Från Rilpedia

Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort.

Stig Johan Axel Ahlgren, född Blommert 23 januari 1910 i Karlskrona, död 19 maj 1996 i Nynäshamn. Författare, publicist, litteraturkritiker, kulturjournalist, debattör. Han var son till rektor Johan Blommert och Signe Blommert, född Ahlgren.^[1] Gift med skådespelerskan Birgit Tengroth 1944-1950.

Stig Ahlgren började som marxistisk litteraturkritiker och gav i böckerna Orfeus i folkhemmet (1938) och Veckopressen och folket (1940) kritiska analyser av tidens skönlitteratur och press. Han skrev artiklar åt Arbetet i Malmö från 1937 och var kulturredaktör på Aftontidningen i Stockholm 1942-1946.

1946 bytte han sida, lämnade vänsterpressen och blev chefredaktör för den mondäna tidskriften Vecko-Journalen. Där gjorde han sig ett namn som kvickhetens konung, eller Sveriges elakaste skribent, genom sina vassa, stilistiskt briljanta formuleringar i ledare och bokanmälningar. Han kallade författaren Sten Selander "tråkig som en påstigande i Alvesta" och Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow "allvarlig som en cypress". Särskild känd är han för att hårt ha kritiserat Ingrid Bergman under hennes Europaturné 1955: hon var inte skådespelerska utan "visas för pengar" av sin man Roberto Rossellini, "med vilken hon har tre barn och en Rolls-Royce". Själv blev han av Sven Stolpe avhånad som "Hin Håles späckhuggare". Men många läste hans ledare i Vecko-Journalen.

På 1960-talet var han mindre aktiv som skribent, delvis på grund av att han flyttade till Ösmo, nära Nynäshamn, tillsammans med sin sjuka före detta hustru Birgit Tengroth, som han vårdade till hennes död 1983. Hans sista större verk var en biografi över hans likaledes satiriske vän Karl Gerhard. På 1970-talet skrev han radiorecensioner i Svenska Dagbladet.

Gustaf von Platen, som 1951 efterträdde honom som chefredaktör för Vecko-Journalen, porträtterar honom i boken Min vän Stig Ahlgren - kvickhetens konung (1997).

Ingmar Bergman gjorde ett betydligt elakare porträtt av honom och Tengroth som det djävulskt grälande äkta paret i filmen Smultronstället.

Bibliografi

• André Gide, 1937
• Roger Martin du Gard, 1937
• Orfeus i folkhemmet, 1938
• Veckopressen och folket, 1940
• Krusenstjerna-studier, 1940
• Obehagliga stycken, 1944
• Det kritiska uppdraget, 1946
• Frackhataren, 1952
• Inga blommor här, 1955
• Lärdom och lättsinne, 1964
• Boken om Karl Gerhard, 1964
• Den okände Karl Gerhard, 1966
• Insnöad, 1977

Källor

1. ↑ Vem är det : Svensk biografisk handbok 1963, red. Ingeborg Burling, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1962 s. 13

Externa länkar

• Stig Ahlgren i Libris (auktoritetspost)