Kärrsköldpadda
Från Rilpedia
| ?Kärrsköldpadda Status i världen: Missgynnad |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Kräldjur Reptilia |
| Ordning: | Sköldpaddor Testudines |
| Familj: | Emydidae |
| Släkte: | Emys |
| Art: | Kärrsköldpadda |
|
|
|
| §Emys orbicularis Auktor: Linné, 1758 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Kärrsköldpaddan (Emys orbicularis) är en art i ordningen sköldpaddor. Den kallas också europeisk kärrsköldpadda.
Innehåll |
Utseende
Längden hos kärrsköldpaddans ryggsköld (carapax) ligger vanligen mellan 13 till 20 centimeter (enligt Curry-Lindahl kan dock sydeuropeiska individer nå upp till 30 centimeter)[1]. I jämförelse med mera landlevande arter är ryggskölden tämligen platt. Färgen är svart till svartbrun med talrika gula till gröngula fläckar. Vikten kan nå upp till 1 kilogram.[2][3]
Fortplantning
Kärrsköldpaddan blir könsmogen mellan 6 och 20 års ålder, vanligtvis kring 15-årsåldern. Den leker i sjöar och andra vattensamlingar i april till juni. Hanen bestiger honan och nafsar efter hennes huvud, med påföljd att hon drar in detta, så att svansen och analregionen inte får plats under ryggskölden. Under coitus stönar hanen. Honan lägger äggen, och gräver ner dem på land, omkring en månad senare. De 3 till 15 äggen kläcks vanligtvis efter 2 till 4 månader, även om det förekommer att de övervintrar i kyligare klimat och först kläcks påföljande vår.[4][3]
Utbredning
Arten finns numera från Nordafrika till Syd- och Centraleuropa med nordgräns ungefär strax öster om tysk-danska gränsen. Utbredningen i Spanien är dock bara fläckvis, och den har mer eller mindre försvunnit från västra Tyskland. I öster sträcker sig dess utbredningsområde till Aralsjön och Mellanöstern.[1]
När klimatet var varmare levde den längre norrut. Arten levde i Sverige efter istiden, men försvann omkring år 2800 f kr. Det har hittats ett flertal rester av denna art i södra Skåne, och också sporadiskt i norra Skåne, i Östergötland och på Öland. Den dröjde sig kvar längre i Danmark; där försvann den först vid slutet av bronsåldern, omkring år 700 f kr.[5]
Arten har introducerats på nytt i Danmark vid ett flertal tillfällen, dock har artens långa livslängd gjort det svårt att avgöra i hur hög grad de utsatta djuren har fortplantat sig[6]. I Sverige finns arten numera i fångenskap i Skånes djurpark sedan sommaren 2005 och har med viss hjälp lyckats föröka sig där. Det skall dock påpekas att detta rör sig om djur som var vuxna vid introduktionstillfället.
Vanor
Kärrsköldpaddan lever i vattensamlingar, gärna stillastående eller inte allt för snabbflytande. Den tolererar även brackvatten. Kärrsköldpaddan är en mycket solälskande art och klättrar gärna upp på trädstammar, stenar eller rötter som når över dess vattensamling för att solbada. Den lever framför allt på rov; ungarna tar varjehanda ryggradslösa smådjur, medan de äldre tar byten som groddjur (enligt Fog & al utgör dessa 40% av dieten), fisk, musslor, vatteninsekter men även daggmaskar, sniglar och landinsekter (dessa tas i strandkanten eller på stranden). De vuxna djuren kan även komplettera dieten med vattenväxter.[7]
Kärrsköldpaddan kan bli mycket gammal; 70 år är vanligt, även om bl.a. Curry-Lindahl nämner rapporter om vidimerade åldrar på upptill 120 år.[8][1]
Underarter
Kärrsköldpaddan delas in i (minst) elva underarter, som brukar grupperas i fem grupper:[3]
- orbicularis – förekommer kring Svarta havet
- E. o. orbicularis
- E. o. colchica
- hellenica – förekommer kring östra Medelhavet
- E. o. hellenica
- E. o. kurae
- E. o. orientalis
- luteofusca – förekommer i centrala Turkiet
- E. o. luteofusca
- occidentalis – förekommer i Nordafrika och Iberiska halvön
- E. o. occidentalis
- E. o. fritzjuergenobsti
- galloitalica – i södra Frankrike, Italien, Korsika och Sardinien
- E. o. galloitalica
- E. o. lanza
- E. o. capolongoi
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 Kai Curry-Lindahl 1988. Däggdjur, groddjur & kräldjur ISBN 91-1-864142-3
- ↑ Kåre Fog, Adam Schmedes, Dorthe Rosenørn de Lasson 2001. Nordens padder og krybdyr ISBN 87-12-02982-3
- ↑ 3,0 3,1 3,2 Vincenzo Ferri 1999. Tortoises and Turtles (engelsk övers. 2002) ISBN 1-55209-631-9
- ↑ Kåre Fog, Adam Schmedes, Dorthe Rosenørn de Lasson 2001. Nordens padder og krybdyr ss. 344-345 ISBN 87-12-02982-3
- ↑ ibid. s. 341
- ↑ ibid. ss. 342-343
- ↑ ibid. ss. 344-347
- ↑ ibid. s. 345
