Danvikens Hospital
Från Rilpedia
|
|
|
|
Danvikens Hospital är ett före detta sjukhus, ålderdomshem med mera, som ligger vid Danviken i Nacka kommun. Området på 1,26 ha. mark överfördes från Stockholms kommun till Nacka kommun 1984.
Innehåll |
Flyttning på kungligt initiativ
Danvikens Hospital tillkom på initiativ av Gustav Vasa. Den 21 februari 1551 skrev han ett brev från Västerås där han beordrade Stockholms borgare att flytta det befintliga hospitalet, Stockholms hospital eller Helgeandshuset på Helgeandsholmen.[1] I brevet klagade kungen på en mechtig ondh stanck som spreds därifrån. Han ville därför de skulle flyttas så långt bort som möjligt. I brevet pekade han ut Danviken som lämplig plats och han anslog 400 mark för att en kyrka skulle byggas där. Borgarna i Stockholm var inte oväntat ovilliga att flytta hospitalet till Danviken. På Hospitalet bodde även så kallade fribröder, det vill säga äldre personer som betalt för att få bo på hospitalet. Det är inte långsökt att anta att de och deras anhöriga såg det som en förvisning att behöva flytta till det avsides belägna Danviken, trots att avståndet till Gamla Stan bara är tre kilometer.
Flytten drog ut på tiden, och kungen fick skriva flera arga brev till borgarna där han beskyllde dem för både mygel, svek och snålhet. Det fanns dock oklarheter i hur hospitalets ekonomi skulle bli och för att säkra den så beslöt kungen den 15 mars 1557 att till hospitalet överlämna gårdarna Duvnäs, Järla och Hammarby samt lägenheterna Skuru och Sickla samt kvarnen Danviks kvarn. Det gjorde att hospitalet blev en stor markägare i nuvarande Nacka kommun. Dessutom finansierades hospitalet också med donationer och tullavgifter, bland annat Danvikspenningen.
Hammarby Sjö hade sitt utlopp här i en liten å, kallad Danviks ström eller Kvarnströmmen, och tack vare fallhöjden mellan den och Saltsjön hade kungen redan 1540 låtit anlägga Danviks kvarn. Kvarnen var mycket lönsam och var i många år en god inkomstkälla åt hospitalet.
1558-1700
Det dröjde (troligen) till 1558 innan flytten till Danviken skedde. Då hade hospitalsledningen låtit uppföra en liten träkyrka samt två närbelägna hus med sjuksalar. Tanken var att de sjuka skulle kunna ligga i sina sängar och därifrån höra predikningarna och på det sättet bli friska. Från början var sjukhuset främst avsett för spetälska (lepra). Detta var dock aldrig någon vanlig sjukdom i Sverige, så under årens gång fanns det plats även för gamla, fattiga, krigsinvalider, föräldralösa barn, folk som drabbats av könssjukdomar och sinnessjuka.
Administration och personal
1568 bodde här omkring 100 sjuka, eller hjon som de allmänt kallades. Dessutom bestod personalen av 50 personer, och eftersom självhushållning gällde fanns här ett myller av bodar och hus som krävdes för att det skulle fungera. Även personalen bodde på området. De arbetade som piga, skomakare, dödgrävare, bardskärare (ungefär kirurg/läkare), ordningsman, skolmästare, bokhållare (ungefär kamrer/revisor), mjölnare och en präst. Allting styrdes av sysslomannen, som idag kan sägas motsvaras våra tiders VD eller direktör. Sysslomannen var ansvarig för både ekonomin och den dagliga driften.
1700-1899
1718-25 byggdes den ännu bevarade sjukhusbyggnaden, ritad av arkitekten Göran Josuæ Adelcrantz (1668-1739).
Från 1740-talet fick hospitalet börja ta emot sinnessjuka personer som fick bo i ett trähus i backen upp mot Fåfängan. Om detta skriver 1788 läkaren Anders Johan Hagströmer: "den myckna trängsel, som varit i det gamla dårhuset, och de usliga rummen hava gjort, att skabbsmittan som oftast gått varvet om, då den genom någon nykommen eller eljest inkommit."
År 1785 fick hospitalet del av en gåva på 5000 riksdaler som Gustav III skänkte till uslingars räddning och hjälp och det förvärvade den före detta saltsjuderibyggnaden vid Henriksborg strax öster om hospitalet. Byggnaden fick namnet Danviks Dårhus och var tänkt att ge plats åt 80 sjuka, men i praktiken var antalet boende dubbelt så många. I mitten av 1800-talet kom bland andra Magnus Huss och Carl Ulrik Sondén (överläkare på Danviken) med kritik över hur verksamheten sköttes på Danviken. Huss skriver om dårhuset bland annat ..måhända den ändamålsvidrigaste av alla huvudstadens barmhärtighetsinrättningar, en skamfläck på huvudstadens kommunalväsen...
Hospitalets ledning blev inte glad åt kritiken, men hade i sak inget emot att slippa ansvaret för det mycket ålderdomliga och kostsamma dårhuset. 1855 började staten uppförandet av sinnessjukhuset Konradsberg på Kungsholmen, och dit överfördes 101 personer från Danviken i november 1861. Det gamla dårhuset såldes 1863 för 35 100 riksdaler silvermynt, pengarna gick till inköp av inventarier på Konradsberg. Men Danviken skulle ändå betala 24 000 kronor årligen (från 1871 14000 kronor) till Konradsberg, en skyldighet som fanns kvar ända till 1952.
Tilläggas kan att på 1700-1800-talet användes ordet Danviken synonymt med dårhus, på samma sätt som begreppet Beckomberga i slutet av 1900-talet användes som sinnebilden för en plats för sinnessjuka.
Den 26 januari 1818 invigdes ett invalidhotell, det fick namnet Carolinska Militaire Hospitalet. Det var Stockholms stads borgerskap som hade tagit initiativ till detta som en hyllning till Karl XIV Johan, då nytillträdd som kung. Men redan 1822 upphörde den verksamheten här, och de boende flyttades till Invalidkåren på Ulriksdal.
Från 1861 användes Danviken endast till vård av fattiga gamla. Livet som boende här kan antas ha varit mycket eländigt sett till hur det övriga samhället såg ut. Maten var enahanda och usel. Det finns matsedlar från både 1500-talet och 1800-talet bevarade, och de är likadana förutom att på 1800-talet har de intagna börjat äta potatis. Menyn växlade mellan fyra rätter: soppa, gröt, salt fisk och salt kött. Alla intagna fick lika mycket mat oavsett om personen i fråga var frisk eller döende. Den enformiga maten gjorde att skörbjugg var mycket vanligt i början av 1800-talet.
De intagna (eller hjonen) hade en mängd regler som de måste följa. Även personalen var hårt hållen. De fick inte lämna området utan tillstånd och något privatliv fanns inte. Hospitalsledningen förutsatte helt enkelt att personalen var i tjänst under all vaken tid. Ända fram till 1910 bodde sjuksköterskorna i samma salar som de boende. Någon pensionstid fanns inte utan personalen arbetade till sin sista dag i livet. Å andra sidan hade de fri kost och fri bostad.
Flytt till Finnboda
Vid slutet av 1800-talet var anläggningen i dåligt skick. Många byggnader var slitna och underhållet drog stora pengar. Själva huvudbyggnaden var nu 175 år gammalt. Under sommaren var stanken från Hammarby Sjö påtaglig eftersom fabriker och slakterier i närheten slängde sopor och slakteriavfall rakt ner i vattnet Det kan därför antas att ledningen såg en utväg när det blev känt att Stockholms stad bestämt sig för att bygga Danvikskanalen
Den 18 december 1900 skrevs avtalet med Stockholms stad under, med tillträde 1910. Den innebar att hela anläggningen skulle rivas och mycket av marken sättas under vatten, men även att pengar till en ny byggnad skulle frigöras. Hospitalsledningen övervägde flera platser, bland annat i Hammarbyhöjden, kring torpet Blåsut, Ulriksdal och Tomteboda. Men en medlem av direktionen föreslåg en tomt på Finnbodaberget på hospitalets egen mark. Och så blev det, och det tog inte lång tid innan de hade engagerat arkitekten Aron Johansson för att rita en ny byggnad, som uppfördes 1913-1915.
De gamla flyttades 1915 till den nyuppförda byggnaden kallad Danvikshem. I samband med bygget av Danvikskanalen 1918-20 revs alla de gamla sjukhusbyggnaderna, med undantag av huvudbyggnaden samt Danviks Dårhus som ligger kvar på Västra Finnbodavägen. En stor del av det gamla området täcks nu av vatten. Den gamla huvudbyggnadens kyrksal tömdes på sin inredning under åren kring första världskriget. Byggnaden användes därefter bland annat som verkstadslokal, innan den övergavs i mitten på 1990-talet.
Under sommartid ligger numera restaurangen Boule & Berså i Hospitalsparken framför den gamla byggnaden, sommartid är där fullt med folk som spelar boule eller kopplar av med en öl i den gamla trädgården. Under sommaren 2005 användes huvudbyggnaden ett par gånger som dans och nöjeslokal för Klubb Latin Kulta.
Framtiden
Bygg- och fastighetsbolaget NCC är idag ägare till det gamla hospitalet, som för närvarande är i mycket dåligt skick, både in- och utvändigt. Enligt NCC:s projektledare Stefan Karlsson kommer byggnaden att säljas inom kort. Men först ska NCC renovera fasaden. För den invändiga renoveringen står dock den nya ägaren. Byggnaden kommer i framtiden att inhysa restaurang och kontor.
Hospitalsparken skall rustas upp och ställas i ordning i ett historiskt korrekt skick. På den områdeskarta som NCC satt upp vid Hästholmsvägen har Hospitalsparken fått namnet Barockparken, dessutom antyder kartan att en bassäng skall uppföras i parken, som en slags återskapad Danviks ström. I dagsläget är det dock inte lika säkert att parken kommer att återställas.
Vid Sjökvarnsbacken håller NCC för närvarande på att uppföra två mindre byggnader, Sjökvarnsbackens infart från Värmdövägen kommer att stängas av, istället kommer en ny väg dras längs Bageriberget från Mannagrynskvarnen. Kontorsbyggnaderna nordöst om hospitalet har rivits. Även NCC:s bobutik kommer snart att rivas. Mellan Saltsjöqvarn och Danvikens hospital byggs ett påkostat bostadshus.
Danviken i litteraturen
Flera kända författare har skildrat livet vid Danviken i romaner och noveller. Själva ordet Danviken användes många gånger som synonym till dårhus.
- Zacharias Topelius har i ett avsnitt av Fältskärns berättelser skildrat livet på dårhuset under 1780-talet, en dag när Gustav III kommer på besök. Topelius far arbetade som fattigläkare i Stockholm 1811.
- August Blanche i flera skrifter, bland andra Banditen (1848) och Ivarson skall brinna ur Hyrkuskens berättelser från 1863.
- Clas Livijn i romanen Spader Dame från 1824.
- Carl Jonas Love Almqvist i romanen Amorina från 1839
- Bengt Lidner i dikten De galne från 1792
- Johan Henric Kellgren i dikten Jordens skapelse (1790) och Nytt försök till orimmad vers (1783)
Noter
- ↑ Näsström, Gustaf: "400 år på Danviken", Stockholm 1951
Källor
- Näsström, Gustaf, 400 år på Danviken (1951)
- Herrström, Per-Åke, En berättelse om Stiftelsen Danviks hospital under 450 år (2000), ISBN 91-631-0380-X
Externa länkar
