Ethel och Julius Rosenberg
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln behöver språkvård. Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård. Motivering: Citat bör översättas till svenska |
| Ethel och Julius Rosenberg | |
|---|---|
 |
|
| Född | 12 maj 1918 (Julius) 28 september 1915 (Ethel) New York, USA (båda) |
| Död | 19 juni 1953 (35 år) Julius 19 juni 1953 (37 år) Ethel Sing Sing (båda) |
| Dödsorsak | Avrättade |
| Åtal | Stämpling för spioneri |
| Dom | Dödsstraff |
| Status | Avrättade |
| Yrke | Elteknikingenjör (Julius), skådespelerska, sångerska, sekreterare (Ethel) |
| Barn | Michael Meeropol och Robert Meeropol |
Fallet Rosenberg är ett av de mest omdiskuterade rättsfallen efter kalla kriget. Makarna Ethel och Julius Rosenberg anklagades för att vara spioner och för att ha utlämnat information om USA:s atomforskningsprogram till Sovjetunionen. De dömdes mot sitt nekande till döden och avrättades i elektriska stolen den 19 juni 1953 kl. 20.00 i fängelset Sing-Sing i Ossining, New York. Deras avrättning hade föregåtts av vädjande till president Eisenhower och protester från såväl USA som Europa.
Paret Rosenbergs eventuella skuld har länge varit omstridd. Information som tidigare varit hemligstämplad och andra uppgifter som blivit tillgängliga efter det kalla krigets slut visar dock att Julius Rosenberg var skyldig till spionage och landsförräderi. Hans hustru Ethel kände till sin mans aktiviteter och hade måhända en i sammanhanget mindre roll men blev troligtvis ett offer för makens gärningar.
Berättelsen om fallet Rosenberg
Fallet Rosenberg har levt längre än vad makarna själva gjorde. Det är en historia som innehåller det mesta. Domaren Irving Kaufman, som dömde Julius och Ethel till döden den 5 april 1951, gjorde en hel del spektakulära uttalanden gällande deras skuld. Bl.a. sade han att de hade stulit USA:s atombombshemlighet och lämnat ut den till Sovjetunionen. Kaufman beskrev deras brott som värre än mord. Han höll dem ansvariga för Koreakriget (1950-1953) och för att 50 000 amerikaner hade stupat där dittills. Inte nog med detta. Han höll dem även ansvariga för en eventuell sovjetisk kärnvapenattack mot USA. Han sade ”by your betrayal, you undoubtedly have altered the course of history to the disadvantage of our country”. John Edgar Hoover, som var chef för FBI mellan 1924 och 1972, kallade makarna Rosenbergs brott för ”The crime of the century”.
Klaus Fuchs
Berättelsen om fallet Rosenberg börjar den 2 februari 1950, då den tyskfödde kärnfysikern Klaus Fuchs greps i England. Direkt efter gripandet erkände Fuchs att han hade spionerat för Sovjetunionens räkning ända sedan början av 1940-talet. Mellan åren 1943-1946 hade Klaus Fuchs varit anställd vid ”The Manhattan Project” i Los Alamos, New Mexico. The Manhattan Project var ett forskningsprojekt vars syfte var att framställa den amerikanska atombomben. Franklin D. Roosevelt, som vid den tiden var president i USA, hade blivit varnad av bland andra Albert Einstein, att tyska forskare höll på att framställa en atombomb. Därför påbörjades år 1942 The Manhattan Project. När de första amerikanska atombomberna var färdiga hade Tyskland förlorat kriget. Fuchs kände sin kontakt endast vid namnet ”Raymond”. Mellan åren 1943-1944 träffade han Raymond fyra gånger. När Fuchs fick en högre position ökade säkerhetsarrangemangen runt honom och han insåg att det var säkrast att avsluta kontakten med Raymond. Mötena ägde rum på olika platser, exempelvis i gatuhörn och biosalonger. Vid ett av mötena skulle Raymond ha handskar på sig, och samtidigt bära ett extra par i handen. Fuchs skulle hålla en tennisboll i den ena handen och en bok i den andra. När Fuchs hade blivit gripen, insåg man i USA att de var bråttom att få tag på Raymond, men inte ens Fuchs kände till hans riktiga namn.
Harry Gold
Golds namn hade kommit upp i tidigare spionsammanhang och fanns i FBI:s arkiv. När han greps insåg han att spelet var över. Han sade till FBI-agenterna ”Yes, I am the man to whom Klaus Fuchs gave the information on atomic energy.” Gold var en schweiziskfödd kemist, som levde ett dubbelliv och spionerade åt Sovjetunionen i hela tolv år, vilket gör honom till den i särklass mest aktive sovjetiske spionen i USA:s historia. FBI anade att de hade fått tag på en av Sovjetunionens viktigaste spioner, och Gold förstod snart att han inte skulle slippa undan med en redogörelse endast beträffande Fuchs. När FBI-agenterna bad Gold att redogöra för sina resor till Santa Fe och sina möten med Fuchs, insåg agenterna att någonting inte stämde. Gold, som reste från Chicago, uppgav att han först hade åkt tåg till Albuquerque för att sedan ta bussen till Santa Fe för att där träffa Fuchs.
David Greenglass
FBI-agenterna blev konfunderade. Varför hade Gold åkt den vägen? Det är inte nödvändigt, om man åker från Chicago, att först åka till Albuquerque, om man ska till Santa Fe. Gold hade träffat någon i Albuquerque antog man. Gold bekräftade detta och uppgav att han hade träffat en ung soldat, som arbetade som mekaniker och elektriker vid The Manhattan Project i Los Alamos. Gold hade besökt soldaten i hans lägenhet och hämtat ett kuvert innehållande information om The Manhattan Project. Mannens namn var David Greenglass. FBI fick tag i honom i New York ett par dagar efter att Gold hade berättat om sin visit i Albuquerque. David erkände direkt. Han uppgav att han hade memorerat information från Los Alamos, skrivit ned den och fört den vidare till Gold. I sammanhanget nämnde David också sin fru Ruth och sin svåger Julius Rosenberg.
Hittills hade de personer som FBI gripit fallit som dominobrickor. FBI räknade med att även Julius skulle ge vika och att han skulle erkänna och uppge namn på andra inblandade, men det gjorde han aldrig.
Julius och Ethel Rosenberg
Julius föddes 1918 och var av judisk härkomst. Han kom från fattiga förhållanden och växte upp i New York, i Manhattans judiska kvarter, Lower East Side. Julius började redan i unga år intressera sig för politik. Vid 17 års ålder började han studera elektronik vid City College of New York (CCNY). Där började han umgås i vänsterkretsar och han blev snabbt ett välkänt ansikte inom universitetsgruppen The Young Communist League (YCL).
Det var under sin collegetid som Julius träffade Ethel och hennes yngre bror David. Ethel och Julius umgicks flitigt och det var på så sätt Julius kom i kontakt med David. Julius pratade politik med David och uppmuntrade honom att gå med i YCL, vilket han också gjorde. David såg Julius som en förebild. Efter att Julius tog sin examen 1939 gifte han sig med den tre år äldre Ethel. Strax därefter fick Julius fast anställning vid the U.S Army Signal Corps (han fick sparken från jobbet 1945 då man insåg att han var kommunist). Både Julius och Ethel var övertygade kommunister och 1939 gick de med i USA:s kommunistparti. Under andra världskriget betraktades Sovjetunionen som en allierad till USA, då de tillsammans slogs mot Nazityskland. ”Communist leader Earl Browder stressed that Party membership was thoroughly compatible with American patriotism”. ("Kommunistledaren Earl Browder betonade att medlemskap i partiet var helt förenligt med amerikansk patriotism").
År 1943 hoppade Julius och Ethel av kommunistpartiet. Varför, kan man fråga sig, då de båda var övertygade kommunister. I Authors’ Notes i The Rosenberg File (1983) skriver Ronald Radosh följande. ”One uncomfortable aspect of the historical truth that we had to deal with from the beginning was the realization that the Communist Party, U.S.A. had indeed served as a recruiting ground for spies” . ("En obehaglig aspekt av den historiska sanning vi hade att ta hänsyn till från starten var insikten att kommunistpartiet i U.S.A. verkligen hade tjänat som rekryteringsbas för spioner"). Senare i boken citeras före detta partifunktionärer som Ronald Radosh och Joyce Milton har intervjuat. Exempelvis Max Gordon som under 1940 och 50-talet arbetade som reporter på den vänsterorienterade tidningen [[Daily Worker]]. ”Gordon told us that he had no specific knowledge of whether the Rosenbergs had ever been engaged in espionage but that their abrupt departure from the Party Ranks was consistent with this interpretation. ’By and large, anyone who became a spy for the Soviet Union was completely seperated from the Party.’” ("Gordon berättade för oss att han inte hade exakt kunskap huruvida Rosenbergs någonsin hade varit inblandade i spionage, men att deras plötsliga utträde ur partilistorna stämde med den tolkningen. I stort sett blev den som började som spion för Sovjetunionens räkning helt skild från partiet"). I Jacob Cohens artikel The Rosenberg File, publicerad i National Review den 19 juli 1993, citerar Cohen, David och Ruth. ”According to the Greenglasses: Julius had totally dropped out of the Communist Party in 1943 in order to do secret work (a familiar procedure)”. ("Enligt makarna Greenglass hade Julius helt lämnat Kommunistpartiet 1943 för att ägna sig åt hemligt arbete (en vanlig procedur)").
I mitten av november 1944 hade Ruth Greenglass varit hemma hos makarna Rosenberg på middag. Hon berättade för Julius att David hade blivit tilldelad en plats vid Los Alamos. Julius hade blivit mycket exalterad och förklarade för Ruth att det var en atombomb som man försökte framställa vid där. David kände inte till detta. Han visste endast tillräckligt för att han skulle kunna utföra sitt arbete, inte projektets högre syfte.
Under middagen hade även Ethel avslöjat för Ruth att ”Julius ’was giving information to the Soviet Union.’”, ("att Julius lämnade information till Sovjetunionen"). Nu ville makarna Rosenberg att David skulle lämna ut information från Los Alamos till Sovjetunionen. Motvilligt hade Ruth gått med på att berätta detta för honom.
I slutet av november 1944 var Ruth i Albuquerque och hälsade på sin man som då var på permission. Hon berättade för honom om middagen hemma hos makarna Rosenberg. Hon förklarade vad projektet i Los Alamos egentligen handlade om. David vittnade: ”She told me that Julius had said that I was working on the atomic bomb.” ("Hon berättade för mig att Julius hade sagt att jag arbetade med atombomben"). När David först fick höra Julius förslag om att lämna ut information till Sovjetunionen blev han rädd och orolig. Först hade han vägrat, men morgonen därpå sade han till Ruth att han skulle göra det.
Enligt David hade Julius övertalat honom att stjäla hemligt material från Los Alamos. David menade även att han hade varit helt ovetande om syftet med arbetet i Los Alamos fram till dess att Ruth hade berättat det för honom. Ruth visste det genom Julius. Men enligt boken The Rosenberg File är det långt ifrån hela sanningen. Mellan åren 1943 och 1944 korresponderade David och Ruth flitigt med varandra. I breven framgår det tydligt att både David och Ruth var övertygade kommunister. Vidare framgår det att David var entusiastisk beträffande Julius ”projekt” och att David försökte underrätta Julius om syftet med sitt arbete. David skriver följande i ett brev till Ruth daterat den 4 november 1944; ”I am worried about whether you understand what my telegram is about? I really shouldn’t because I know that you are intelligent and will understand. I was happy to hear that you spent a pleasant day with the Rosenbergs. My darling, I most certainly will be glad to be part of the community project that Julius and his friends have in mind. Count me in dear or should I say it has my vote. If it has yours, count us in.” ("Jag undrar om huruvida du förstår vad mitt telegram handlar om? Jag borde inte oroa mig för jag vet att du är intelligent och kommer att förstå. Jag var glad över att höra att du tillbringade en trevlig dag med Rosenbergs. Min älskade, jag kommer säkerligen att vara glad över att vara en del av det samhällsprojekt som Julius och hans vänner planerar. Räkna med mig, älskade, eller ska jag säga att jag stöder det? Om det har ditt stöd, räkna med oss").
När Radosh och Milton visade detta brev för David, som denne påstod att han hade glömt bort, medgav han att han hade försökt underrätta Julius om sitt arbete och att ”friends” syftade på ryssarna.
Efter gripandet försökte David rättfärdiga varför han hade lämnat ut atombombshemligheter. Han sade: ”I felt it was gross negligence on the part of the United States not to give Russia the information about the atom bomb because she was an ally.” ("Jag kände att det var ett stort förbiseende av U.S.A. att inte ge Ryssland informationer om atombomben eftersom hon (Ryssland) var en allierad"). Det är ett uttalande som inte alls överensstämmer med den bild som David försökte förmedla under rättegången då han sade att han hade blivit lurad och övertalad av Julius.
2. Brottet
Den 17 juli 1950 greps Julius Rosenberg av FBI anklagad för att ha varit ledaren av en spionring, som hade överlämnat avgörande material rörande atombomben till Sovjetunionen. En månad senare greps även Julius fru, Ethel. Trots att Ethel greps först en hel månad senare framställdes hon av domaren Irving Kaufman som ”a full-fledged partner” ("en fullfjädrad partner") . Den 6 mars 1951 började rättegången mot makarna Rosenberg och Morton Sobell. Morton Sobell var en av Julius vänner från collegetiden. Sobell var misstänkt för att ha varit inblandad i Julius spionring. Dock var Sobell aldrig misstänkt för att ha lämnat ut några atombombshemligheter. Sobell dömdes till 30 års fängelse.
Makarna Rosenberg anklagades för ”conspiracy to commit espionage” ("konspiration för att bedriva spioneri"). Det fanns ett antal olika personer och händelser som staten åberopade som bevis mot makarna Rosenberg. Det som tas upp i detta avsnitt är makarna Rosenbergs relation till makarna Greenglass. Med fokus på David Greenglass möte med Harry Gold i Albuquerque och de ritningar som David, enligt egen uppgift, gav till både Gold och Julius. David vittnade under rättegången och berättade att han hade varit hemma på permission den 1 januari 1945. Julius hade då kommit och hälsat på honom och ”verbally described the ’atom-bomb’” ("beskrev atombomben verbalt"), så att David skulle veta vad han skulle leta efter när han återvände till Los Alamos. David berättade då för Julius att han arbetade med ”high explosive lens molds”. Dessa skulle utlösa en kraftig implosion, som i sin tur skulle sätta igång en reaktion i den kritiska massan i bomben. David gjorde ritningar och beskrivningar av sitt arbete och gav dessa till Julius, som sade att han skulle låta Ethel renskriva dessa.
”The simplest things are the cleverest”
Ett par dagar senare var makarna Greenglass bjudna på middag hemma hos makarna Rosenberg. En annan gäst var också närvarande, Ann Sidorovich. Efter middagen begav sig Ann Sidorovich hemåt. Då förklarade Julius hur Ruth Greenglass skulle flytta till Albuquerque, och där vara beredd att ge ut information från Los Alamos till Ann Sidorovich. Hon hade varit närvarande vid middagen för att David och Ruth skulle känna igen henne. Men om hon inte skulle komma till Albuquerque för att hämta materialet, utan någon annan, skulle det finnas en igenkänningssignal. Julius tog sidan av en Jell-O förpackning och delade den i två bitar. David sade då: ”Oh, that is very clever” ("Åh, det är väldigt klyftigt"). Julius hade svarat att ”The simplest things are the cleverest” ("De enklaste sakerna är de klyftigaste").
Mötet i Albuquerque
Den 3 juni 1945 knackade Gold på hos makarna Greenglass i deras hem i Albuquerque. Han sade att han sökte Mr. Greenglass. David svarade att det var han och Gold sade då, ”Julius sent me” ("Julius sände mig"). Han tog fram sin bit av Jell-O förpackningen och David gick till sin frus handväska och plockade fram sin halva och såg att bitarna passade ihop.
David hade inte förberett sitt material och bad Gold att återkomma senare på eftermiddagen. Gold gjorde som han blev tillsagd. När han senare återkom gav David honom ett kuvert innehållande ritningar och beskrivningar av ”lens mold experiments”, samt en lista med namn på potentiella spionrekryter. I utbyte fick David ett kuvert med 500 dollar.
”Ethel typed my notes”
I september 1945 var David Greenglass åter på permission och hälsade på hos Julius. David förklarade för Julius, att den atombombstyp som Julius hade berättat om den 1 januari var den som hade släppts över Hiroshima. Vidare berättade David att man vid Los Alamos nu arbetade med att ta fram en ny typ av atombomb, en atombomb ”that worked on an implosion effect” ("som verkade med en implosionseffekt"). David sade till Julius att han trodde sig ha en ganska bra idé om hur denna nya atombomb skulle se ut och fungera. Julius bad honom att skriva upp allting och att göra ritningar över bomben. David gjorde som han blev tillsagd. Han skrev och ritade på totalt tolv sidor en beskrivning av atombomben. Han lämnade också namn på forskare och på andra potentiella spionrekryter vid Los Alamos.
När Julius fick materialet av David och Ruth Greenglass, sade han att det var mycket bra. Tillsammans i Rosenbergs vardagsrum arbetade de båda paren med materialet. ”Ethel did the typing and Ruth and Julius and Ethel did the correction of the grammar” ("Ethel skrev på skrivmaskin och Ruth, Julius och Ethel korrigerade det grammatiskt"). Davids vittnesmål under rättegången om att ”Ethel typed my notes”, fick stor betydelse för åklagarsidan. Med hjälp av detta uttalande kunde man påvisa Ethels skuld. Något som annars var svårt, då det saknades konkreta bevis på att hon faktiskt var skyldig till "conspiracy to commit espionage".
David stal aldrig några ritningar från Los Alamos. Allt det material som han gav till Julius och Harry Gold var sådant som han hade hållit i minnet, och som han senare hade skrivit ner. Den information som Gold hämtade i Albuquerque, hemma hos makarna Greenglass, gav han till sin sovjetiska kontakt, Anatolij Jakovlev, även känd som Anatolij Jatskov men i fort-sättningen kallad Jakovlev. Likaså förmedlade Julius Rosenberg till Sovjetunionen den information som han i sin tur hade fått av David. Denna situation innebar att hela statens åtal mot makarna Rosenberg i princip endast byggde på muntliga bevis, framförallt på uppgifter från David, Ruth och Gold. Med andra ord så saknades det direkt ”fysiskt” bevis. David ritade till rättegången ur minnet kopior av de ritningar han hade gett till Julius och Gold. Det muntliga bevismaterial som fanns kom från medbrottslingar.
Rättegången och avrättningen
Vid rättegången framlade staten sina bevis mot makarna Rosenberg. Chefsåklagaren Irving Saypol visade upp de två bitarna av Jell-O förpackningen för juryn. Julius i sin tur vittnade att hela berättelsen med Jell-O förpackningen var nonsens och att det aldrig hade inträffat. Frasen ”The simplest things are the cleverest” hade han aldrig använt. Precis som Julius hävdade Ethel under rättegången att de båda var helt oskyldiga till det de anklagats för.
Under utfrågning av den assisterande åklagaren, Roy Cohn, redogjorde David för Julius besök hos honom den 1 januari 1945. Följande dag fortsatte utfrågningen, då gällande Harry Golds visit hos David Greenglass i Albuquerque den 3 juni 1945. David berättade hur Gold hade visat sin del av Jell-O förpackningen och hur utbytet av material och pengar hade skett. Under Davids vittnesmål presenterades även två ritningar av lens molds. Den ena föreställande den som David enligt egen uppgift hade givit till Julius i januari 1945, och den andra föreställande en aningen mer detaljerad ritning av en ”flat-type lens mold”, som Gold, enligt David och Gold själv, hade mottagit vid sitt möte med David i Albuquerque. Dessa två ritningar var sådana som David hade ritat ur minnet efter att han blev gripen. Originalen fanns ju i Sovjetunionen.
När nämnda två ritningar hade introducerats avbröts själva utfrågningen. In kom då åklagar-sidans expertvittne, Walter Koski. Koski var till utbildningen fysikalisk kemist, som hade arbetat med lens molds vid Los Alamos. Koski hade även utfört experiment med flat-type lens molds vid Los Alamos. Irving Saypol frågade Koski:
(Saypol) – And up to that point and continuing right up until this trial has the information relating to the lens mold and the lens and the experimentation to which you have testified continued to be secret information? (Koski) – It still is. ("Det är det fortfarande"). (Saypol) – Except as divulged at this trial? (Koski) – Correct. ("Rätt"). Irving Saypol fortsatte:
(Saypol) – Would I be exaggerating if I were to say colloquially that one expert, interested in finding out what was going on at Los Alamos, could get enough from those exhibits in evidence which you have before you to reveal what was going on at Los Alamos? ("Skulle jag överdriva om jag lite slarvigt sade att en expert som ville ta reda på vad som pågick i Los Alamos kunde få tillräckligt med information från dessa utdrag ur bevisen som Ni har framför er för att avslöja vad som pågick i Los Alamos?") (Koski) – One could. ("Man kunde det.")
Domare Irving Kaufman frågade expertvittnet om innebörden av hans vittnesmål var att ”while the sketches might omit some details useful to a foreign nation, they did reveal to an expert what was going on at Los Alamos.” ("även om skisserna kan utelämna detaljer som är viktiga för främmande makt så avslöjade de för en expert vad som pågick i Los Alamos.") Walter Koski bekräftade det.
Förutom Koski hade åklagarsidan ännu en person som vittnade om ritningarnas värde, John A. Derry. Derry var till yrket elektroingenjör och hade under åren 1944-1945 arbetat för General Groves som var chef för The Manhattan Project. Derry hade följt verksamheten i Los Alamos och sett hur arbetet med atombomben fortskred.
(Sayppol) – Mr. Derry, does the description as read… in conjunction with the sketch before you… relate to the atomic weapon which was in the course of development in 1945?… ("Herr Derry, har beskrivningen så som det läses tillsammans med skissen framför er något göra med atomvapnet som höll på att utvecklas 1945?") (Derry) – It does… ("Det har det"). (Saypol) – Does the knowledge as disclosed … demonstrate substantially and with substantial accuracy the principle involved in the operation of the atomic bomb?… (Visar det avslöjade kunskapen i allt väsentligt med väsentlig noggrannhet principen i hanteringen av atombomben?"). (Derry) – It does… ("Det gör den"). (Sayppol) – From that testimony and from that exhibit …Can a scientist, and can you, percieve what the actual construction of the bomb was? ("Är det för en forskare och för Er, möjligt att uppfatta bombens konstruktion av det vittnesmålet och av det utdraget..") (Derry) – You can. ("Ja, det är det.") (Sayppol) – To a substantial degree? ("I avsevärd grad?") (Derry) – You can… ("Ja.") (Sayppol) – Does the information that has been read to you, together with the sketch concern a type of atomic bomb which was actually used by the United States of America? ("Är informationen som lästs upp för Er, tillsammans med skissen angående den typ av atombomb som verkligen användes av U.S.A.?") (Derry) – It does. It is the bomb we dropped at Nagasaki, similar to it. ("Det är det. Det är liknande den bomb vi fällde över Nagasaki.")
Harry Gold, som var det enda vittnet som kunde styrka David Greenglass historia om mötet i Albuquerque, utfrågades av Myles Lane, den andra biträdande åklagaren. Gold berättade om sina möten med Klaus Fuchs. Vidare redogjorde han för hur han hade blivit instruerad av sin sovjetiska kontakt, Anatolij Jakovlev, att träffa David i Albuquerque på vägen till Santa Fe där han redan hade bestämt möte med Klaus Fuchs. Gold berättade att han gjorde som han blev tillsagd och att han fick instruktioner gällande igenkänningssignal och Davids adress i Albu-querque. Vidare berättade Gold att han senare hade överlämnat materialet från Fuchs och Greenglass till Jakovlev. Två veckor senare hade Jakovlev, enligt Gold, sagt till honom att materialet hade skickats till Sovjetunionen och att materialet från David var ”extremely excellent and very valuable” ("förträffligt och mycket värdefullt").
Med Davids och Golds vittnesmål hade åklagarsidan bevisat att mötet i Albuquerque hade ägt rum och att det var Julius som hade ”organiserat” detta. Man ansåg sig också ha påvisat att Ethel Rosenberg var ”a full-fledged partner” ("en fullfjädrad partner"), då hon enligt David hade hjälp till att renskriva hans anteckningar och att hon hade känt till Julius förehavanden. Med hjälp av Walter Koski och John A. Derrys vittnesmål samt Golds berättelse om Jakovlevs uttalande gällande materialet hämtat från David i Albuquerque, kunde åklagarsidan även påvisa, ansåg man, att makarna Rosenberg faktiskt hade ”stulit” USA:s atombombshemlighet.
Självklart var det fler händelser än mötet i Albuquerque och Davids olika möten med makarna Rosenberg som togs upp vid rättegången. Likaså var det givetvis flera vittnen än David och Gold som framträdde under rättegången. Men jag har valt att inte berätta om dessa, utan nöjt mig med att fokusera på de händelser och vittnesmål som jag har redogjort för ovan.
Chefsåklagare Irving Saypols avslutningsanförande inför juryn löd: ”These defendants before you are party to an agreement to spy and steal from their own country, to serve the interests of a foreign power which today seeks to wipe us off the face of the earth. It would use the produce of theses defendants, the information received through them, from these traitors, to destroy Americans and the people of the United Nations. These defendants stand before you in the face of overwhelming proof of this terrible disloyalty, proof which transcends any emotional consideration and must eliminate any consideration of sympathy. No defendants ever stood before the bar of American justice less deserving of sympathy than these three.” (De tilltalade framför er är delaktiga i en överenskommelse om att stjäla från sitt eget land, att tjäna intressen hos en främmande makt som idag försöker utplåna oss från jordens yta. De skulle använda resultatet av de tilltalades arbete, informationen de fått genom dem, från dessa förrädare, för att krossa amerikaner och Förenta Nationernas folk. De tilltalade står framför er med överväldigande bevis på deras illojalitet, bevis som går utanpå varje emotionellt övervägande och måste utesluta varje tanke på sympati. Inga tilltalade har någonsin står framför skranket i en amerikansk domstol har förtjänat så lite sympati som dessa tre") (makarna Rosenberg och Morton Sobell).
Makarna Rosenberg hävdade under hela rättegången att de var helt oskyldiga, men den 5 april 1951 fann rätten dem skyldiga i enlighet med åtalet och dömde dem till döden. Efter flera försök till överklagande och trots överväldigande protester från det amerikanska folket, men även från Europa och framförallt från Frankrike, vägrade president Dwight D. Eisenhower att bevilja dem nåd. Den 19 juni 1953 avrättades Julius och Ethel i den elektriska stolen i Sing Sing-fängelset. David dömdes till 15 år i fängelse, efter att ha avtjänat tio år släpptes han.
Avslutning
Det har gått drygt 50 år sedan makarna Rosenberg avrättades, och detta rättsfall fortsätter likväl att förbrylla. Genom åren har ett stort antal böcker skrivits om fallet och tusentals tidningsartiklar har publicerats. Vad som gör fallet så speciellt är förmodligen det faktum att David Greenglass vittnade mot sin egen syster, men också att makarna Rosenberg ända in i döden hävdade sin oskuld. Därtill kommer även den omständigheten att detta drama utspelades under det kalla kriget och under McCarthyismens höjdpunkt. Koreakriget fanns också med i bilden. I ett sista brev till sina barn skrev Ethel följande:
”We wish we might have had the tremendous joy and gratification of living our lives out with you. Your Daddy who is with me in the last momentous hours, sends his heart and all the love that is in it for his dearest boys. Always remember that we were innocent and could not wrong our conscience. We press you close and kiss you with all our strength.”
Om Julius och Ethel hade pratat, och berättat allt de kände till för FBI, hade de med största sannolikhet sluppit undan dödsstraffet. Så sent som dagen för avrättningen väntade FBI-agenter i Sing Sing-fängelset, utifall att makarna Rosenberg skulle bryta sin tystnad.
Med andra ord finns det många olika omständigheter som gör fallet Rosenberg unikt. Detta innebär också att det under årens lopp har framförts många olika teorier och åsikter kring fallet. I det följande presenteras några av de viktigaste argumenten som rör det fallet.
Atombombshemligheten – Hur värdefullt var Los Alamos-materialet egentligen?
Domare Irving Kaufman fann makarna Rosenberg skyldiga till att genom David ha stulit USA:s atombombshemlighet och lämnat ut den till Sovjetunionen. Kaufman sade att makarna Rosenberg hade lagt atombomben i ryssarnas händer ”years before our scientists predicted Russia would perfect the bomb” . Men hur pass avgörande var egentligen materialet från David för Sovjetunionens framställande av atombomben?
Många forskare och vetenskapsmän menar att en man som David aldrig skulle ha kunnat producera ett material som verkligen skulle kunna ha varit till nytta för Sovjetunionen. David hade ju endast en high-schoolutbildning och var till yrket mekaniker. Så här skrev fysikern Harold C. Urey, nobelpristagare i fysik, i ett telegram till president Eisenhower före avrättningen: ”A man of Greenglass’s capacity is wholly incapable of transmitting the physics, chemistry and mathematics of the bomb to anyone”
Författarna Walter och Miriam Schneir är även de tveksamma till hur pass värdefullt Davids material kan ha varit. I sin bok Invitation to an Inquest skriver de följande: ”Certainly nothing in Greenglass’s three crudely drawn sketches – or in his meager explanations of them – permits one to conclude, per se, that he had revealed matters of earth-shaking importance. In fact, David’s high explosive lens data appears to be extremely rudimentary, an impression strengthened by his testimony that none of the lens sketches is drawn to scale; that he was incapable of telling which of the many types of lens molds constructed in his shop was an improvement over the other one; and that he did not know the kind, quantity, or combination of high explosives from which the lenses were made.”
Makarna Schneir ifrågasätter inte bara ritningarnas värde utan även åklagare Irving Saypols utfrågning av expertvittnet John A. Derry. ”What if anything, is Derry saying […] about the value or significance of the impounded evidence?” (Makarna Rosenbergs advokat, Emanuel Bloch, bad domaren att beslagta och hemlighålla Davids ritningar, därav ”impounded”) ”The fact is that the questions posed by Saypol are phrased so subjectively (’relate to,’’demonstrate substantially,’’perceive,’’concern’) as to make impossible any hard and fast judgement regarding what the witness meant to communicate when he answered them.”
I arbetet med Invitation to an Inquest intervjuade makarna Schneir expertvittnet John A. Derry. ”The Greenglass sketch that he was shown, he said, demonstrated ’the principle involved in the 1945 bomb’. But did the sketch reveal more than just the fact that the bomb utilized the principle of implosion, we asked. Did the sketch identify the actual components of the bomb and accurately depict their size, shape, and arrangement? ’Well,’ he replied, ’it would have to have included some of the components.’ He added: ’Greenglass was a mechanic and the sketch reflected what a mechanic would suppose would go into the bomb.’ But was Greenglass correct in what he supposed? we asked. Derry refused to elaborate his answer. Finally, we observed to Derry that some people had claimed that Soviet scientists would have required many additional years to make an atomic bomb without the information contained in the impounded sketch he had seen and in the three lens mold sketches (which we showed him). What did he think about this? Derry remained silent. […] At last, he offered the opinion that the information ’must have helped some, but it may not have.’”
År 1952 gjorde Emanuel Bloch ett försök till attack på statens bevis i form av Davids ritningar. Bloch skrev till flera olika framstående forskare och frågade: ”Could a person of Greenglass’s background and experience have produced in 1945 the sketch of a cross section of the Nagasaki type of atom bomb, together with twelve pages of matter explaining the functions and workings of such a bomb, drawing solely from memory and without the aid or assistance of any person or written matter or technical or scientific source or coaching?”
Bloch fick ett flertal nedslående svar. I The Rosenberg File presenterar Ronald Radosh och Joyce Milton bland annat ett svar från Dr. Samuel K. Allison, från Chicagos universitets institut för kärnfysik. ”These sketches may not have permitted the reproduction of a lens exactly of the dimensions of those used in our bomb, but this is not important. They would have revealed the idea of the lenses, and with this idea, a trained physicist could have easily designed them accurately.”
År 1966 sökte Morton Sobells advokat utvärderingar av en av Davids ritningar, den som föreställde the Nagasaki implosion bomb. I Invitation to an Inquest redovisar makarna Schneir två av dessa utvärderingar från forskarna Philip Morrison och Henry Linschitz. ”Morrison, a probable coholder of the patent on the Nagasaki bomb, assisted in the actual assembly of both the implosion bomb tested at Alamogordo as well as the one dropped over Japan. He called the Greenglass sketch a ’caricature’ and termed Greenglass’s testimony ’confused and imprecise.’ He pointed out that ’the cross-section and its description are not factually correct and, therefore, give a false depiction…. The testimony and the drawing itself entirely omit two important spherical components of that bomb, without which it could not operate.’ Furthermore, the component called by Greenglass a ’beryllium plastic’ shield is incorrectly described by him as to its construction, function and location. […] Henry Linschitz served at Los Alamos in the Explosives Division as head of one of the research sections that carried out lens experiments. He was also one of the small group of scientists who assembled the Alamogordo and Nagasaki bombs. His analysis of the Greenglass material concluded: ’It is not possible in any technologically useful way to condense the results of a two-billion-dollar development effort into a diagram, drawn by a high-school graduate machinist on a single sheet of paper.’”
Även Radosh och Milton refererar till Philip Morrison, men utöver hans uttalande beträffande Greenglass ritningar har de även visat för honom en av Klaus Fuchs ritningar, tidigare hemlighållen för allmänheten, av Nagasaki-bomben. Philip Morrison reflektion var: ”It’s the real thing”.
Radosh och Milton frågar sig då varför Sovjetunionen överhuvudtaget intresserat sig för David, när Fuchs material var så mycket bättre. Denna fråga tas inte upp i Invitation to an Inquest men Radosh och Milton försöker besvara den. De menar att Davids information var den första som avslöjade för ryssarna att amerikanarna använde sig av ”the implosion effect”. De refererar till författaren och Pulitzerprisvinnaren Richard Rhodes, som har skrivit boken Dark Sun: The Making of the Hydrogen Bomb (1995). ”After coordinating the dates of Greenglass’s information with those of the information received by Soviet physicist Igor Kurchatov, Rhodes concludes that Greenglass’s data were extremely useful to Kurchatov. As he writes: ’Greenglass’s information on implosion, however limited, was the first news the Soviets had of the radical new approach’ […] Rhodes further contends: ’The description of the implosion bomb which David Greenglass passed to Rosenberg [in New York in September 1945] was garbled, but it contained useful information.’”
Radosh och Milton menar att även om Davids information inte var så exakt och värdefull i sig, så var den betydelsefull, eftersom den avslöjade att amerikanarna använde sig av ”the implosion effect”. Ryssarna kunde använda den som jämförelsematerial när de tog del av den mera detaljrika och tydliga information om atombomben som Fuchs lämnade ut. ”The sketches David Greenglass gave Gold in June showing experimental setups for testing an implosion lens may not have been extremely helpful in themselves. But in the very least, they confirmed that Fuchs was telling the truth when he claimed the United States had now settled on the plutonium, implosion-type bomb”
I boken Chrusjtjovs memoarer, De ocensurerade Glasnostbanden (1990) ger den förre sovjetledaren sin syn på makarna Rosenbergs betydelse för den sovjetiska atombombs-framställningen. ”Eftersom jag var närvarande vid de samtal Stalin förde i en begränsad krets när han med värme nämnde makarna Rosenberg anser jag det vara min plikt att tala om dem nu. Jag kan inte säga exakt vad det var för slags hjälp de gav oss, men både Stalin och Molotov var informerade. Molotov kände till det därför att han då var utrikesminister. Jag hörde sägas av både Stalin och Molotov att makarna Rosenberg gav hjälp som var mycket betydelsefull när vi skulle sätta fart på produktionen av vår atombomb.”
Ethel Rosenberg – Inblandad eller offer för sin mans aktiviteter?
Något man lätt glömmer bort när man studerar fallet Rosenberg är att Ethel, trots en relativt tunn bevisning, dömdes precis lika hårt som Julius. Det har spekulerats mycket kring att FBI använde Ethel som en slags ”gisslan” för att pressa Julius till ett erkännande. I tidnings-artikeln The Hidden Rosenberg Case, The new Republic, 1979, tar författarna Sol Stern och Ronald Radosh upp bland annat vad de kallar ”How the FBI framed Ethel to break Julius”. Andra menar att det faktum att David, Ethels egen bror vittnade mot henne, är bevis nog för att hon måste ha varit skyldig. Hur pass inblandad var Ethel egentligen?
Hur otroligt det än låter så fanns det praktiskt taget inga säkra bevis mot Ethel så sent som tio dagar innan rättegången började. Både David och Ruth ändrade då sina berättelser som hittills hade utelämnat Ethel. Nu framkom det plötsligt att Ethel, enligt David och Ruth, hade varit närvarande då material gällande atombomben hade överlämnats. Det var också nu som David erinrade sig att Ethel hade renskrivit hans anteckningar. När Sol Stern och Ronald Radosh intervjuade makarna Greenglass för sin artikel The Hidden Rosenberg Case, framhöll båda makarna Greenglass att FBI inte på något vis hade pressat dem till dessa nya uppgifter. Men att de ändrade på sina berättelser är det i alla fall inget tvivel om. Följande dialog utspelade sig mellan David och Myles Lane, assisterande åklagare, vid en utfrågning före rättegången: ”(Lane) – Was Ethel present in any of these occasions (When David gave Julius information)? (Greenglass) – Never. (Lane) – Did Ethel talk to you about it? (Greenglass) – Never spoke to me and that’s a fact. Aside from trying to protect my sister, believe me that’s a fact.”
Bara detta lilla faktum rörande makarna Greenglass kovändning är stort nog att väcka tvivel huruvida Ethel egentligen var inblandad överhuvudtaget. Vidare beskriver Stern och Radosh i The Hidden Rosenberg Case hur ”the Joint Congressional Committe on Atomic Energy” vid ett hemligt möte diskuterade åtalet mot makarna Rosenberg. ”Myles Lane said Julius Rosenberg was the ’keystone to a lot of other potential espionage agents.’ […] The Justice Departement believed he said, ’that the only thing that will break this man Rosenberg is the prospect of a death penalty or getting the chair, plus that if we can convict his wife too, and give her a sentence of 25 or 30 years, that combination may serve to make this fellow disgorge and give us the information on these other individuals.’” Ethel skulle alltså fungera som en slags gisslan för att pressa Julius till ett erkännande. Radosh och Milton tar i The Rosenberg File upp något annat som också är mycket intressant. Nämligen att det vid själva avrättningen fanns FBI agenter närvarande i Sing Sing-fängelset. FBI agenter som var redo att förhöra Ethel och Julius om de beslutade sig för att börja prata och på så sätt rädda sina liv. I FBI:s förberedda frågor till Julius fanns det bara en som rörde Ethel, ”Was your wife cognizant of your activities?” Radosh och Milton skriver följande: ”Ethel Rosenberg was about to be executed as a ’full-fledged partner’ in her husband’s crimes, to use the words spoken by Judge Irving Kaufman. And yet the U.S. government seemed willing to let her die when the FBI was not even sure she was aware of Julius’s espionage activities.”
Radosh och Milton verkar vara ganska säkra på sin sak och skriver ”Ethel was undoubtedely used as a pawn to push Julius into confessing.” Men författarduon måste ha gjort en del omvärderingar sedan 1983 då den första upplagan av The Rosenberg File kom ut. För lustigt nog kan man finna en hel del intressanta argument i inledningen till The Rosenberg File från 1997, som talar för att Ethel var inblandad trots allt. I sin nya introduktion beskriver Radosh och Milton de så kallade ”Venona files”. Venona var ett topphemligt projekt, påbörjat av U.S. Army Signal Security Agency år 1943. Projektet tillät amerikansk militärpersonal att läsa tusentals dubbelkrypterade telegram, skickade och mottagna av sovjetiska diplomater på uppdrag i USA. I dessa Venonadokument framkommer bland annat namnen ”Liberal” och ”Antenna”, dessa var Julius två kodnamn.
Så här skriver Radosh och Milton 1997 om Ethel: ”As for Ethel Rosenberg, the Venona material supports our argument that she functioned only as an accessory to her husband’s activities. The previously mentioned September 1944 message, which explicitly named Ruth Greenglass as the sister-in-law of ’Liberal’’s wife, includes the comment that ’Liberal’’s wife recommends her as a suitable recruit. The comment indicated that ’Liberal’’s wife knew what was going on” . Radosh och Milton fortsätter, ”It is important to remember, however, that even if Ethel never typed any documents, she became a conspirator the moment she urged Ruth Greenglass to carry a message from Julius to David Greenglass, asking him to spy for the Russians. An attack on the testimony that Ethel did typing might have served the purposes of an appeal attorney, but even if the incident had never been mentioned in court, Ethel would still have been implicated in the overall conspiracy and probably would have been convicted. Without the typing testimony, the prosecutors would simply have placed more emphasis on the other aspects of Ethel’s involvement”
Radosh och Milton beskriver alltså Ethel som en medbrottsling, men i dokumentärfilmen Heir to an Execution väcks frågan varför Ethel inte hade något kodnamn som har framkommit i ”the Venona files”, när Julius hade det. Detta faktum talar ju tydligt för att Ethels inblandning var mycket mindre än Julius. Vad som också framkommer i Heir to an Execution är att David faktiskt ljög beträffande uttalandet ”Ethel typed my notes”. 1997 gick David ut offentligt och erkände i amerikansk tv att han hade ljugit under rättegången. Han sade att så vitt han kom ihåg så ägde aldrig något renskrivande av hans anteckningar rum.
Var makarna Rosenberg oskyldiga?
Denna centrala fråga har ända sedan avrättningen den 19 juni 1953 både förbryllat och gäckat de som studerat fallet Rosenberg. Frågan om Julius och Ethels skuld eller oskuld utgör kärnan i detta fall. Lösningen på mysteriet tog makarna med sig i graven, men detta har inte hindrat det stora antal historiker och forskare som studerat fallet att framställa olika argument och teorier kring makarna Rosenbergs skuld eller oskuld. Var makarna Rosenberg oskyldiga?
I boken Chrusjtjovs memoarer, De ocensurerade Glasnostbanden (1990), uttalas det för första gången från en sovjetisk ledares sida att makarna Rosenberg var skyldiga. Chrusjtjov fram-håller tydligt att makarna Rosenberg hade betydelse för Sovjetunionens atombombsbygge. ”När vi nu har börjat tala om det skall jag avslöja för er: vi fick en del assistans i ett antal frågor av några vänliga människor som hjälpte oss att bemästra produktionen av kärnenergi snabbare och att producera vår första atombomb.” Det framgår på nästföljande sida i boken att det är makarna Rosenberg som Chrusjtjov syftar på när han skriver vänliga människor.
Det är inte bara Chrusjtjov som framhåller makarna Rosenbergs inblandning i Sovjets atom-bombsbygge utan även en viss Jerome Eugene Tartakow. I sin artikel The Hidden Rosenberg Case berättar författarna Sol Stern och Ronald Radosh om Tartakow som var Julius vän och tillika schackpartner under Julius fängelsetid. ”While Rosenberg was at the Federal House of Detention in lower Manhattan awaiting trial, he struck up a friendship with a young inmate named Jerome Eugene Tartakow, who was serving a two-year sentence for inerstate auto theft. While playing chess with Tartakow, Rosenberg started talking, first about his youth and activities in the Young Communist League in the 1930s, and then about more contemporary matters. In conversations streching over six months, Julius divulged details about his network during the period before his arrest. Tartakow, in turn, was reporting all of it to the FBI.”
För vem som helst framstår denna berättelse om Tartakow som i det närmaste osannolik. Även Stern och Radosh inser att den är smått otrolig men likväl står de fast vid den. De fortsätter: ”It’s hard to believe Julius Rosenberg really talked about these things in jail. But over 300 pages of FBI memos on reports from Tartakow contain details that could have come only from Rosenberg”
Men varför skulle då Julius ha litat på Tartakow. Stern och Radosh förklarar det så här: ”the main reason Julius Rosenberg trusted Tartakow may have been that he came with the very highest possible personal reference: from the general secretary of the US Communist Party, Eugene Dennis, who was then also in the House of Detention” Stern och Radosh intervjuade Tartakow, som nu bor i Kalifornien, för sin artikel. Tydligen så skulle Tartakow ha varit vän med Dennis innan han lärde känna Julius. Tartakow hade berättat att han i fängelset sedan hade fungerat som en förbindelse mellan Julius och Dennis. Dennis som ”could not allow himself to be seen with Rosenberg.” Stern och Radosh avslutar avsnittet om Tartakow på följande vis: ”Rosenberg didn’t know that his friend Tartakow was squealing to the FBI, but he may have believed that what he was saying was getting to Eugene Dennis. This would explain why he would talk freely, even boast about his exploits.”
Makarna Schneir avfärdar i sin bok Invitation to an Inquest denna berättelse om Tartakow. De skriver: ”The files contain reports by FBI agents describing admissions Rosenberg allegedly made to Tartakow about his spy ring both before and during his trial. The idea that Julius Rosenberg, even if he had been a spy, would have confessed his espionage activities to Tartakow seems patently absurd. Moreover, there is no indication that the FBI ever listened in on or made any recordings of Tartakow’s conversations with Julius (an odd fact in itself since they were willing to bug so many other private converstaions).” Såhär förklarar makarna Schneir, Tartakow’s berättelser om Julius. ”The bureau’s method of working with Tartakow (as with Gold and others) was to feed him sufficient information so that he could know what was wanted. The files provide clear evidence of this. To cite one example, on January 18, 1951, Tartakow stated to the FBI that Julius Rosenberg did not know agents had contacted Ann Sidorovich and her husband. How then did Tartakow know? Obviously, the FBI had told him.”
Davids och Golds vittnesmål under rättegång var av väldigt stor betydelse för fällandet av makarna Rosenberg. Makarna Schneir argumenterar i Invitation to an Inquest för att båda dessa vittnesmål var falska och att det var FBI som låg bakom dem. Så här skriver de gällande David: ”Although neither the FBI notes on the June 15 interrogation of Greenglass nor the statements signed by the suspect early next morning has ever been made public, Greenglass himself has disclosed that the agents supplied him, in the course of the questioning, with variuos details of his alleged meeting with Gold. At the trial, David testified that the agents ’told me of a man who came to see me’; told him that the man had visited him ’in Albuquerque’; and told him the month the visit was said to have taken place. He also testified that he had been unable to remember the ’exact sum of money’ the man had given him. Later in a written report to his attorneys, David said the FBI agents ’told me that I had told him [Gold] to come back later because I didn’t have it ready.’ These indications that Greenglass’s initial statement to the FBI was hardly a spontaneous or independent recollection of events naturally raise doubts as to its veracity.”
Makarna Schneir menar att Gold är en bedragare, som erkände för att få känna sig berömd och viktig. FBI i sin tur skulle ha godtagit erkännandet och byggt på det tills man hade en perfekt vittnesutsaga. Makarna Schneir skriver följande: ”Did the FBI make an effort to test Gold’s convinient admission objectively or did they merely accept it gratefully and uncritically? Even with a scrupulous regard for justice, it would have been difficult to distinguish Fuchs’s true American accomplice from an impostor. So much about Fuchs’s personal history and career had been published in the American press following the physicist’s arrest that a hoaxer might easily have learned enough to construct a generally plausible story. So little was known about the alleged meetings between Fuchs and the unknown courier in America that a false confession might have been considerably embellished without seriously contradicting Fuchs’s version of events.”
Före rättegången genomförde Gold och hans advokat Hamilton en del intervjuer som har spelats in. Makarna Schneir framhåller dessa inspelningar som bevis för att Gold verkligen var en lögnare som konstant ändrade sina berättelser. De skriver: ”The Hamilton-Gold phonograph recordings disclose that, as the selfconfessed spy poured forth his narrative, he frequently revised it. People, places, dates, meetings, conversations appear vividly in one session with his lawyer, only to be denied or altered beyond recognition in another. For example, Gold told Hamilton that he once had passed information from Alfred Dean Slack, the Syracuse chemist, to a man he had met for two three minutes on a dark street in Buffalo. Later, he claimed there had never been a meeting in Buffalo and ’there was no such man.’”
Makarna Schneir sammanfattar: ”Gold’s prodigous ability to lie convincingly nearly hides the amazing fact that there is no publicly known evidence which directly connects him with Fuchs.” Ronald Radosh och Joyce Milton menar tvärtemot makarna Schneir att det inte finns någon anledning att misstro Gold. I sin bok The Rosenberg File skriver de följande: ”there is no reason to believe that Gold had ever played the role of government stooge. […] Gold had never said anything on the witness stand that contradicted the original series of statements that he had given the FBI after his arrest in 1950”
Efter kommmunismens fall i Sovjetunionen tog fallet Rosenberg en helt ny vändning. Många ryssar steg ut i offentligheten och gav sin syn på fallet. Bland annat Harry Golds ryska kontakt Anatoli Yakovlev, även känd som Yatskov. 1995 gav Yakovlev en intervju för The Washington Posts journalist Michael Dobbs. I The Rosenberg File redogör författarna Radosh och Milton för en del av intervjun, de skriver: ”Yatskov did solve, for the first time, a major portion of the puzzle. He confirmed for Dobbs that chemist Harry Gold was indeed a courier for his network and that Gold had traveled to New Mexico to retrieve material from contacts, including Klaus Fuchs. Yatskov thus laid to rest the Schneir’s theory that Gold had fantasized about being a KGB courier.”
År 1995 släppte den amerikanska regeringen det tidigare hemligstämplade materialet, The Venona files. Det står ganska klart att det är svårt att dra några säkra slutsatser gällande Ethels inblandning från Venonamaterialet. Materialet talar däremot för att Julius inte var oskyldig. Radosh och Milton sammanfattar, ”For most observers, the release of the Venona intercepts provided all the evidence that was needed to confirm what we laid out in this book - that far from being a political dissenter prosecuted for his espousal of peace and socialism, Julius Rosenberg was an agent of the Soviet Union, dedicated to obtaining military secrets.”
De slutsatser man kan dra av det material som redovisats ovan är sammanfattningsvis följande. Makarna Rosenberg var, av de skäl som angetts ovan, inte oskyldiga. Att säga att de var skyldiga till att ha stulit atombombshemligheten och lagt den i Sovjetunionens händer är oerhört överdrivet. För den information som lämnades ut berörde endast en liten del av det enorma arbete det innebär att bygga en atombomb. Dessutom hade Sovjet fått mera kvalificerad information av Fuchs. Makarna Rosenberg var skyldiga till att ha begått brott, om än i olika grad. Julius var en spion som lämnade ut atombombsinformation. Ethel, hans fru, kände till hans aktiviter och stödde till viss del dessa. Ethel är, med sin begränsade inblandning, det stora offret i fallet Rosenberg.
Referenser
Källor
- Chrusjtjov, Nikita, Chrusjtjovs memoarer, De oscensurerade Glastnostbanken, 1991 Falun 1991
- National Review, 19 juli 1953, Jacob Cohen
- Radosh, Ronald, Milton, Joyce, The Rosenberg File, London 1983
- Radosh, Ronald, Milton, Joyce, The Rosenberg file New Haven och London 1997
- Schneir, Walter, Schneir, Miriam, Invitation to an Inquest New York 1983
- The New Republic 23 juni 1979, Sol Stern och Ronald Radosh
- American National Biography 1999, band 18, uppslagsord "Rosenberg", New York 1999
- Wikimedia Commons har media som rör Ethel och Julius Rosenberg
