Från Rilpedia

Augustin Barruel, född 2 oktober 1741 i Villeneuve de Berg, Ardeche, död 5 oktober 1820 i Paris, var en fransk jesuit, mest känd som författare till Mémoires pour servir à l'Histoire du Jacobinisme, en bok som framställer konspirationsteorin att illuminati låg bakom franska revolutionen.

Biografi

Augustin Barruel inträdde i jesuitorden 1756 och undervisade i grammatik i Toulouse från 1762. Förföljelserna mot jesuiterna ledde till att han tvingades lämna sitt hemland, varför han undervisade vid lärosäten i Böhmen och Mähren, tills orden förbjöds 1773. Då återvände han till Frankrike, och hans första litteräta verk utkom 1774: Ode sur le glorieux avenement de Louis Auguste au trone. Samma år hade han blivit medarbetare vid Année littéraire, vid vilken Élie Catherine Fréron var redaktör. Hans första viktigare verk var Les Helveiennes, ou Lettres Provinciales philosophiques, som utgavs 1781.

Under tiden blev den politiska situationen i Frankrike alltmera turbulent, men Barruel fortsatte sin litterära gärning, som från denna tid särskilt ägnades åt politiska frågor. 1789 utkom Lettres sur le Divorce, en vederläggning av en bok av en Hennet. Från 1788 till 1792 var han redaktör för den berömda Journal Ecclesiastique vilken hade grundats 1760 av Dinouart. I denna tidskrift publicerades Barruels La Conduite du. S. Siège envers la France, i vilken han går till ett häftigt försvar av påven Pius VI. Likaså skrev han ett antal pamfletter mot de medborgerliga eder som avkrävdes kyrkans män och mot den nya författningen, omkring åren 1790 och 1791. Senare samlade han alla artiklar om kyrkan och den nya konstitutionen i Collection Ecclésiastique.

Oron som följde av franska revolutionen hade under densamma tiden tvingat Barruel att söka tillflykt i England, där han blev kaplan till exilprinsen av Conti. Här skrev han 1763 Historie du Clergé pendant la Revolution Francaise. Han dedicerade verket till den engelska nationen i ett erkännande av den gästfrihet som visats de olycksamma franska kyrkomännen. Den har översatts till tyska, italienska, spanska, polska och engelska. Den engelska utgåvan utkom i flera upplagor, och bidrog starkt till att stärka det brittiska motståndet mot den franska revolutionens principer. Under tiden han befann sig i London publicerade Baruell ett verk på engelska, A Dissertation on Ecclesiastical Jurisdiction in the Catholic Church. Men inget av dessa arbeten tilldrog sig så mycket uppmärksamhet som hans Mémoires pour servir à l'histoire du Jacobinisme. I verket söker han redogöra för franska revolutionen genom en studie av de antiklerikala principerna som han menade att hemliga ordenssällskap och encyklopedisterna stod för. På grund av de många översättningarna blev den läst och anförd överallt. Den fick skarp kritik av Monthly Review, men detta bringade ett svar från Barruel som dessutom såg till att sprida bokens budskap genom att ordna en förkortad version av den 1788.

Frimurarna i Frankrike, Tyskland och England bemötte ilsket hans påståenden och mängder av litteratur följde den i spåret. I synnerhet anklagar han illuminati för att ha legat bakom franska revolutionen, i enlighet med deras påstådda plan att förgöra monarkierna, nationerna och Kyrkan. Hans grundläggande tanke var att det fanns en konspiration att krossa kristendomen. Detta inspirerade John Robison, som på egen hand länge hade arbetat på en konspirationsteori, till att utöka sin bok Proofs of a Conspiracy Against all the Religions and Governments of Europe och i denna ta med flera citat från Barruel.

När Direktoriet föll 1802, fick Barruel möjlighet att återvända till Frankrike. Han accepterade till fullo, och övertalade andra präster att också göra så, den nya politiska ordningen i hans hemland, och skrev flera böcker för att försvara sin ståndpunkt. 1801, när konkordatet skrevs under mellan Pius VII och Napoleon Bonaparte, skrev Barruel Du Pape et de ses Droits Religieux. Hans sista stora kontrovers var ett försvar av Heliga stolens avsättande av de franska biskoparna, vilket han menade hade varit nödvändigt med anledning av den nya ordning som konkordatet 1801 lade grunden till. Boken utkom även på engelska, The Papal Power, or an historical essay on the temporal power of the Pope. Många gick till angrepp på verket, men som vanligt lämnade de inte Barruel mållös. Kontroversen spreds vidare genom att hans verk översattes till alla större europeiska språk. Hans vänner och ovänner blev alla indragna i ett ordkrig. Jean-Baptiste Blanchard skrev inte mindre än tre vederläggningar till tesen.

Han hade lovat att skriva två verk som aldrig blev av: Historie des Sociétés Secrètes au Moyen-Age och Dissertation sur la Croisade contre les Albigeois. Vad beträffar det senare verket, berättade Barruel att ämnet skulle vara att försvara kyrkan mot förebråelser att den hade deltagit i avsättningen av kungar samt friat dem som gjort detta genom att ingå allianser. Han slog fast att invändningar mot hans ståndpunkt endast berodde på historisk okunnighet. Vid tiden för sin död ägnade sig Barruel sig åt en vederläggning av Immanuel Kants filosofiska system, men verket blev ofullbordat. Han dog i Paris 1820.

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från en annan språkversion av Wikipedia.