Bondetåget
Från Rilpedia
Bondetåget är namnet på en konservativ demonstration som genomfördes av över 30 000 bönder, vilka den 6 februari 1914 uppvaktade Gustaf V i Stockholm.
Innehåll |
Demonstrationen
Tåget var uttryck för en konservativ kritik av Karl Staaffs liberala regerings försvarspolitik. Kungen anslöt sig till demostranternas krav i det så kallade borggårdstalet vilket ledde till en konstitutionell kris, den så kallade borggårdskrisen. Tåget samlade deltagare från hela Sverige och leddes av grosshandlaren J. E. Frykberg och lantbrukaren Uno V. Nyberg. Två dagar senare, den 8 februari, höll Stockholms arbetarekommun en större motdemonstration ("Arbetartåget") under ledning av Hjalmar Branting, vilket samlade 50 000 deltagare.¹
Konsekvenser
Kungens ingripande och den följande krisen ledde till att regeringen Staaff avgick och ersattes med en konservativ ämbetsmannaregering och till stora högerframgångar i valet 1914. Det var också ett tecken på en växande konservativ bonderörelse. Efter bondetåget grundades ett nytt lantbrukarparti, Jordbrukarnas Riksförbund som dock gick samman med bondeförbundet 1921.
Artikel från Nordisk Familjebok, Ugglanupplagan
 |
Den här artikeln anses undermålig och kan behöva skrivas om helt för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Var uppmärksam på artikelns innehåll. |
 |
Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Motivering: Artikeln är fylld av halvsanningar och missar helt väsentligheter Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
Det är en i Sveriges historia enastående opinionsyttring, som framkallades av den allmänna oron över det utrikespolitiska läget, särskilt över Rysslands förmodade fientliga avsikter mot Sverige, av missnöjet över, att byggandet av örlogsfartyg inställdes, och av farhågor för, att försvarsfrågan inte skulle lösas så snabbt, som situationen ansågs fordra. Man ansåg att den sittande liberala regeringen dröjt med frågans behandling och lämnat den militära sakkunskapen å sido. (se vidare Sveriges historia: Från unionsupplösningen till första världskrigets utbrott).
Demonstrationen beslöts, på initiativ av hemmansägaren Uno Nyberg i Långtora gård, i december 1913 av Upplands bönder, som uppmanade även de övriga landskapens allmoge att tåga till Stockholm. Bondetåget organiserades av en kommitté i Uppsala under ledning av grosshandlaren J. E. Frykberg, kommittéer i de olika landskapen arbetade för utförandet, och i Stockholm sörjde en mottagningskommitté för inkvartering i kaserner, skolor och liknande ställen, men framför allt i hem.
Den 6 februari var över 32 000 personer från borgerliga partier samlade i Stockholm. Bönderna tågade, många i nationaldräkt, under standar, landskaps-, domsagu-, härads- och sockenfanor, genom flaggprydda gator, mellan stora skaror av åskådare och efter att genom sin delegation (10 från varje landskap) ha vid Gustav II Adolfs staty mottagit ett av svenska kvinnor skänkt banér upp till slottets borggård. Där förklarade de inför konungen, som tillsammans med konungahusets samtliga medlemmar tagit plats på en för tillfället uppförd estrad, genom sin talman, den ovannämnde Nyberg, att de i farlig tid liksom i tidig historia samlat sig omkring kungen, att de var villiga att offra till såväl här som flotta, det de ansåg att tidens allvar krävde, och att de önskade försvarsfrågans lösning i dess helhet detta år. Han överlämnade också till kungen det av kvinnorna skänkta banéret. Därefter talade Frykberg å 80 000:s vägnar, som, fastän inte odalmän, gett till känna sin anslutning till bondetågets syften och velat bringa kungen sin hyllning och överräckte till denne ett av de många banden, innehållande telegrafiska instämmanden från alla delar av landet samt från svenskar i alla länder. I sitt ryktbara tal ("borggårdstalet") framförde konungen sitt tack för mötet, för den uttalade försvarsviljan, för de givna vittnesbörden om stöd. Han lovade å sin sida att inte svika. Han ämnade aldrig dagtinga med sin övertygelse om vad han i fråga om värnandet av fäderneslandets självständighet ansåg rätt och nyttigt. Han delade deras åsikt, att försvarsfrågan borde behandlas i sin helhet samt avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang. De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som sakkunskapen inom armén uppställde som oeftergivliga, skulle han inte frångå. Flottan måste inte bara vidmakthållas, utan också i betydande mån förstärkas. I samfällt arbete för rikets försvar skulle han söka visa vägen för att nå det gemensamma målet. "Följen och stödjen mig därföre allt framgent!"
Talet, som följdes av en bifallsstorm och dånande hurrarop för konungen samt av sjungandet av "Du gamla, du fria" och "Vår Gud är oss en väldig borg", upprepades av kronprinsen på Slottsbacken och av prins Carl på yttre borggården för de tusenden, som inte fått rum på inre borggården. Omedelbart därefter defilerade bondetåget, överlämnande sina landskapsfanor, inför konungen och drottningen i slottets praktsal Vita havet. Under förbimarschen anlände en kurir, medförande en budkavle, som genom en kedja av löpare fortskaffats över 1 000 km på mindre än fem dygn från Norrbotten samt innehöll detta landskaps och Västerbottens allmoges instämmande i bondetågets idé. Under tiden uppvaktades den på kanslihusets trappa vid Mynttorget samlade ministären av bondetågets delegerade, vilkas talman, hemmansägaren F. O. Träff från Godegård, Östergötland, i de i Stockholm samlade bondemännens namn och i de omkr. 40 000:s, "som sitta därhemma, men tänka och känna som vi", kategoriskt meddelade dessas "vilja" i fråga om försvarets ordnande och lovade deras kraftiga stöd, om ministären sökte lösa frågan i bondetågets anda. Statsminister Karl Staaff hälsade i de mäns namn, som bar ansvaret för vad i rikets styrelse gjordes eller underläts. Regeringen mottog, fortsatte han, det stöd, som låg i stora folkgruppers högt uttalade redobogenhet att bära ökade bördor för försvaret. Genom antagandet av regeringsförslaget, fullt utarbetat, skulle vår värnkraft bli så stärkt, att vi med utsikt till framgång kunde försvara oss mot vem det vara månde. Den militära sakkunskapen borde nödvändigtvis höras, men inte, såsom talaren fordrat, fälla utslaget. Han bad, att man måtte motarbeta allmänhetens tilltro till det överdrivna talet om spionerier i Sverige - de föreliggande fakta var betänkliga nog - och om omedelbart förestående överfall, vilket tal gått under agitationen i försvarsfrågan och var frukten av uppjagad inbillning eller hänsynslös beräkning. Trots splittringen inom det politiska livet förenades nog alla i kärleken till fosterjorden. Och säkert enades alla i förhoppningen, att vad som i försvarsfrågan inom kort skulle behandlas och avgöras hos folkets valda representanter måtte lända Sverige till båtnad.
Bondetåget var vid sidan av Svenska pansarbåtsföreningen det kraftigaste uttrycket för den då pågående försvarsrörelsen. Dess omedelbara följd blev en konstitutionell konflikt mellan konungen och ministären, vilken medförde den senares avgång (se Sveriges historia: Från unionsupplösningen till första världskrigets utbrott). Det stärkte i betydlig mån försvarslusten i landet och bidrog sålunda till, att en i anslutning till konungens och bondetågets uttalanden uppgjord och, inte minst, av första världskrigets tryck befordrad härordning antogs i september 1914 (se Sveriges historia: Sverige under första världskriget).
Till samtliga deltagare i tåget lät konungen utdela en minnesmedalj. Bondetågets huvudbanér och landskapsfanor förvaras nu i Livrustkammaren; de för dess inkvartering inköpta sängutrustningarna skänktes dels till Röda korset (7 651 madrasser och 8 359 putvar), dels till andra behjärtansvärda ändamål (omkr. 1 000 madrasser m.m.). Till tack för gästfriheten överlämnade bönderna i Stockholms och Uppsala län till Stockholms fattiga 1916 en julgåva av matvaror, värderad till 100 000 kr.
Referenser
¹ Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3 s.290-297
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Som motreaktion arrangerade liberaler och socialdemokrater två dagar senare arbetartåget till stöd för regeringen Staaff som samlade cirka 50 000 deltagare i Stockholm.
