Diavox
Från Rilpedia
Diavox var en svensk standardtelefon för fast telefoni, den första med knappsats. På 1960-talet experimenterade Ericsson med knappsatser istället för fingerskiva på en serie Ericofoner och Dialogmodeller. Den första telefonen, enbart formgiven för knappsats, kom först 1978 i samband med introduktionen av digitala telefonväxlar (AXE-systemet) i Sverige.
1975 utlyste Ericssons och Televerkets gemensamma utvecklingsbolag ELLEMTEL en designtävling med fyra inbjudna deltagare. Carl-Arne Bregers designkontor vann med sitt förslag. Den vinnande modellen var fortfarande ganska hög och med en klumpig, kantig lur, men grunddragen var klara, med bland annat en avtagbar kåpa i olika färger. Breger och hans medarbetare Richard Lindahl vidareutvecklade tävlingsmodellen mellan 1975 och 1977, sammanlagt 14 olika designstudier i trä togs fram, och speciellt lurens och frontens utformning ägnades många timmar. Resultatet blev en smäckrare form än vad som hade varit vanligt på telefoner tidigare. Luren blev också mer ergonomisk än vad de var på föregångaren Dialog.
Den nya knapptelefonen fick namnet Diavox och började serietillverkas på sommaren 1978 vid Ericssons och Televerkets fabriker. Diavox var den sista svenskutvecklade standardtelefonen för fast telefoni och ersatte Ericssons Dialog. Diavoxtelefonen exporterades bl. a. till Storbritannien under namnet Astrophone och till USA som Royal. Från Saudiarabien fick man en order på 400.000 apparater. Produktionen pågick fram till 1989. När Diavox kom på marknaden ersatte den den gamla telefonen av typ Dialog i stor omfattning i Sverige, framförallt hos företag och i offentliga lokaler.
Innehåll |
Design på Diavox
En speciell detalj för Diavox var att kåpan var lätt avtagbar. Kåpan togs bort genom att lossa på två skruvar i botten på telefonen. Televerket marknadsförde därför telefonen som en telefon med utbytbar kåpa och sålde lösa kåpor till Diavox för att kunna byta ut kåpan om någon tröttnat på färgen. I början fanns Diavox att få i ett urval av standardfärger. Bland annat fanns kåporna i vitt, rött, mörkgrönt, beige, gul och svart. På kontor och offentliga lokaler var kåpan oftast beige. Den vanliga standardmodellen hade svart lur och själva underdelen och stommen var också svart. Det var bara själva kåpan framtill där bland annat knappsatsen satt som var i olika färger.
Efter en tid började speciella varianter på Diavox komma. Det kom en variant som var helt vit där alltså även underdelen och luren också var vit. Senare kom det specialvarianter på de utbytbara kåporna. Bland dessa fanns det kåpor i finare metaller istället för plast som var standard. De kunde fås i krom, koppar och guld. Dessa kåpor var betydligt dyrare än de vanliga plastkåporna. Dyrast var kåporna i guld. Efter ytterligare en tid gjordes specialvarianter på de vanliga plastkåporna. De fick mönster med blommor och liknande dekor. Senare kunde det också specialbeställas kåpor med specialtryck som t ex reklam. Det togs också fram efter en tid dyra specialgjorda Diavox där hela skalet var i trä. Det var dyra träslag som användes som t ex mahogny och teak. Hela telefonens skal var helt i trä. Det var bara själva knapparna och sladden som var i plast. Dessa telefoner hade däremot inte utbytbar kåpa i motsats till alla andra Diavoxer. Däremot såg kåpan ut att vara avtagbar för att se så lik ut de vanliga i plast som möjligt. Dessa telefoner i trä var handgjorda och mycket dyra. Ytterligare en specialvariant som togs fram var en variant där hela skalet var gjort i helt genomskinlig plast. På denna variant såg man alltså alla sladdar och kretskort. Denna variant tillverkades från början bara som demonstrationsexemplar men ganska snart började de också säljas till vanliga kunder som en lite udda variant på Diavox. I mitten på 1980-talet togs det fram en ny sorts kåpa i annan form än de vanliga kåporna. De vanliga kåporna fortsatte tillverkas och de nya kåporna såldes bara som ett alternativ till de normala. De nya kåporna var bulligare i formen och telefonen fick en lite rundare form med dessa kåpor. De nya kåporna fick namnet Nova och samtidigt döptes då de vanliga kåporna till Classic.
Teknik
Diavox utvecklades i olika modeller för tonval och pulsval. Av de totalt 4 miljoner telefoner som tillverkades för Televerket var 3 miljoner försedda med teknik för tonval. Dialogs kolkornsmikrofon ersattes med en elektretmikrofon för bättre talkvalitet och telefonen fick en elektronisk talkrets istället för en talkrets med transformator. Diavox fick automatisk mottagnings- och sändningsreglering, Dialog hade enbart automatisk mottagningsreglering.
Telefoner för kontor och offentliga lokaler
För kontor och andra offentliga lokaler togs det fram speciella varianter av Diavox som var speciellt anpassade för telefonväxlar. De vanliga Diavoxerna användes ofta för telefonväxlar men också specialvarianter togs fram för fler funktioner. Det togs fram varianter med extra många knappar där de extra knapparna placerades på den släta ytan i närheten av R-knappen. De kunde bland annat ha knappar för direktval till vissa anknytningar inom växeln. Det gjordes även större telefoner baserade på Diavox men där bara knapparna och luren hade formen av Diavox. I övrigt var det en bred och platt telefon och den hette Logivox.
Se även
Litteratur och källa
- Lasse Brunnström: Telefonen, en designhistoria, Atlantis 2007
- Ericsson krönikan, LM Eriksson, Informationsförlaget, Stockholm 2000
- The History of Ericsson
