Från Rilpedia

Erik Olof Burman, född 7 oktober 1845 i Umeå landsförsamling, död 15 juni 1929 i Uppsala. Svensk filosof, skriftställare, professor.

Erik Olof Burman var son till lantmätaren Olof Johan Burman (1817-1902) från den så kallade Bureätten, och Lovisa Desideria Westermark (1820-1893). Gift 20 juli 1872 med sin kusin Carolina Burman (f. 23 mars 1844), dotter till bankkamreren Karl Erik Burman (1815-1881) och Inga Margretha Bylund (1815-1879).

Efter mogenhetsexamen vid elementarläroverket i Umeå, började han 21 september 1865 studera i Uppsala, och avlade där 1871 fil.kand.-examen för att redan 1872 promoveras till fil.dr. efter att samma år ha försvarat avhandlingen Om kunskapens möjlighet.

Han kallades därefter samma år till docent i teoretisk filosofi och företog 1873-1877, delvis med stipendium, resor i Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien, där han bedrev filosofiska studier, som satte frukt bl.a. i Om den nyare italienska filosofien (i Uppsala universitets årsskrift, 1879). Burman innehade 1888 tredje forslagsrummet till professuren i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet och utnämndes 1896 till professor i praktisk filosofi därstädes.

Burmans viktigaste filosofiska arbeten är Die transscendentalphilosophie Fichtes und Schellings dargestellt und erläutert (1892: Ingår i band I av »Skrifter, utgivna av Humanistiska vet.samf. i Upsala») och Schleiermachers kritik av Kants och Fichtes sedeläror (1894; i samma samfunds skrifter). Burman ansluter sig i det hela till den Boströmska filosofin, vars principer han dock sökt självständigt bearbeta i en riktning, som i viss mån närmar sig en panteistisk världsåskådning. Sitt största intresse har han ägnat de kunskapsteoretiska och metafysiska frågorna. I sina historiska undersökningar har han företrädesvis sysselsatt sig med den Fichte-Schelling-Hegelska filosofin, över vilken han vid universitetet hållit en rad föreläsningar.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).