Brott
Från Rilpedia
- Denna artikel handlar om brott som juridiskt begrepp. Se även brott (olika betydelser).
Brott är att föröva en gärning i strid med en lagbestämmelse för vilken det är föreskrivet ett straff (i Sverige är detta brottsbalken samt särskilda specialstrafflagar), och där ingen objektiv ansvarsfrihetsgrund föreligger. Det vetenskapliga studien av brott benämns kriminologi, men brottslighet studeras idag inom många samhällsvetenskaper. Brottslighet anses vara ett av de största samhällsproblemen och är ofta ett skäl för införandet av politiska åtgärder.
Innehåll |
Juridisk definition
Ett brott enligt svensk lag består av objektiva och subjektiva rekvisit som båda måste vara uppfyllda för att ett brott i juridisk mening skall anses begånget. Objektiva rekvisit kan beskrivas som den handling eller i vissa fall underlåtenhet till handling som måste utföras medan de subjektiva rekvisiten är gärningsmannens tankesätt vid handlingens utförande. De subjektiva rekvisitet delas upp i uppsåt och oaktsamhet. Vissa brott i brottsbalken kräver uppsåt för att anses begånget medan för andra räcker det med oaktsamhet.
I brottsbalken 1 kap 2 § 1 stycket stadgas att "En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen. Denna paragraf spänner över hela brottsbalken och betyder att alla brottbestämmelser där ingenting annat stadgas kräver uppsåt för att brottet skall vara begånget. Ett exempel är brottet mord som stadgas i 3 kap 1 § brottsbalken "Den som berövar annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på livstid." I denna bestämmelse stadgas bara de objektiva rekvisiten, det vill säga att någon måste döda en annan. Ingenting sägs i denna paragrafen om vilket subjektivt rekvisit som måste vara uppfyllt. Dock framgår det genom 1 kap 2 § brottsbalken att uppsåt krävs eftersom ingenting annat stadgas i mordbesämmelsen. I en del brottsbestämmelser stadgas ordet oaktsamhet. Detta är ett exempel på ett ord som föreskriver något annat och därmed signalerar att det räcker med det subjektiva rekvisitet oaktsamhet för att brottet skall vara begånget.
Ett brott anses begånget först när en domstol dömt att så är fallet, det vill säga efter det att en åklagare lyckats bevisa utom rimligt tvivel att såväl de objektiva och de subjektiva rekvisiten är uppfyllda. Om en åklagare inte kan bevisa att alla rekvisiten som ingår i en brottsbestämmelse är uppfyllda kan en domstol omöjligen döma till ansvar för detta brottet. Exempelvis, lyckas inte åklagaren bevisa att en person har haft uppsåt att döda kan domstolen omöjligen döma gärningsmannen för mord, och detta gäller oavsett under vilka hemska omständigheter dödandet skett. Om åklagaren istället kan bevisa oaktsamhet döms gärningsmannen för vållande till annans död. Innan domstolen har dömt är gärningsmannen misstänkt för brott.
Av 1 kap 2 § 2 stycket framgår att: "Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott."
Brottslighet i Sverige
Efter typ av brott:
Rött: misshandel, mord, dråp; svart: sexualbrott; orange: skadegörelse; turkos: narkotikabrott; ljusturkos: bedrägeri; grått: rattfylleri; gult: stöldbrott.
I kriminalvårdsregistret finns 160 000 personer registrerade över en period av 10 år. Det vill säga; under de senaste 10 åren har minst 160 000 individer i Sverige dömts till någon form av kriminalvård.[1] Av alla personer som misstänktes för brott år 2007 var 80 % män och 20 % kvinnor. Det är stora skillnader mellan könen när det gäller olika typer av brott. De brottstyper där andelen kvinnor är högst är mened (48%), stöld och snatteri (36 %) och bedrägeri (30 %). De brott där andelen män är högst är sexualbrott (98 %), rån och grovt rån (95 %), och bilstöld (93 %).[2]
Enligt brottsregistret är totalt cirka 6,3 % av befolkningen registrerade för brott. Av de med båda föräldrarna födda i Sverige är 5 % registrerade för brott, av de med en förälder född utomlands är siffran 7,1 % och av de med båda föräldrarna födda utomlands är 10,2 registrerade för brott. Av de utlandsfödda är 12,4 registrerade för brott.[3]
Brottsutveckling
Huruvida brottsligheten har ökat eller minskat i Sverige, beror på vilken tidsperiod man jämför med, samt i viss mån på vilken typ av brott man studerar. I jämförelse med 1500-talet är brottsligheten betydligt lägre idag när det gäller våldsbrott. Det finns flera anledningar till minskningen. En anledning är att det offentliga våldsmonopolet har blivit allt mer solitt. Polisen och rättsväsendet fungerar mycket bättre i dag. Två andra anledningar är att alkoholkonsumtionen har minskat kraftigt, samt att folk inte längre bär vapen (svärd) med sig när de vistas ute.
Om man däremot jämför på kortare sikt, så har de flesta typer av brottslighet ökat i Sverige. Efter 1950 har den totala brottsligheten ökat: fler brott anmäls per capita, fler brottslingar sitter i fängelse och fler människor uppger att de har utsatts för brott. En brottstyp som dock har minskat de senaste decennierna, är stöldbrott. Den kraftigaste ökningen har varit för våldtäkter och sexualbrott. Även våldsbrott som mord, dråp och misshandel har ökat i Sverige. Det framgår av antalet anmälda våldsbrott, av de flera offerundersökningar samt av register över inkomna misshandelsoffer till akutmottagningar på sjukhus. För bedrägerier och ekonomisk brottslighet är trender svåra att avgöra.
Antalet anmälda brott har ökat från 200 000 per år 1950 till över 1 300 000 anmälda brott per år 2007. Nivån år 2007 är den högsta nivå som registrerats sedan statistiken började föras. Ökningstakten har mellan 2000 och 2007 varit i genomsnitt 15 000 brott per år. Mest har brott mot person ökat, med hela tio gånger mellan 1950 och 2007.[2]
Återfall i brott
Mätningar av andelen som återfaller i brott är osäkra på grund av att endast en mindre del av alla som begår brott tas av polisen och döms på nytt, därför är siffror över hur många som döms på nytt underskattningar av de verkliga andelarna som återfaller i brott. Nära 60 % av alla brottslingar i kriminalvårdsregistret har tidigare dömts för brott. Cirka 50 % av brottslingarna har tidigare dömts till fängelse, och runt 10 % till frivård. Av de som frigavs mellan 1997-2003 har mer än 40 % tagits in i fängelse på nytt inom tre år. Ungefär samma andel gäller de som först dömdes till skyddstillsyn. Av de som dömts till skyddstillsyn med samhällstjänst har cirka 33 % återfallit efter tre år. Återfallet för dömda till skyddstillsyn med fängelse är cirka 60 % efter tre år och för de med fotboja mellan 13 och 20 %. Genomsnittliga återfall inom tre år för olika brottstyper, för de som frigavs från anstalt:[1]
- Våldsbrott: 39 %
- Sexualbrott: 13 %
- Tillgreppsbrott (stölder): 75 %
- Rån: 52 %
- Rattfylleri: 25 %
- Narkotikabrott: 48 %
För vissa brottstyper och straff är återfallsprocenten betydligt högre, upp till 87 % efter tre år. De högsta återfallen kännetecknas av personer som är tidigare dömda till fängelse, dömda för tillgreppsbrott och dömda till medellånga fängelsestraff. De lägsta andelarna återfall kännetecknas av dömda som är tidigare obelastade, villkorligt dömda med samhällstjänst och medelålders eller äldre.[1]
Orsaker till brott
Brott omfattar en varierande och mycket komplex samling handlingar. Men de har det gemensamt att de innebär den allvarligaste brytningen mot samhällets sociala normer. Psykiska problem, drogmissbruk, social utsatthet, gruppkonflikter och etnicitet, liksom låg ålder tillhör de viktigaste faktorerna bakom högre brottslighet. Högt socialt kapital, ett relativt sett homogent samhälle, jämn inkomstfördelning samt en effektiv och rättvis brottsbekämpning tillhör de viktigaste faktorerna bakom låg brottslighet.
Se även
- Alfabetisk lista över brott enligt svensk lagstiftning
- Brottsrubricering
- Juridik
- Lista över kända svenska brott
- Kriminogena faktorer
- Straff
- Straffteori
Externa länkar
- Brottsförebyggande rådet Information och statistik om brott
- Kriminalvårdsstyrelsen
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 Krantz, Lars & Karin Lindsten (2008). Kriminalvårdens redovisning om återfall.
PDF Norrköping: Kriminalvårdsstyrelsen. - ↑ 2,0 2,1 BRÅ (2008). Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007 PDF. BRÅ Rapport 2008:23. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
- ↑ Martens, Peter & Stina Holmberg (2005). Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet. BRÅ Rapport 2005:17. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
