Gösta Nystroem

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Gösta Nystroem, född Nyström 13 oktober 1890 i Silvberg, Dalarna, död 9 augusti 1966 i Särö, Halland, var en svensk tonsättare.

Nystroem, som växte upp i Österhaninge i Södermanland, var som ung även bildkonstnär, men bestämde sig för musiken och utbildade sig först vid Musikkonservatoriet i Stockholm, därefter i Köpenhamn och vidare i Paris under tolv år, för bland andra Chevillard, Vincent d'Indy och Leonid Sabanejev, samt läste musikhistoria vid Sorbonne. Hans musik anses som måttligt modernistisk. Den är influerad av tidens franska konstmusik, men har ändå en nordisk ton i botten. Nystroems musik är oftast vemodigt stämd eller upprörd - den klingar mycket sällan optimistiskt. Som människa och tonsättare var Nystroem beroende av havet. Efter att ha bott i Frankrike i flera år flyttade han på 1930-talet till Göteborg, där han även arbetade som musikrecensent vid Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning. Sedermera bosatte han sig på Särö vid kusten, söder om Göteborg.

Bland Nystroems främsta verk räknas hans romanser. Mest kända är de som ingår i samlingarna Sånger vid havet (1942), På reveln (1948) och Själ och landskap: Nya sånger vid havet (1950). Den poet som tycks ha stått Nystroem närmast var Ebba Lindqvist. Med henne delade han det djupa förhållandet till havet. Fem tonsättningar av hennes dikter ingår i de nämnda samlingarna ("Ute i skären", "Havet sjunger", "Vitt land", "Önskan" och "Bara hos den"). Andra poeter vars dikter om havet Nystroem tonsatte är Hjalmar Gullberg ("Havets visa", "Jag väntar månen"), Edith Södergran ("Nocturne"), Ragnar Jändel ("Jag har ett hem vid havet"), Anders Österling ("På reveln") och Einar Malm ("Otrolig dag"). Ytterligare ett känt vokalverk av Nystroem är körsviten Tre havsvisioner (1956) till dikter av Elmer Diktonius ("Havets hand"), Ebba Lindqvist ("Vid havet") och Vilhelm Ekelund ("Havet").

För orkester komponerade han bland annat sex symfonier. Av dessa räknas Sinfonia espressiva (1935-37) och Sinfonia del mare (1947-48) som de främsta. Sinfonia espressiva är starkt uttrycksfull (expressiv). Den är fyrsatsig och inleds med en sats för enbart stråkinstrument och pukor. I de följande satserna lägger Nystroem till några blåsinstrumentgrupper åt gången och når på så sätt en stark klimax i finalen, då orkestern blir fulltalig.

Sinfonia del mare, havssymfonin, är skriven i en enda lång sats med laddade havsinspirerade stämningar. Den är Nystroems populäraste verk och har kanske kommit att överskugga andra viktiga verk av honom. Mitt i symfonin finns ett parti där en sopran sjunger dikten Det enda av Ebba Lindqvist.

Nystroems övriga symfonier, mindre ofta spelade, är Sinfonia breve (1929-31), Symfoni nr 4 (1952; bar ursprungligen namnet Sinfonia shakespeariana som tonsättaren senare ansåg vara överflödigt), Sinfonia seria (1963; för stråkorkester, flöjt, slagverk, celesta, harpa och piano) och Sinfonia tramontana (1965).

Andra nämnvärda verk av Nystroem är en violakonsert, Hommage à la France (1940), en sinfonia concertante för cello och orkester (1944), en violinkonsert (1954/57), en partita för flöjt, stråkorkester och harpa (1953) samt två konserter för stråkorkester (nr 1, 1930 och nr 2, 1955). Han komponerade också en opera, Herr Arnes penningar (1958), baserad på Selma Lagerlöfs roman.

Nystroem var gift två gånger, från 1921 med Gladys Heyman (1891-1946), och från 1950 med Helen Lyon (1897-1990). Han var son till Carl Johan Nyström och Amanda Sofia Nilsson. Han blev morfar till skådespelarna Philip och Jessica Zandén.

Filmmusik

  • 1966 - Ungersvennen och de sex prinsessorna (TV)

Externa länkar


Källor

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/G%C3%B6sta_Nystroem"
Personliga verktyg
På andra språk