Genetiskt modifierad organism
Från Rilpedia
GMO, genetiskt modifierade organismer, är organismer där man på ett målmedvetet sätt förändrat arvsmassan så att de får de egenskaper man vill ha. Traditonell förädling går istället ut på att man letar efter organismer (exempelvis mutanter) som liknar de egenskaper man vill ha, och avlar på dem så att egenskapen förstärks över generationerna. Benämningen GMO oftast växter (till exempel GM-majs, GM-potatis och GM-raps) men kan också avse djur och bakterier.
Vad gäller växter kan man göra dem resistenta mot bekämpningsmedel och skadeinsekter.
Innehåll |
Genetisk modifiering av djur
Transgena däggdjur kan framställas genom att en transgen injiceras i äggceller som sedan befruktas. Det tidiga embryot inplanteras sedan i ett surrogatdjur.
Transgena organismer har fått stor användning inom biomedicinsk forskning för att skapa modeller över mänskliga sjukdomar och för att förstå sambandet mellan gener och fysiologi.
Genetisk modifiering av växter
Man använder sig oftast av en bakterie som naturligt förekommer i jord, Agrobacterium tumefaciens.
En annan metod är den biolistiska, som är en lättare metod att lyckas med. Den kräver färre försök för att man ska lyckas. Det handlar om en mekanisk metod.
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (juni 2009) |
Plasmidburen genöverföring är en metod vid genetisk modifiktion på levande organismer. Historiska frontfigurer inom detta anses vara Stanley N. Cohen, Herbert Boyer och Rudolf Jaenisch.
Utförande
Vid plasmidburen genöverföring utnyttjar man oftas tre olika bakterier, Rhizobium sb NGR234, Sinorhizobium meliloti samt Mezorhibium eftersom den traditionella tekniken med Agrobacterium tumefaciens är patentskyddad. Bakterien innehåller en DNA-plasmid som kan överföras till en växtcell.
Utförande vid den traditionella tekniken som använder sig av ti-plasmiden Agrobacterium tumefaciens
Vid genetisk modifikation av det här slaget måste man först isolera den gen man vill överföra. För att göra det måste man förstöra de bakterier som innehåller genen, antingen mekaniskt eller kemiskt. Det vanligaste är en kemisk metod som innebär att man behandlar bakterierna med lysozym i kombination med EDTA. Lysozym är ett enzym som bryter ner cellväggen, medan EDTA tar bort de magnesiumjoner som behövs för att bevara cellmembranets struktur. EDTA hämmar även enzymer i cellen vilka annars kan bryta ner DNA:t.
Genom centrifugering tar man bort olösliga cellrester så att man får kvar endast en lösning av cellbeståndsdelar. Det DNA som framställs i denna lösning koncentreras vanligtvis genom utfällning med etanol. När DNA-molekylerna har renats så klipper man dem i mindre bitar med ett restriktionsenzym.
Att alla DNA-molekyler är negativt laddade innebär att de kan separeras med ett elektriskt fält. Gelelektrofores innebär att man preparerar en gel med DNA-fragment och låter dessa vandra mot en positiv pol. Genom att de är negativt laddade dras de mot den positiva polen, de minsta fragmenten går då fortare och genom detta så sorteras DNA-delarna i storleksordning och man kan följaktligen välja de DNA-delar man vill ha. När väl dessa delar har lokaliseras måste de "klistras ihop" med varandra i rätt ordning för att uppnå önskad effekt. Detta görs genom att man utnyttjar ett protein som heter ligas. Detta proteins uppgift är att sammanfoga DNA-sekvenser. När detta har skett så måste DNA:t reproduceras fort eftersom det snabbt dör.
Detta görs vanligen genom att man för in DNA-sekvenserna i en bakterie och låter bakterien kopiera DNA-molekylen. För att föra in DNA-molekylen i bakterien använder man sig av en plasmid. Plasmider innehåller för det mest extra arvsanlag. I det här fallet så är det sådana som bakterierna kan dra nytta av. Genteknikerna har använt dessa naturliga plasmider, tagit bort de flesta av deras ursprungliga gener och har istället planterat in de gener som de ämnar överföra till bakterierna. För att sedan få maximal effekt av intaget av plasmider låter man bakterierna föröka sig i snabb takt, därefter kyler man snabbt ner dem och låter dem simma i kalciumkloridlösning. Efter detta så tillför gentekniker önskade plasmider som man vill att bakterien ska ta upp. Efter ungefär 20 minuter i ett isbad så har en av tiotusen bakterier tagit upp en plasmid.
För att sedan hitta de gener som har tagit upp plasmiden används en metod som innebär att samtidigt som önskade egenskaper infogas i plasmiden lägger man in en gen som gör bakterien motståndskraftig mot antibiotikum. Alla bakterier, även de som inte har tagit upp plasmiden, hälls ut på en agarplatta. På agarplattan häller man även ut det antibiotikum som bakterierna gjordes resistenta mot. Detta innebär att endast de bakterier som har tagit upp plasmiderna kan föröka sig. Således dör de andra bakterierna och endast de som tagit upp de nya generna överlever.
För att sedan injektera dessa nya gener i en ti-plasmid, så byter man ut T-DNA:t i ti-plasmiden. Plasmiden förs sedan in i en bakterie, Agrobacterium tumefaciens som angriper plantan. Genom ti-plasmiderna skickas nytt T-DNA in i plantan.
Genmodifiering (GM), genetisk modifiering, en form av genteknik som omfattar ändring av arvsmassan i en organism. Ordet genmanipulation betyder samma sak men är värdeladdat eftersom leden "manipulation" antyder omoraliska syften.
Genmodifiering betyder förändring av generna. Man kan ändra på en organisms egenskaper antingen genom att sätta in gener eller genom att förhindra att gener kommer till uttryck. Båda metoderna kallas genmodifiering.
När man förändrar gener hos en organism ändrar man dess arvsanlag och i vissa fall dess egenskaper. Det är nämligen generna som indirekt bestämmer organismens biologiska egenskaper. Till exempel bestämmer en växts gener om den – i fall den får tillräckligt med sol, näring och så vidare – blir hög eller låg och om den bär många eller få frukter och blommor.
Genteknik kan göra det möjligt att plocka ut en önskad egenskap från en växt och överföra den till en annan växt. Man kan till exempel plocka ut den gen som bestämmer att en viss växtart har en hög halt av vitamin C och överföra den till en annan växtart och på så sätt förhöja mottagarväxtens halt av vitamin C.
Genteknik gör det också möjligt att överföra gener – och därmed egenskaper – mellan organismer som inte kan korsas på naturlig väg.
Åsikter om GMO
Kritiker anser att det finns risk för spridning till andra grödor (har skett i Danmark, Kanada, Mexiko, Brasilien, Indien, Paraguay, England) och att man inte vet till vilka växter spridningen kan ske. Fördelarna av sådan spridning är lätt att förutse och kritiker ser det som en stor lycka mot biologisk lågfald. Dessutom så kan det finnas risker vid förtäring av växtcellmembran (se genmodifierade livsmedel). I ekologisk mat är GMO inte tillåtet.
Förespråkarna anser att förlusten med att göra växter dominanta mot bekämpningsmedel och skadeinsekter är så stor att man kan acceptera risken. Dessutom har man bara kunnat se spridning till närbesläktade växter.
Under år 2006 sade Vietnam, Kina, Iran och Thailand ja till import och produktion av GMO-ris. Ungern införde Europas striktaste GMO-lagstifning. Polen tillät under året handel av GMO-utsäde och användning av GMO-foder. I Indien återställdes GMO-risfält och i Afrika så visar lokalbefolkningen på många håll upp stort medhälpande. Ukraina förbjöd GMO helt, likaså en fjärdedel av alla Sydamerikanska städer.
