Telefonväxel
Från Rilpedia
En telefonväxel är en anordning för att sammankoppla och upprätta samtal mellan två eller flera telefonapparater. Man skiljer på manuella och automatiska telefonväxlar, samt mellan växlar för telefonstationer och abonnentväxlar (PABX).
I manuella telefonväxlar sker all koppling av en telefonist. Kopplingen kan göras antingen med proppar som i ett koordinatsystem sätts i samma kopplingslist (proppväxel), med snören som sätts i jackar (snörväxel), eller vid mindre anläggningar, med olika typer av tryckknappssystem. Helt manuella växlar vid telefonstationer försvann i Sverige huvudsakligen under 50- och 60-talen (den sista lades ner 1972, men i t.ex. Köpenhamn fanns manuella stationer kvar långt in på 70-talet). Helt manuella abonnentväxlar (företagsväxlar) fanns kvar så långt som in på 90-talet.
Vid automatiska telefonstationer behövs ingen telefonist. Den uppringande kan själv med fingerskiva eller tryckknappar koppla sig till önskat nummer. För företag med automatiska abonnentväxlar krävs telefonist för att ta emot och koppla inkommande externa samtal, för intern trafik krävs ingen telefonist. Prototyper för automatiska växlar fanns redan i slutet av 1800-talet, men de första automatiska växlarna i Sverige togs i drift på 20-talet. Automatiseringen av det publika telefonnätet pågick sedan gradvis fram till 1972, då den sista manuella telefonstationen i Sverige stängdes. Den första automatiska telefonstationen i Stockholm, Norra Vasa, sattes upp på prov och öppnades 1923. Den visade sig vara så driftssäker att den var i drift utan avbrott fram till 1985, då stationens abonnenter kopplades över till AXE-systemet. De tidiga automatiska telefonväxlarna i Sverige var mekaniska. Två system användes huvudsakligen: Ericssons 500-väljare (AGF-stationer) och Televerkets koordinatväljare (A204). Under 80-talet introducerades de programminnesstyrda AXE-växlarna och sedan 90-talet är alla svenska telefonstationer elektroniska.
