Estuna socken
Från Rilpedia
Estuna socken var en socken i Lyhundra härad i Attundaland (Uppland). 1863 delades den upp i två enheter: en borgerlig (Estuna landskommun) och en kyrklig (Estuna församling).
Estuna landskommun gick upp i Lyhundra landskommun vid kommunreformen 1952. Sedan 1971 tillhör området Norrtälje kommun i Stockholms län.
Estuna församling lades 2006 samman med Söderby-Karls församling till Estuna och Söderby-Karls församling i Uppsala stift.
Innehåll |
Områdesbeskrivning
Ca 8 km norr om Norrtälje breder Lyhundra härads slättlandskap ut sig med dess inslag av kalkrik moränlera. Det intar en särställning inom denna del av Uppland. Fornlämningarna förekommer där de naturliga förutsättningarna för bebyggelse varit bäst. Den äldre järnåldersbebyggelsen har en topografisk dragning till lätt dränerade jordarter och grusåsar. Den saknar ofta anknytning till de historiska byplatserna. Dess gravfält representerar bebyggelse som övergivits eller flyttats under järnåldern.
De nuvarande byarna ligger samlade i höjdläge omgivna av det öppna landskapet som i det närmaste är totalt uppodlat. Äldre kartor visar att bytomtens läge är oförändrat sedan 1600-talet, sannolikt sedan medeltiden. Laga skiftet förändrade inte denna bild. Enheter som redovisats som byar under 1600-talet har fornlämningar som visar på en kontinuerlig bebyggelseutveckling sedan förhistorisk tid. Dessa enheter existerar även i dag. Trots den långa brukningen finns värdefulla drag bevarade från olika tider i odlingslandskapets utveckling. De geometriskt reglerade byarna visar sambandet med de naturgeografiska förutsättningarna. Den kalkrika moränleran har varit och är gynnsam för åkerbruk. Förekomsten av geometriskt reglerade byar är unik i denna del av Uppland. Bebyggelsen är i många fall av ett högt kulturhistoriskt värde.
Området utgör i sin helhet ett åskådligt exempel på en bebyggelseutveckling med ursprung i järnåldern som ännu är urskiljbar. Det känsligaste inslaget utgörs av gårdstomterna, som utgör exempel på en reglering som stadfästes i Upplandslagen 1296. Området kräver i sin helhet ett skydd mot förändringar av landskapsbild och bebyggelsemönster.
Estuna socken
Estuna socken omnämns för första gången i de skriftliga källorna 1289, ecclesie Aesetunum, 1370 i Aesatuna sokn. Tuna ensamt eller i senare leden av ett ortnamn betecknade ofta en stor och viktig by, en kungsgård eller en prästgård. Namnet har hög ålder (se del 1 sid 35). I Estuna kan varken en by eller en gård spåras med det namnet, det är dock möjligt att prästgården, på vars mark kyrkan står, har burit namnet, som betyder åsbornas Tuna (efter Calissendorff 1986). Kyrkby saknas.
Socknen avviker från Estunas jordebokssocken eftersom Norrsund, Brotorp och Stentorp, vilka i kyrkligt hänseende hörde till Bro socken, kameralt överfördes till Bro socken och skeppslag 1889. Byarna Färsna, Räfsja och Hårnacka, som ligger söder om Gillfjärden och det vattendrag som från nordost mynnar ut i sjön Ludden, hörde kyrkligt till Estuna men kameralt till Frötuna socken och skeppslag, även de överfördes i kameralt hänseende till Estuna socken 1889.
Estuna socken är rik på fornlämningar, den har de flesta gravfälten i kommunen (se sid 29 del 1). I den västra delen av socknen återfinns gravfält och enstaka gravar från brons- och äldre järnåldern. I denna del är andelen fornlämningar större, eftersom strandförskjutningen tillförde odlingsbar mark tidigare än i den östra delen.
Bebyggelseenheterna från yngre järnåldern kan urskiljas i Estuna liksom i kommunens övriga socknar med hjälp av häradskartan från 1900-talets början. Den redovisar ägogränser som till stor del sammanfaller med 1600-talets gränser så som de redovisas i de geometriska jordeböckerna. Dessa redovisar i sin tur en bebyggelsebild som kan föras till tusentalet efter Kristus.
Vid kartläggningen av socknen på 1600-talet liksom även i 1500-talets jordeböcker bestod socknen av 28 byar. Dessa kan med stor sannolikhet föras tillbaka till förhistorisk tid.
I den östra delen av socknen ökade den odlingsbara marken genom strandförskjutningen, där även gravfälten från yngre järnåldern är talrika och förhållandevis små. I denna del är landskapet uppsplittrat genom sprickdalar och några förutsättningar för större bebyggelseenheter har inte skapats eftersom expansionsmöjligheter inte förelegat.
Några byar i den västra delen av socknen har kontinuitet från äldre järnåldern: Östra Eka, Norra Malma, Stjärnholm (tidigare Tarv), Svinninge och Vämlinge.
Topografi
Söder om Erken utbreder sig det starkt uppodlade slättlandskapet med mindre insprängda skogspartier. Socknens östra del som på grund av strandförskjutningen kunde uppodlas senare har däremot lägre andel öppen mark än den västra. Genom Gillfjärden mot Norrtäljeviken avvattnas flera vattendrag i den östra delen.
Berggrunden utgörs huvudsakligen av gnejs samt gnejs med granit. Kalkstenen som förekommer inom området utgörs dels av urbergskalksten dels av yngre silurkalksten, vilken är mindre vanlig i dessa trakter.
Estuna socken men även de övriga socknarna i Lyhundra härad avviker från det omgivande landskapet genom den starka uppodlingen, vilken närmast kan jämföras med centrala Upplands slättbygder. Sambandet med den kalkrika moränleran är tydligt. (Roeck-Hansen, B, Estuna socken. Kulturgeogr. inst. 1981).
Estuna kyrka
Estuna kyrka ligger vid den en gång mycket betydelsefulla vägen från Stockholm till Grisslehamn. Läget tycks även under förhistorisk tid ha varit viktigt, vilket ett depåfynd utanför kyrkan visar.
Kyrkan är uppförd under tidigt 1200-tal i kluven och okluven gråsten. Den är numera putsad och vitkalkad. Kyrkan var sannolikt ursprungligen avsedd att förses med östtorn, som dock aldrig uppfördes. Rester efter kalkmålningar från brytningstiden mellan den romanska och gotiska stilen omger en öppning i muren mot koret. Öppningen var tänkt som en dörr till det östtorn som aldrig kom att uppföras. I denna del firades kyrkans himmelsfärdsspel. Långhusets övre väggparti (på den östra delen av långhuset) smyckades även med figurmålningar. Under 1400-talet, då valven slogs, fick långhuset sina kalkmålningar utförda av en mästare som sannolikt var skolad i Strängnäs.
De få bevarade väggbilderna i Estuna kyrka tyder på att den passionssvit som avser att väcka medlidande avbildats på västtraven och nordväggen. Koret upptas av evangelister och kyrkofäder. Legenden om de tre levande och de tre döda i västtravén vill påminna om människolivets bräcklighet samtidigt som scener ur Den förlorade sonens berättelse varnar för ett utsvävande liv.
Man har antytt att franciskanerna påverkat motivvalet med passionssviten.
På stigluckans norra innervägg sitter 5 runstensfragment (U 574 - 576). 10 meter öster om stigluckan på kyrkogården gjordes ett depåfynd av spjut- och pilspetsar samt knivar av järn, även ett kantfragment till bronskärl påträffades. Klockstapeln ligger norr om kyrkan utanför kyrkogårdsmuren. Öster om denna ligger skolan och söder om denna ett gravfält från y jäå (raä 31) bestående av 53 fornlämningar, mestadels runda stensättningar.
Väster om kyrkan på andra sidan landsvägen är den välbevarade prästgården, på vars mark kyrkan är uppförd, belägen. Bebyggelsen ligger i höjdläge. På den geometriska jordeboken från 1639 är kyrkan och prästgården utritade.
Vitsjö
Väster om Estuna kyrka ligger Vitsjö (in Huitasyo 1409). Under mitten av 1500-talet (1566) bestod Vitsjö av 1 skatte- och 3 kyrkohemman. Väster om vägen på en moränrygg finns ett gravfält (raä 34) från y jäå bestående av 37 fornlämningar som utgörs av högar och runda stensättningar. Bebyggelsen ligger i höjdläge omgiven av åkermark och utgörs dels av boningshus vid gravfältet på den s k Smibacken, dels av bebyggelsen öster om densamma där huvudbyggnaden från 1800-talet omges av två parstugor från 1700-talet. En visthusbod byggd 1785, en arbetarbostad, magasin, ladugård samt ytterligare uthus ingår i den välbevarade bebyggelsen.
Norra Malma
Det största gravfältet från yngre järnåldern i Estuna socken utgörs av Norra Malma (raä 73). Det består av 165 fornlämningar, runda, rektangulära, tresidiga stensättningar, en rest sten samt en treudd. Vissa inslag av äldre järnålder förekommer således sannolikt. Området är numera ett naturreservat som omfattar över 7 hektar. Det hävdades tidigare genom slåtter och innehåller ett synnerligen stort ekbestånd. Markvegetationen består av en rik lundflora (se del 1 sid 49). Dragonstugan vid naturreservatet utgörs av en enkelstuga uppförd under 1800-talet.
Norra Malmas huvudbyggnad uppfördes i mitten av 1700-talet av landshövdingen Benzelstierna. Den byggdes om 1950-51 varvid fasaden förändrades mycket kraftigt. Två flyglar samt en statarlänga hör till bebyggelsen. Sjöstugan var tidigare prästgård, den flyttades till platsen 1844. På platsen fanns tidigare en kvarn.
Norr om Norra Malma ligger Svanberga gästgivaregård. Sydväst därom var Litlaby (i Litlaby 1409) beläget, som vissa år under 1500-talet kallades Svanberga.
På den geometriska jordeboken från 1639 hade Svanberga tåa lika stora vretar söder och väster om bytomten vilka sannolikt utgjorde Litlabys åkergärden (DMS 1:5 sid 43). Gravfältet (raä 5) från y jäå består av 55 fornlämningar som utgörs av högar, runda stensättningar och 2 treuddar. Beträffande Svanberga Gästgiveri (se del 1 sid 90).
Stjärnholm och Vämlinge
Området runt Stjärnholm och Vämblinge är synnerligen fornlämningsrikt. Genom sin bördighet på grund av den kalkrika moränleran är landskapet mycket starkt uppodlat. Bebyggelsen ligger samlad på höjdlägen omgiven av det öppna landskapet. Gravfälten är relativt högt belägna i terrängen, vanligen i skogsområden intill nutida åkermark. I flera fall ansluter de inte till den nuvarande bebyggelsen. Inom ett område på knappt två kilometer ligger flera större gravfält från äldre och yngre järnåldern (raä 44, 46, 47, 48). Även i skogsmarken söder om Stjärnholm ligger ett gravfält (raä 51). I närheten finns även en fornborg (raä 53) benämnd Vallermansbacken.
De två gravfälten (raä 44 och 46) norr om Vämblinge vid Kråkhättan består av 95 resp 12 fornlämningar. De har tidigare utgjort ett enda gravfält. På en teckning av C A Klingspor, som är en av de äldsta avbildningarna av ett gravfält i Roslagen, är de avtecknade. De består bl a av rösen, resta stenar, runda och kvadratiska och tresidiga stensättningar. Något längre västerut i hagmarken som delvis utgörs av gammal ängsmark ligger ett gravfält (raä 47) som utgörs av 120 fornlämningar bestående av högar, runda, rektangulära stensättningar samt 2 treuddar. Sydväst om detta gravfält ligger ytterligare ett inom samma område. Detta gravfält (raä 48) är ännu större och består av 130 fornlämningar med en rest sten samt ett röse. För övrigt består det av runda stensättningar, högar, 1 rektangulär stensättning samt en treudd.
Samtliga dessa gravfält ligger ovanför 25-metersnivån och har kontinuitet från äldre järnåldern.
Stjärnholm
Stjärnholms huvudbyggnad uppfördes vid en vik av Erken i början av 1700-talet. Dess föregångare utgjordes av en by vid namn Tarv (i Thaerff 1409). Byn bestod av 5 hemman på 1540-talet. Bebyggelselämningarna (raä 180) ligger i början av den ståtliga allé som leder fram till gården från öster (geom. jordebok A8). Den gamla vägen från Stjärnholm söderut mot Åsby fungerar numera endast som brukningsväg. Denna vägsträckning följer det äldre vägnätet.
Den timrade med locklistpanel klädda huvudbyggnaden har sadeltak och en frontespis, den omges av två flyglar, även de timrade under sadeltak. En mindre arbetarbostad samt en statarlänga utgör de övriga bostadshusen. En mängd uthus och ekonomibyggnader, där ett större magasin byggt på 1700-talet särskilt kan framhållas, utgör viktiga beståndsdelar i denna representativa herrgårdsmiljö.
Vämlinge
Ett exempel på en reglerad by utgör Vämlinge som tidigare bestod av 3 gårdar på en geometriskt reglerad bytomt. Ytterligare 2 enheter fanns inom byns ägor enligt en karta från 1707. De kallades Västra och Norra Merlinge. Båda dessa enheter kan rekonstrueras liksom även ägomönstret. I väster låg västra Merlinge med åkern centralt och ängen i norr och söder. Fornlämningarna visar det förmodade bebyggelseläget.
I karttexten står: "Byängen är en med hasselbuskar bevuxen äng, merendels alltsammans hårdvallsslåtter och till en del skarp och torr, uti vilken äng Merlingebyn i forna tider stått haver, där rudera efter hus och källrar med brunnar ännu finns….."
Det ursprungliga Vämlinge kan ha legat norr om den nutida byn vilket fornlämningarna antyder. Detta går emellertid inte att verifiera. I öster ligger Norra Merlinges åkrar och ängar. Även här finns fornlämningar. Vämblinge, Västra och Norra Merlinge utgjorde separata enheter som av någon outredd anledning flyttade samman relativt sent till en geometriskt reglerad tomt som låg centralt inom området.
I karttexten står: "Vemblinge by består av trenne sammanlagde bolstäder av serdeles, skiljemärke varemellan, varav Vemblinge är 18 öresland, Norr eller Öster Merlingbyn är 6 2/3 öresland och Västra Merlingby 16 öresland, vilka nu tillsammans av tre hela skattehemman består dock särdeles skiftning hemmanen emellan i var bolstad. " (Efter Sporrong 1985).
Huvudbyggnaden vid Vämlinge är sannolikt uppförd i slutet av 1600-talet men har genom ombyggnader dels under 1800-talet dels senare om- och tillbyggts. Huset har fungerat som militär förläggning då det fanns en exercisplats i närheten (se del 1 sid 106). Den gula byggnaden är timrad under ett brutet plåttak, på ömse sidor i förlängning av denna ligger två annex i samma färg men under sadeltak. Framme vid vägen ligger två bostäder under valmade tak. De har tidigare fungerat som förrådsbyggnader. Ekonomibyggnaderna är uppförda i början av 1900-talet. Inom området finns grunder efter en såg.
Framför huvudbyggnaden växer en rad stora askar och lindar.
Karby
Karby (i Karby 1409) bestod av 3 och Göringe av 4 hemman under 1500-talet.
Sydöst om Karby förekommer 3 grupper av fornlämningar (raä 90, 168, 169). Nr 90 består av 3 stensättningar som eventuellt kan vara rester av ett skadat gravfält. Höjdens krönparti är röjd i ytan. Nr 168 består också av stensättningar. Sluttningen mellan dessa och nr 90 har varit röjd och delvis odlad. Enstaka små odlingsrösen förekommer också även vid nr 169 som även utgörs av stensättningar. Där finns en avröjd terrassliknande yta.
Gravfältet (raä 63) utgörs av 127 fornlämningar med 15 högar, 107 runda stensättningar, 2 rektangulära, 1 triangulär, 1 treudd och 1 terrasslämning.
Den senare utgör också rester efter gammal odling. På toppen av den största fornlämningen har Karbys väderkvarn en gång stått.
Gravfältet (raä 89) består av 5 runda stensättningar varav en är osäker.
Göringe har ett gravfält i skogen (raä 87) söder om byn bestående av 25 fornlämningar varav 2 stora rösen och 1 rest sten som står mitt i gravfältet.
I skogsområdet söder om gravfältet i Göringe finns spår av vad som kan vara tidigare odling. Inom ett flertal hundra meter brett område är marken sannolikt röjd och bearbetad. Moränmarken är formad i breda terrasser.
Odlingsspåren kan ha ett samband med bronsålderns och den tidiga järnålderns extensiva jordbruk. Under denna period brukades de högre lättare moränjordarna. Terrängen sluttade ofta ned mot de våtmarker som idag utgör åkerjord.
Göringe har inte något gravfält från y jäå. På den geometriska jordeboken från 1639 kan man se att Karbys ägor ligger insprängda mellan Göringes i den södra delen. Det finns därför skäl att tro att ägogränserna inte tillkommit under förhistorisk tid och att det väsentligaste gravfältet tillhör det ursprungliga Göringe.
Byvägen från Göringe till byns ägor i öster förde även till Karby. Den fungerar numera endast som brukningsväg.
Karby och Göringe har geometriskt reglerade bytomter. Karbys bytomt är ännu väl urskiljbar, endast några ekomibyggnader ligger utanför densamma. Bebyggelsen är delvis väl bibehållen med äldre uthus i behåll. Nytillkommen bebyggelse samt ombyggnader har anpassats till den befintliga.