Bo Balderson
Från Rilpedia
Bo Balderson är en pseudonym för en okänd författare eller författargrupp, som skrivit deckare med insikt i dagliga livet i regeringskansliet. Den första boken utkom 1968 och den senaste 1990.
Till innehållet är Baldersons böcker traditionella pusseldeckare med en mordgåta och en begränsad uppsättning mördarkandidater. Som deckare är de välgjorda, skrivna i språkligt spänstig stil och med sinnrikt konstruerade mysterier. Det som främst utmärker dem är dock den samtidssatiriska humor som vävs in i mördarjakten, i form av statsrådets ("Lilleman") vilda upptåg i det politiska livet (först som inrikes-, sedan justitieminister). Böckernas berättare i jagform är den ädle humanisten och skolpedagogen Vilhelm Persson, svåger till Statsrådet, som förutom intrigen också hinner inflika reflektioner över tidens förfall.
Innehåll |
Författaren bakom pseudonymen
Författaren Bo Balderson är landets mest välbevakade pseudonym. Snart sagt varje kvick och formuleringssnabb svensk skribent med goda regeringskontakter har någon gång misstänkts vara "den skyldige": Gunnar Heckscher, Leif Cassel, Bertil Ohlin, Bo Siegbahn, Jan Mårtenson, Stig Ahlgren, Gunnar Unger, Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona osv. Mer långsökta förslag är Olof Palme och Astrid Lindgren. Den senare är veterligen den enda kvinna som misstänkts.
Det har föreslagits att namnet kan vara en pseudonym för en kommitté eller författargrupp. Vissa bokutgåvor bär på denna slogan, som anges som ett uttalande från författaren:
- Bo Balderson är stor som diktare, men faktiskt ändå större som människa.
– Bo Balderson
Bland mer välmotiverade utpekanden märks Ebbe Carlsson, Åke Runnquist, Björn Sjöberg, Sven Delblanc, Kurt Persson och Gösta Gustaf-Janson[1].
Carin Stenström ansåg 1996 att Ebbe Carlsson gömde sig bakom pseudonymen Balderson och pekade på stora likheter mellan Carlssons deckare Liket i lådan och Baldersons språk, disposition, politiska skämt m.m. Problemet med den teorin är att Carlsson endast var 21 år och student när Statsrådet och döden publicerades 1968.[2]
En Uppsalaprofessor i arkeologi, Bo Gräslund, säger sig i boken Mysteriet Balderson. En deckargåta (2002) med textanalytisk metod ha bevisat att det var Sven Delblanc som var Balderson.
Bonnierförläggaren Åke Runnquist, med dokumenterat stort intresse för kriminallitteratur, hör också till de ofta utpekade, bland annat av professor Tuulikki Pietilä.[3] Efter Åke Runnquists död 1991 har inga nya statsrådsböcker utkommit.
Jörgen Blom, journalist på Aftonbladet, presenterade redan 1980 det hittills kanske mest trovärdiga spåret: Björn Sjöberg, en för allmänheten helt okänd adjunkt i svenska och historia[4]. Sjöbergs barndoms sommarö Singö visade sig ha mycket starka likheter med den ö som spelar en viktig roll i den första statsrådsromanen. Blom grävde vidare och fann att Bonniers gjort stora royalty-utbetalningar till Sjöberg, som valt att bosätta sig på Irland på grund av landets skattereform som gjort det mycket fördelaktigt för just författare att skriva sig på ön. Statsrådböckernas, som det förefaller, insiderartade tonfall kring personer i regeringssfären kan förklaras av att Björn Sjöbergs nu avlidne tvillingbror hade en hög ämbetsmannaroll i kanslihuset. När Blom 1980 frågade Sjöberg om han var mannen bakom pseudonymen nekade dock Sjöberg (från förlagssynpunkt är givetvis spekulationer om att kända personer döljer sig bakom signaturen mer försäljningsfrämjande än en okänd adjunkt).
Det senaste förslaget lades 2006 fram av Gösta Arvidsson i boken Den hemlighetsfulle journalisten Kurt Persson. Att Kurt Persson, eventuellt i samarbete med någon, skulle ha varit Balderson motiverar Arvidsson med att han umgängesvägen rörde sig mycket i Stockholms politiska och journalistiska kretsar, att han var hemlighetsfull om sin person, men visade stor sakkunskap om deckare i recensioner som han skrev under pseudonym, och att han lämnade efter sig en förvånansvärt stor förmögenhet.
Inget av dessa spår har vare sig bekräftats eller dementerats av agenten Bengt Nordin Agency, som företräder Bo Balderson. Denne har bara meddelat att endast tre personer känner till Baldersons identitet, och att den kommer att avslöjas vid Baldersons död. Detta verkar alltså utesluta Carlsson, Delblanc, Persson, Gustaf-Janson och Runnquist (såvida alltså inte någon annan halva av författaren ännu lever).
Ett tänkbart bevis för att Balderson levde så sent som 2004 är det handsstilsprov (skrivet med versaler) som lämnades i en bokdedikation till Helge Skoog, som tack för dennes högläsning av en Balderson-bok i radio under sommaren. Boksidan visades upp på webben under hösten 2004 men har nu tagits bort.
Lagom till 40-årsjubileet av debuten, i september 2008, fick Svenska Dagbladet en intervju via e-post med någon som påstås vara Balderson. En del anser att detta bekräftar att Balderson dels är i livet, dels är en person och inte en grupp, samt att Balderson är en man. Detta skulle göra att åtminstone några av ovan nämnda förslag kan avskrivas. I övrigt är mannen bakom pseudonymen fortfarande en gåta. I intervjun förklarar Balderson att han slutade skriva eftersom han tröttnade på figurerna i böckerna, och att Vilhelm Persson hade en förebild i en numera avliden släkting. Balderson säger också att det inte är uteslutet att det kan bli fler böcker i framtiden.[5]
Bibliografi
- 1968 - Statsrådet och döden
- 1969 - Harpsundsmordet
- 1971 - Statsrådets fall
- 1973 - Statsrådets verk
- 1975 - Mord, herr talman
- 1978 - Statsrådet sitter kvar
- 1980 - Statsrådet i tiden
- 1982 - Partiledarn avgår med döden
- 1983 - Statsrådet och den utsträckta handen
- 1986 - Statsrådets klipp
- 1990 - Statsrådet klarar krisen
Externa länkar
- "Snillrik gåta ger ett oavbrutet nöje", SvD 11 april 2006
- ”Dags träda fram” – Bo Balderson i stor SvD-intervju SvD 21 september 2008
Referenser
- ↑ Spåret Gustaf-Janson
- ↑ Aftonbladet 15 mars 1996
- ↑ Mardy Lindqvist. "Nej, gåtan Bo Balderson har inte fått sin lösning", Hufvudstadsbladet 19 februari 2002
- ↑ Jörgen Blom, Aftonbladet 1980
- ↑ Intervju i SvD, 21 september 2008
