnerna i tryck, i bokform redan år 1859 och i tidningsform från och med år 1861 då Atuagagdliutit startade. Romanförfattandet inleddes under 1900-talet och idag finns flera goda författare och andra konstnärer som får näring av det förgångna var ur de hämtar stoft för att hitta lösningar på dagens problematik och söka sig fram till en symbios av det inuitiska arvet och det nordiska nutidsperspektivet.
I folksägnerna från det gamla fångstsamhället har inuiterna möjlighet att hitta sitt ursprung, men även symboler för att stärka sin egen identitet. Ifall renen kan räknas som samernas symbol har kajaken blivit inuiternas. På Grönland har man vintertid främst tagit sig fram med hundslädar, men under sommarhalvåret då jakten varit som mest intensiv använt kajaken. Den gjorde att man kunde fånga narval och säl efter islossningen. Grönländska kajakroddarsånger berättar om hur fångstmännen kände lycka på det öppna havet och det är därför inte konstigt att kajaken har blivit en symbol för frihet och manlighet.
Inuiterna använder av hävd också Konebåten (även kallad umiaken/baidaran), som är benämningen på en öppen båt som roddes eller seglades. Konebåt betyder kvinnobåt, ty "riktiga män" färdades ju i kajak. Det framkommer bland annat i folksagan om "Den föräldralöse Kâgssâgsuk" där man i slutet av sagan för att förtydliga den slagne huvudpersonens låga status låter honom ta sig hem med en konebåt. På ditvägen hade han rott en kajak; en konst han hade drivit till fulländning.
I det gamla grönländska fångstsamhället stod kajakerna i rad utanför boplatserna, men i den snabba urbaniseringen till de moderna samhällena som hade byggts upp av danskarna fick kajakerna och mycket annat av det ursprungligt inuitiska kvarstå. Man hade inte plats för gamla seder och bruk i det nya välfärdssamhället som skulle byggas upp på Grönland efter 1950-talets mitt.
Av Grönlands 55 000 invånare räknar man att fångstfamiljerna omfattar cirka 2 500 personer. Hjemmestyret har alltsedan införandet år 1979 försökt stötta de fångstsamhällen som finns kvar med ekonomiska subventioner. De seder dessa jägare förvaltar försöker man återuppväcka till liv i de urbaniserade samhällena, genom att starta kajakklubbar likt de nordiska roddklubbarna och underlätta fångstmannaliv såsom binäring via uppförandet av slaktrum i bostadskvarteren. I skolor och i kulturutbytet med de nordamerikanska och sibiriska inuiterna lär man sig inte bara kajakrodd, utan även kajakbyggnadskonst och -jakttekniker. Utmärkande för denna kulturpolitiska nyordning är att hjemmestyrets nya kulturpris år 1986 gick till Manasse Mathaeussen, en åldrig man som med kajakkulturen "byggt en bro mellan de gamla och de nya kulturella strömningarna i landet".
Sälskinnbåten har varit en förutsättning för att leva i denna arktiska miljö i sannolikt 4 000 år och lär såsom nationell symbol för förfädernas traditioner och kunskaper att i bästa fall även fortsättningsvis såsom flytetyg bära fram ett livskraftigt folk i Nordens västligaste hörn.
Omvandlingen till ett balanserat samhälle i Västerlandets utkanter är inte lätt, för genom FN och världssamvetet har inuiterna nu kraft att hävda sig som egen mikrostat i förhållande till sin forna kolonialherre Danmark. Problemet är att om man hävdar alltför långtgående självstyre, vilket vissa grönländska partier förespråkar, så är risken stor att man får en ekonomiskt ohållbar situation samtidigt som man förlorat stödet från det starkare Danmark - den ekonomiska garanten under krisår. För en god framtida utveckling krävs troligtvis anpassning till och kompromisser med Danmark. Grönlands flagga ger intryck av sådana avsikter genom att de danska färgerna markerar Grönlands gemensamma historia med Danmark och utformningen associerar till den lokala inuitkulturen.
Någon gång i början av 900-talet siktade Gunnbjörn Ulfsson några öar strax utanför Grönland när stark vind förde honom på avvägar på en resa från Norge till Island.
På 980-talet upptäckte utforskare från Island och Norge för första gången delar av själva Grönland. De fann förhållandena i två områden på den sydvästra delen av ön fördelaktiga bland annat genom förekomst av träd och gräs och avsaknad av befolkning. I det inre av fjordarna Tunuliarfik och Aniaaq fanns björkskogar med upp till 5 meter höga träd. Dess klimat var betydligt varmare än i modern tid.
Enligt de isländska sagorna blev Erik Röde bannlyst från för tre år på grund av ett mord. Han seglade till Grönland, utforskade kusten och gjorde anspråk på äganderätt över vissa landområden. Han återvände till Island för att få med sig flera människor för bosättning på Grönland, enligt sagorna tog dessa sin början år 985, när Erik Röde avreste från Island med 25 skepp. Endast 14 av dessa anlände till Grönland.
Den skandinaviska befolkningen uppnådde som mest en storlek på 5000 personer, fördelade på två områden, den så kallade västra bosättningen (fornnordiska Vestribyggd) i nordväst, med upp till 1000 invånare och den östra bosättningen (fornnordiska Eystribyggd) i sydost, med upp till 4000 invånare. Båda bosättningarna låg dock långt i söder och på den västra sidan av Grönland. Man har funnit rester av nästan 600 gårdar som ingick i dessa bosättningar. Det var alltså en betydande koloni. Det moderna Grönlands befolkning är mindre än 60 000 personer.
De skandinaviska grönlänningarna högg på kort tid ned träden för att använda dem som byggnadsmaterial och som bränsle. Kor, får och getter betade av gräset och buskarna. Getterna klarade att beta även en stor del av vintern. Detta ledde till jorderosion och minskande växtlighet. De bedrev handel med Europa och exporterade valrossbetar, ull och skinn. Valrossarna jagades i ett område (Nordrsetur) som ligger långt norr om bosättningarna. Kolonin var beroende av Europa för järnredskap, trämaterial (särskilt för att bygga båtar) , lyxmat och kulturell och religiös identitet. Handelsfartyg från Island och Norge (från 1200-talet krävde kungens påbud att skeppen skulle segla direkt till Norge) kom till Grönland varje år och stannade ibland där över vintern.
År 1126 grundades ett eget stift för Grönland, med biskopssäte vid Gardar (nu Igaliku). Biskopen stod under ärkebiskopen i Nidaros (Trondheim). Man känner till minst 5 kyrkor i området genom arkeologiska fynd. Antalet församlingar var flera gånger så stort. År 1261 erkände Grönlänningarna den norska kungens överhöghet, men de fortsatte att ha sin egen lag. Det norska kungadömet ingick i personalunion med Danmark år 1380.
Under 1300-talet och 1400-talet blev klimatet kallare. Efter att inledningsvis ha mått förhållandevis väl minskade befolkningen markant under 1300-talet. Den västra bosättningen övergavs omkring 1350. År 1378 fanns inte längre någon biskop i Gardar. Den sista kända skrivna källan är från 1408, då ett giftermål noteras. Det är troligt att även den östra bosättningen hade upphört vid slutet av 1400-talet, men det går inte att fastställa något datum.
|
||||||||
