Från Rilpedia

Costaricanska inbördeskriget
Datum 12 mars - 24 april 1948 Plats Costa Rica Utfall Seger för Nationella frihetsarmén
Befälhavare
José Figueres	Teodoro Picado
Styrka
Nationella frihetsarmén	Mall:Landsdata Costa RicaCosta Ricas regering

Det costaricanska inbördeskriget var den blodigaste händelsen i Costa Ricas 1900-talshistoria. Det varade i 44 dagar, mellan 12 mars och 24 april 1948, och ungefär 2 000 personer antas ha mist sina liv. Konflikten utlöstes efter en omröstning i Costa Ricas lagstiftande församling, domninerad av regeringsvänliga representanter, att upphäva resultaten från presidentvalet 1948. Församlingen hävdade att segern för oppositionskandidaten Otilio Ulate hade tillkommit genom bedrägeri. Detta fick rebellarmén under ledning av José Figueres att sätta sig upp mot president Teodoro Picados regering, vilken snabbt besegrades. Efter kriget regerade Figueres i ett och ett halvt år som ledare för en provisorisk regeringsjunta som avskaffade militären och övervakade valet av en lagstiftande församling som tog fram Costa Ricas nya konstitution 1949. Juntan överlämnade sedan makten till Ulate. Sedan dess har Costa Rica inte upplevt något nämnvärt politiskt våld.

Innehåll 1 Bakgrund 2 Figueres och den karibiska legionen 3 1948 års val och våldsamma påföljder 4 Inbördeskriget inleds 5 Cartagos fall 6 Picado kapitulerar 7 Ideologiskt sammanhang 8 Påföljder 9 Referenser 9.1 Källor 9.2 Noter 10 Litteratur 11 Externa länkar

Bakgrund

På 1940-talet kom Costa Ricas politiska scen att domineras av Rafael Ángel Calderón, en läkare som tjänstgjorde som Costa Ricas president mellan 1940-1944. Konstitutionen förbjöd omval av samma person, så den nya presidentkandidaten för Calderóns Partido Republicano Nacional blev juridikprofessorn Teodoro Picado, som vida ansågs som en svag person kontrollerad av Calderón. Vid den tiden hade Costa Rica redan en lång historia med valfusk, och Picado valdes till president under tveksamma förhållanden som ledde till ökad spänning under hans mandatperiod.

Picado-administrationen tillgrep vid ett flertal tillfällen militärt våld för att behålla freden i landet, och Calderón-positiva delar inom militärmakten var ofta inblandade i gatuvåld som deltagare snarare än fredsbevarare, vilket ytterligare kom att smutsa ned bilden av militären i folkets ögon. Costa Ricas kommuniströrelse, organiserad i Vanguardia Popular under ledning av kongressledamot Manuel Mora, var allierade med Picados regering och bidrog till oron genom att skicka sin milis på oppositionen. I takt med att våldet växte började oppositionsanhängare att bära vapen för att skydda demonstranterna mot polisen, och polisen i sin tur började hota med att använda vapen istället för att bara slå demonstranterna.

Avskyn mot regeringens våldsamma vedergällningar mot opposition ledde till det såkallade Huelga de Brazos Caídos, en strejk som förhindrade handeln i Costa Rica i sju dagar. Pro-Calderón och kommunistiska demonstranter började härja de företag som deltog i strejken, och Picado tvingades svara på strejken genom att sätta hårt mot hårt och hota handels- och yrkesmän, och skrämma arbetare med avsked eller militär tjänstgöring. Vid strejkens slut patrullerade militär och polis gatorna och San José verkade som en stad under belägring.⁵

Calderón själv var det regerande partiets kandidat för valet 1948 och många var oroliga för att regeringen skulle interagera för att säkra hans seger mot sin huvudmotståndare, journalisten Otilio Ulate. För att stilla dessa orosmoln beslöt Picados regering att för första gången i Costa Ricas historia låta valet kontrolleras av en oberoende väljartribunal.

Figueres och den karibiska legionen

José Figueres, en costaricansk affärsman, hade tvingats in i exil i Mexiko den 11 juli 1942 som en konsekvens av radiouttalande i vilket han starkt kritiserade Calderóns regim. Figueres hade återvänt till Costa Rica efter valet av Picado. Redan innan valet 1948 hade Figueres planerat för krig. Till skillnad mot Ulate, tidigare president León Cortés, och andra medlemmar av den costaricanska oppositionen, kände Figueres att Calderón aldrig skulle låta ett rättvist val äga rum. Figueres började träna den karibiska legionen, en lös styrka på 700 man. I hopp om att kunna använda Costa Rica som bas planerade legionen att gå emot andra auktoritära regeringar i Centralamerika. I Washington, D.C. följdes legionens handlingar med oro, särskilt efter det att Figueres utfört en serie terroristattentat i Costa Rica under 1945 och 1946 som skulle nå sitt klimax i en allmän strejk. ^{1, 3, 6, 8, 9}

1948 års val och våldsamma påföljder

Efter en mycket omstridd valprocess präglad av våld och stridigheter beslutade den oberoende väljartribunalen 8 februari 1948, med en oenig omröstning på 2 mot 1, att utse oppositionskandidaten Otilio Ulate, från Partido Unión Nacional, till president. Partido Republicano Nacionals kandidat, tidigre president Calderón, hävdade att resultaten tillkommit genom bedrägeri och begärde att kongressen, där en koalation mellan hans eget parti och kommunistiska Vanguardia Popular var i majoritet, skulle upphäva resultaten och genomföra ett nytt val. Då kongressen beviljade denna begäran bröt kaos ut i landet, ett kaos båda sidor anklagade den andra för att fiffla med röster och valfusk.^{4, 8} Dagen då regeringen annullerade omröstning omringade polis doktor Carlos Luis Valverdes hus, där Ulate befann sig och Figueres hade varit bara sekunderna innan. Skott avlossades och Valverde dog i dörrposten. Ulate lyckades fly men togs senare till fånga och fängslades, vilket ytterligare gav en nedsmutsad bild av det militära.⁶

Inbördeskriget inleds

Upphävandet av valresultatet 1948 och attacken mot doktor Valverdes hem samma dag gav Figueres det bevis han behövde för att visa att regeringen inte hade någon som helst avsikt att följa folkets vilja. Hans hat gentemot Calderón, kombinerat med hans idealism, gav upphov till ytterligare anledningar till krig. Den 11 mars ringde Figueres det samtal som samlade de arméer och militära ledare som han behövde för en lyckad kampanj. Den 12 mars anföll hans Nationella frihetsarmé regeringens trupper, och kriget bröt ut.⁷

Cartagos fall

Den nationella frihetsarmén, som rebellarmén kallade sig, rörde sig långsamt upp längs Pan-American Highway. De belägrade små men viktiga städer och hamnar med relativt små medel. Den officiella armén, under ledning av Picados bror, lyckades inte organisera ett effektivt motstånd mot Figueres nationella frihetsarmé. Figueres kämpade även mot den kommunistiska milisen, som leddes av kongressledamoten Carlos Luis Fallas, och mot de nicaraguanska soldater som Somoza hade sänt för att hjälpa regeringen att återta makten.

I Cartago, Costa Ricas näst största stad, belägen endast 20 kilometer från huvudstaden, mötte Figueres armé större militärt motstånd än tidigare; emellertid så tog regeringens begränsade styrkor och utrustning snabbt slut och Cartago föll i Figueres händer den 12 april. Den costaricanska presidenten, Picado, insåg att förlusten var oundviklig och meddelade figueres att han var villig att uppnå en kompromiss.

Picados allierade, kommunistpartiet Vanguardia Populars Manuel Mora, hade dock inte för avsikt att förhandla med Figueres. Moras milis hade belägrat sig i huvudstaden San José, och var fast bestlutsamma att inte kapitullera lika fort som Picado hade gjort. Som målet för en stor del av Figueres kritik mot Costa Rica, var Mora orolig att en Figueres-lett övertagande mycket väl skulle kunna leda till att partiet uteslöts från politiken.

Picado kapitulerar

Dagen efter Cartagos fall sände Picado, som vid tidpunkten började få ont om resurser och var nästan helt utan stöd, ett brev till Mora och ledaren för Republicano Nacional samt till tidgare presidenten Calderón där han skrev att "försöket att hålla kvar San José skulle vara meningslöst och katastrofiskt." Mora, som nu förstod att även USA var beredda att gripa in mot honom, gav efter för Picados vädjan. Den 19 april skrev Picado och fader Benjamín Núñez, en ansedd företrädare för arbetarrörelsen i Costa Rica, under Mexikanska ambassadens pakt vilket gjorde slut på den väpnade konflikten. Den 24 april tågade Figueres trupper in i San José, nästan sex veckor efter revoltens början i södra Costa Rica.

Genom att mobilisera sig i kanalzonen, ha konstant tryck på Picado, och genom att skära av Somozas hjälp, lyckades USA hjälpa till att styra utgången av revolutionen i april 1948.

Med mer än 2 000 döda var det 44 dagar långa inbördeskriget den blodigaste händelsen i Costa Ricas 1900-talshistoria.

Ideologiskt sammanhang

Costaricansk politik har traditionellt till större del styrts av personliga lojaliteter framför ideologisk följdriktighet, och inbördeskriget 1948 är ett utmärkt exempel på det här. Calderón valdes till president 1940 som en kandidat för högern, nära allierad med den romersk-katolska kyrkan och affärseliten, men hans entusiastiska stöd för de allierade under Andra världskriget, och särskilt hans straffåtgärder mot de rika och inflytelserika tyska samhället i Costa Rica, fick affärseliten att dra tillbaka sitt stöd för honom. Calderón skapade då ny politisk bas genom att alliera sig med de costaricanska kommunistpartiet Vanguardia Popular, lett av Manuel Mora, och med San Josés socialt reformvänliga katolska ärkebiskop, Víctor Manuel Sanabria, för att få igenom lagstiftning som garanterade arbetarrättigheter och en välfärdsstat. Moras kommunistiska milis gav viktigt militant stöd åt regeringen, särskilt under Picados spända år vid makten (1944-1948) och även under själva inbördeskriget.

Rebellstyrkorna ledda av Figueres var en skiftande mix av antikommunister, högeranhängare, ekonomiskt konservativa personer trötta på välfärdssamhället (representerade av 1948 års vinnare själv, Otilio Ulate) , och en socialdemokratisk elit som strävade efter att stärka välfärdssamhället och samtidigt försäkra en demokratisk genomskinlighet. Efter segern föll alliansen snabbt isär. Högerflanken, ledda av juntans allmänsäkerhetsminister, Édgar Cardona, försökte störta Figueres och uteslöts efter detta från regeringen. Figueres själv blev nära sammankopplad med den socialdemokratiska delen, vilken han senare komm att kalla sitt eget Partido Liberación Nacional (PLN). De ekonomiskt konservativa grupperna under Ulate allierade sig slutligen med Calderóns anhängare för att bilda en bred anti-PLN-front.

Den här bristen på ideologiskt sammanhang understryks än mer av det faktum att regeringeringsstyrkorna under inbördeskriget, trots att de var allierade med de costaricanska kommunisterna, fick stöd av den nicaraguanska diktatorn Anastasio Somoza, medan Figueres rebeller, som i egenskap av antikommnister fick stöd av USA, även fick avsevärt stöd från den guatemalanske presidenten Juan José Arévalo.

Påföljder

Trots att inbördeskriget egentligen var relativt litet till skala - det varade endast i 44 dagar och cirka 2 000 personer miste sina liv - så har dess konsekvenser fått bestående effekt på landet och regionen.

• Den starka kopplingen till USA hjälpte Costa Rica att ta sig ur den ekonomiska instabilitet som landet stått inför åren innan revolutionen.
• Den nya konstitutionens artiklar som skrevs om av Figueres regim eliminerade de bedrägliga valaspekterna som tidigare varit en betydande del av Costa Ricas valprocess tidigare. Den nya konstitutionen upplöste även armén, och gav svarta och kvinnor rösträtt. Costa Rica, som tidigare varit ett land som präglats av regeringsbedrägeri och korruption, blev en demokrati som sedan inbördeskriget inte upplevt några nämnvärda politiska oegentligheter.

Referenser

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.

Noter

• Not 1: Costa Rica's Fierce Pacifist, The New York Times 17 juni 1990; Section 4; Page 20, Column 1
• Not 3: Jose Figueres, 82; Former Cso lets get it straightosta Rican President, Los Angeles Times, 9 juni 1990, del A; sida 34; kolumn 1
• Not 4: La Feber, Walter (1993). Inevitable Revolutions The United States in Central America. Norton Press. ISBN 0-393-03434-8. , sida 103
• Not 5: "How Costa Rica Lost Its Military" citing:

Bell, John Patrick (1971). Crisis in Costa Rica: The 1948 Revolution. University of Texas Press. ISBN 0-292-70147-0.  och

Bird, Leonard (1984). Costa Rica: The Unarmed Democracy. Seven Hills Book Distributors. ISBN 0-900661-37-2. 

• Not 6: "How Costa Rica Lost Its Military" citing:

Hoivik, T., & Aas, S. (1981). Demilitarization in Costa Rica: A Farewell to Arms? Journal of Peace Research, 18 (4), 333-351.

Ameringer, Charles D. (1978). Don Pepe: A political biography of José Figueres of Costa Ricas. University of New Mexico Press. ISBN 0-8263-0480-X. 

Bird, Leonard (1984). Costa Rica: The Unarmed Democracy. Seven Hills Book Distributors. ISBN 0-900661-37-2. 

Bell, John Patrick (1971). Crisis in Costa Rica: The 1948 Revolution. University of Texas Press. ISBN 0-292-70147-0. 

Jiménez, Iván Molina (1997). Costa Rica: Historia de Costa Rica. Editorial de la Universidad de Costa Rica. ISBN 9977-67-411-6. 

• Not 7: "How Costa Rica Lost Its Military" citing:

Bell, John Patrick (1971). Crisis in Costa Rica: The 1948 Revolution. University of Texas Press. ISBN 0-292-70147-0. 

Jiménez, Iván Molina (1997). Costa Rica: Historia de Costa Rica. Editorial de la Universidad de Costa Rica. ISBN 9977-67-411-6. 

• Not 8: Jose Figueres Ferrer Is Dead at 83; Led Costa Ricans to Democracy, The New York Times, 9 juni 1990, Section 1; sida 29, kolumn 1
• Not 9: Inter-American Relations And Encounters: Recent Directions in the Literature, Latin American Research Review 22 juni 2000, sida 155

Litteratur

• Longley, Kyle (1997). The Sparrow and the Hawk: Costa Rica and the United States During the Rise of Jose Figueres. University of Alabama Press. ISBN 0-8173-0831-8. 
• Bell, John Patrick (1971). Crisis in Costa Rica: The 1948 Revolution. University of Texas Press. ISBN 0-292-70147-0.  "Figueres best biographer" according to Mr. La Feber³

Externa länkar

• Costa Rica och 1948 års revolution
• "How Costa Rica Lost Its Military"