Från Rilpedia

Fredrik Vilhelm Svenonius, född 25 april 1852 på Karlslund, Gammelstad, Nederluleå socken, död 5 mars 1928, var en svensk geolog och lappmarksforskare.

Svenonius avlade mogenhetsexamen 1871 samt blev i Uppsala filosofie kandidat 1877, filosofie licentiat 1879 och filosofie doktor 1880. Han antogs som biträdande geolog vid Sveriges geologiska undersökning (SGU) 1881, utnämndes till geolog 1883 och vid verkets överförande på ordinarie stat 1914 till statsgeolog, en tjänst från vilken han tog avsked 1917.

Han var 1879 förordnad att som geologisk fackman åtfölja svensk-norska gränsröjningskommissionen på sträckan mellan Dalarna och Lappland samt gjorde 1886-87 forskningar över jöklar m.m. i Lappland, till vilkas kännedom han, liksom senare Axel Hamberg, i hög grad bidrog. Svenonius var ledamot av apatitkommittén (1889), vattenfallskommittén (1899-1903) och Centrala nödhjälpskommittén (1902-03) samt från 1894 Sveriges representant i Internationella glaciärkommissionen. Han utförde på uppdrag undersökning för en krafttunnel under Motala ström inom Norrköping och geologiska undersökningar från stabilitetssynpunkt beträffande järnvägsförslagen Järna-Norrköping och "Glasbergalinjen" till Södertälje liksom åtskilliga andra järnvägs- och kanalförslag samt avgav häröver ett sedermera tryckt betänkande. Av Kungl. Maj:t hade han ett par år uppdrag att utföra såväl inmutningar som försvarsarbeten på apatit- och magnesitförekomster i Lappland.

I bildandet (1885) och utvecklingen av Svenska Turistföreningen samt åstadkommandet av Vassijaure naturvetenskapliga station (sedermera flyttad till Abisko) inlade han stor förtjänst, så även i frågan om spridning av en riktig kännedom om norrländska, särskilt lappländska, förhållanden. Han utarbetade de geologiska kartbladen i skalan 1:50 000 Grundkallegrundet, Forsmark, Ankarsrum, Loftahammar, Västervik och Gamleby jämte tillhörande beskrivningar samt tillika offentliggjort geologiska uppsatser, huvudsakligen i "Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar", om berggrunden inom nordliga Sverige, de svenska jöklarna, andesiten i Hälsingland, den lappländska magnesiten m.m.; varjämte han författade Stenriket och jordens byggnad (i "Svenska biblioteket"; 1888), av "Svenska turistföreningens resehandböcker" Väster- och Norrbottens län (1896; fr.o.m. tredje upplagan 1904 kallad Lappland samt övriga delar av Väster- och Norrbotten, femte upplagan 1912) m. m. Jämte biskop Olof Bergqvist utgav han 1907 "Lappland". Hans senare geologiska arbeten behandlade företrädesvis källor, särskilt källvattens radioaktivitet.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Svenonius, Fredrik Vilhelm, 1904–1926 ^(Not).