Axel Key
Från Rilpedia
Ernst Axel Henrik Key, född 25 oktober 1832 på Johannisberg i Flisby socken, Jönköpings län, död 27 december 1901 i Stockholm, var en svensk patolog, riksdagsman, skriftställare och rektor vid Karolinska institutet.
Biografi
Axel Key föddes i Flisby där hans far Henrik Key var kapten. De var avlägset släkt med författarinnan Ellen Key. Modern hette Caroline Vilhelmine Åberg. Han skrevs in vid Lunds universitet 1848, och tog där med.kand. 1855, med.lic. 1857, och promoverades 1862 efter att ha disputerat året dessförinnan med avhandlingen Om smaknervernas förändring i grodtungan. Under tiden som doktorand befann han sig under en tid i Berlin, där han var assistent hos den darwinistiske och liberale Rudolf Virchow vid dennes patologiska institution på Charitésjukhuset. Åren 1860-61 studerade han också för Max Schultze i Bonn.
Redan året före Key erhöll doktorstiteln, utsågs han till tillfällig professor i patologisk anatomi vid Karolinska institutet, och 1862 utsågs han till ordinarie professor. Bland hans insatser var att ordna för ett patologiskt laboratorium för institutionen, och han införde cellulärpatologin i den svenska medicinvetenskapen.
1875-1876 utgav han tillsammans med Gustaf Retzius Studien in der Anatomie des Nervensystems und des Bindegewebes, för vilket de erhöll pris av Institut de France och blev världsberömda. Med detta verk kom de att förnya neurologin och neurokirurgin.
Möjligen genom påverkan av Virchow, var Key liberal, och inträdde i andra kammaren 1882, där han satt med i läroverkskommittén. I denna position verkade Key för att förbättra hygienen i skolorna, och kunde bevisa att somliga elever var psykiskt och fysiskt överansträngda; en banbrytande människosyn för sin tid. Han lämnade riksdagen 1887.
Key var rektor för Karolinska institutet 1886-97. Han kämpade för att institutet skulle uppnå full likställdhet med de medicinska fakulteterna, något som dock ej förverkligades under denna period. Han gjorde sig även bemärkt där genom sina tal vid professorsinstallationerna, som behandlade den svenska medicinalhistorien.
Även som skriftställare och kulturperson var Key en pionjär. Han grundade Medicinskt Archiv 1863 med några arbetskamrater vid KI, och den populärvetenskapliga Ur vår tids forskning tillsammans med Retzius. 1862 bildade han Sällskapet Idun. Han var en nära vän med Arthur Hazelius och stod bakom denne vid bildandet av Nordiska museet och Skansen.
Key var ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien (1871), Fysiografiska sällskapet i Lund (1878), Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg (1878), Vetenskapssocieteten i Uppsala (1880) och blev filosofie hedersdoktor vid Köpenhamns universitet 1879.[1]
Key var preses vid Vetenskapsakademien 1887-88.
Han var gift med Selma Charlotta Godenius, med vilken han fick sönerna Helmer Key, tidningsman, och Einar Key, kirurg.
Källor
- Magnus Ljunggren, ”Utforskare av kroppens okända passager”, SvD, Under Strecket, 7 september 2006
- Pehr Henric Törngren, artikel i Svenska Män och Kvinnor Del 4, Albert Bonniers förlag Stockholm 1948, s.225-226
