Från Rilpedia

Bo Lagercrantz, född 14 december 1918, död 24 augusti 1993, var en svensk museiman och TV-profil. Han var stadsantikvarie och chef för Stockholms stadsmuseum 1964-1971 och landsantikvarie i Östergötlands län och länsmuseichef i Linköping 1977-1984.

Bo Lagercrantz tog studenten i Sigtuna 1937. Strax efter kriget 1947 avlade han fil.lic.-examen i konsthistoria för den legendariske professorn Gregor Paulsson i Uppsala. Avhandlingen behandlade den miljö som Lagercrantz växt upp i, nämligen Djursholm, och hade titeln Djursholms uppkomst och utveckling. Lagercrantz var 1944-1950 medlem i den forskargrupp ledd av Gregor Paulsson, som 1950-1954 utgav det omfattande arbetet Svensk stad I och II. 1947 deltog Lagercrantz i Nordiska museets inventering av herrgårdsbebyggelsen i Stockholms län.

Under sitt yrkesliv arbetade Lagercrantz som museitjänsteman vid tre stora museiinstitutioner, nämligen som amanuens, intendent och museilektor vid Nordiska museet 1948-1964, som chef och stadsantikvarie vid Stockholms stadsmuseum 1964-1971 och som chef och landsantikvarie vid Östergötlands länsmuseum 1977-1984. Däremellan engagerades han i tunga statliga utredningsuppdrag som MUS 65, Kulturrådets SOU 1972:66, Ny Kulturpolitik och SOU 1975:14 Konstnärerna i samhället. Under åren 1974-1986 var Lagercrantz ledamot av Statens Kulturråds nämnd för konst, museer och utställningar.

Under hela sitt vuxna liv var Lagercrantz en synnerligen aktiv, kunnig och kontroversiell skribent, debattör, kulturideolog och författare i frågor om konst, bild, fotografi, kultur, museer och kulturpolitik. Under sin tid på Nordiska museet ansvarade han huvudsakligen för inventerings- och bebyggelseundersökningar i olika delar av landet som den äldre bebyggelsen i Luleå, Norrköping, Västerås, Djursholm och Lidingö, herrgårdsbebyggelsen i Älvsborgs län, fritidshusbebyggelsen i Stockholms län samt en brett upplagd undersökning av de äldsta egnahemssamhällena i Duvbo- och Spånga församlingar i Stockholm. Vid sidan av denna verksamhet utgav Lagercrantz under denna period ett stort antal arbeten med konsthistorisk anknytning. Parallellt med detta medverkade han frekvent som kulturskribent och recensent i Dagens Nyheter och Expressen.

Redan under det tidiga TV-mediets barndom i början av 1960-talet, arbetade Lagercrantz som folkupplysare om konst i detta medium. I den rollen återkom han också i TV under 1980-talet. Den bild av Lagercrantz som framskymtade i början av 1960-talet, var den välanpassade museimannen, uppfödd i en intellektuell borgerlig miljö som med sin bildning och påtagligt pedagogiska talang, hade förmågan att väcka publikens nyfikenhet för konsten och kulturen.

Under sin tid som chef för Stockholms stadsmuseum 1964-1971 förändrades denna officiella föreställning av Lagercrantz. Stadsmuseet hade dittills uppfattats som anonymt under lång tid och Lagercrantz ansåg att en förnyelse av museets inriktning var nödvändigt. Under Lagercrantz:s ledning öppnades därför museet snabbt för en bredare publik med en ökad utåtriktad verksamhet i form av utställningar, debatter, seminarier och andra program för allmänheten. I sin retrospektiva sammanfattning i Stadsmuseets skrift Stadsvandringar från 1988, rubricerade Lagercrantz denna period av sitt yrkesliv som Sju stormiga år. Titeln anspelade på den ofta förekommande debatt om stadsmuseets verksamhet som förekom under Lagercrantz:s chefstid.

Under 1960-talet skedde en dramatisk ökning och radikalisering av samhällsengagemanget i Sverige och världen. Detta fortgick samtidigt som en drastisk omprövning och förnyelse av samhällsplaneringen i Sverige inleddes. I Stockholm genomfördes den omvälvande saneringen och nybyggnationen av stora delar av nedre Norrmalm, som skulle ge huvudstadens centrum med Sergels torg ett helt nytt ansikte. I detta samhällsklimat gick Lagercrantz i täten för en förnyelse av museets uppgifter i samhället och för sin publik. Stadsmuseets profil blev att vidga gränserna för museet i syfte att uppnå en vidare och djupare förankring bland medborgarna. Museets skulle fortsatt värna kulturarvet genom bebyggelseinventeringar, arkeologiska utgrävningar och aktivt deltagande i planeringen och utvecklingen av det urbana stadssamhället, men detta skulle ske parallellt med att museet stimulerade samhällsdebatten om museets innehåll och de kulturella värdena genom att intensifiera den utåtriktade verksamheten. Det handlade om utställningar, men också om en integrering av annan kultur inom ramen för museets verksamhet. Lagercrantz uppfattade tidigare än de flesta i sin omgivning de nya strömningar i samhället som börjat få fotfäste, men också dess möjliga konsekvenser för kulturen,. Många av de initiativ som togs av Lagercrantz var nydanande. De väckte därför skilda reaktioner, men ledde också ofta till en offentlig diskussion med ett allt oftare ifrågasättande av museets verksamhet. Några av de utställningar och projekt som väckte speciell uppmärksamhet och som skapade en offentlig diskussion var Konst och politik – 1936 Spanien 1967, Oktober 1917 – Ryska revolutionsaffischer 1967, barnverksamheten på den så kallade Hyllan i museet som inleddes 1967, samt inte minst stadsmuseets engagemang för räddandet av den gamla Gasklockan på nedre Norrmalm.

När det gäller stödet för Lagercrantz som stadsmuseets chef, var uppfattningarna i den politiskt tillsatta museistyrelsen antingen odeciderade eller ambivalenta. Detta undergrävde med tiden Lagercrantz:s möjligheter att utveckla museet på det sätt som han avsett. Därför lämnade han stadsmuseet tidigare än vad som hade krävts för att fullfölja förverkligandet av den nya initierade verksamheten. Efter Stockholms stadsmuseum fortsatte Lagercrantz under några år sitt engagemang i de statliga kulturutredningar som var så centrala i 1970-talets diskussion om utformningen av den nya kulturpolitiken. Han fortsatte också att vara mycket produktiv som författare och kulturdebattör i det offentliga rummet. Den mest omfattande, långvariga och högröstade diskussionen handlade om de förslag om museernas framtid som utarbetades av den statliga utredningen MUS 65 (1965 års musei- och utställningssakkunniga). Lagercrantz deltog här aktivt i rollen som styrelseledamot av MUS 65, men också som oberoende debattör bland annat med kritiska synpunkter på den av fyra tongivande museichefer utgivna och uppmärksammade debattboken 70-talets museum.

Andra exempel på Lagercrantz:s omfattande och mångsidiga produktion som författare och debattör under denna tid och ända till sin bortgång, var Kulturrådet som en museiman ser det 1972, Museiaspekter på kulturrådets betänkande 1972, Inlägg i debatt med anledning av artikel om Bror Hjorht-museum av Hans Alsén 1972, MUS 65: bra för museerna 1973, Känn folkets historia 1973, Ett dundrande svek mot lysande löften (om Moderna museets tillbyggnad) 1977, Museerna och folkbildningen 1977, Låt företagen dra av när de sponsrar kulturen 1983, Konstens hus och maktens (Om Moderna museet) 1984, Att lära av skandaler (Om Nationalmuseum och Midvinterblot) 1987, Förändra snustorra museer 1990 och Arbetets museum än en gång 1992.

Sina sista aktiva yrkesår 1977-1984 var Lagercrantz chef för Östergötlands läns museum. Här prövade Lagercrantz ännu en gång sina idéer i den verklighet vars förutsättningar delvis förändrats som en konsekvens av riksdagens 1974 antagna program för kulturpolitiken och det nybildade Statens Kulturråd. I den för honom nya miljön utanför Stockholm fortsatte han envetet och modigt att försvara och förnya debatten om kulturens framtid. Denna mission sysselsatte Lagercrantz under hela sitt liv. Ett av de sista stora projekten där Lagercrantz var aktivt drivande var skapandet av ett museum för konstnären Hilding Linnqvist. Till sist hann också Lagercrantz bidra med sin analys av hur det blivande Arbetets museum i Norrköping borde utformas och gestaltas. Lagercrantz:s breda och djupa kunskapsbas, hans förmåga att levandegöra och entusiasmera, hans debattlusta och originella infallsvinklar, gjorde honom till en viktig aktör i svenskt museiväsende under flera decennier.

År 1962 var han programledare i Sveriges Television för den mycket uppmärksammade programserien "Saker och ting. Antikt eller bara gammalt?", till vilken allmänheten inbjöds att skicka in märkligare äldre bruksföremål, som hittats ute i bygderna. Föremålens namn och användningssätt avslöjades av Lagercrantz i dessa program, som var omåttligt populära och omskrivna. Han var uppvuxen i Villa Lagercrantz och bror till Stig Lagercrantz.

Lagercrantz var gift 1:o med inredningsarkitekten Ann-Marie Cyrillus-Johansson, 2:o med redaktören Gabrielle Björnstrand.

Bibliografi

• Peter Brengel och Olaus Magnus 1949
• Kring Carl Eldhs juvelskrin 1951
• Släkten Grills vapenporslin 1952
• Gustav II Adolfsminnen i Nordiska Museet 1954
• Kungens glada dagar – bilder från Karl XV:s tid 1957
• Den borgerliga villastaden, Villastäder för arbetare, 1900-talets handel: i Svensk Stad 1950-1954
• I Ostindiska kompaniets tjänst 1957
• Fotografiet 100 år 1958
• De gamla byggnaderna i Gustavsberg 1958
• Kosta genom århundradena, 1960
• Scots in Sweden, 1962, 101 sidor. (Tills med Jonas Berg).
• Gamla tallrikar: ur en tallriks historia, 1967
• Vi i bild: svenskarna och deras fotografer, 1967
• Josabeth Sjöbergs värld, 1968
• Ögon att se med, 1976
• Skål!, 1981
• Löfstad: ett slott i Östergötland, 1983
• Hilding Linnqvist, 1988
• Cranach, Luther och kärleken: en motbild från reformationen, 1988

Källor

• Vem är det - 1977
• Adelskalendern - 1992
• Personarkiv Bo Lagercrantz - Stockholms stadsmuseums arkiv
• Stadsvandringar 11 Stockholms stadsmuseum - 1988