Atypiska antipsykotika
Från Rilpedia
Atypiska antipsykotika (också känd som andra eller tredje generationens antipsykotika) är en klass av receptbelagda mediciner för att behandla psykiatriska tillstånd. Alla atypiska antipsykotika är godkända av läkemedelsverket för användning i behandling av schizofreni. Några har godkända indikationer, som akut mani, bipolär mani, psykotisk agitation, bipolär underhållsbehandling och andra indikationer.
Atypiska är en heterogen grupp av annars orelaterade läkemedel, som är enhetliga av faktumet att de fungerar annorlunda än typiska antipsykotika. De flesta har gemensamt att de fungerar på såväl serotoninreceptorer som dopaminreceptorer.
Innehåll |
Historia
Den första atypiska antipsykotiska medicinen, klozapin (Leponex), upptäcktes på 50-talet och introducerades i klinisk användning på 70-talet. Klozapin minskade i popularitet på grund av oro över läkemedelsinducerad agranulocytos. Med forskning som stödde dess effektivitet vid behandlingsresistent schizofreni och utvecklingen av ett övervakningssystem för biverkningarna återkom klozapin som ett livskraftigt antipsykotikum. Trots effektiviteten av klozapin för behandlingsresistent schizofreni eftersöktes medel med mer gynnsam biverkningsprofil för vidsträcktare användning. Under 90-talet introducerades olanzapin (Zyprexa), risperidon (Risperdal) och quetiapin (Seroquel) med ziprasidon (Zeldox) och aripiprazol (Abilify) under tidiga 2000-talet. På senare tid har sertindol (Serdolect) och paliperidon (Invega) tillkommit och godkändes 2006 och 2007.
Atypiska antipsykotika har uppskattats bland kliniker och anses nu vara förstahandsbehandling vid schizofreni och ersätter gradvis typiska antipsykotika. De flesta forskare håller med om att definiera det karaktäristiska för ett atypisk antipsykotika som den minskade benägenheten för dessa medel att orsaka extrapyramidala biverkningar och frånvaro av långvarig prolaktin förhöjning.
Ny forskning frågasätter uppfattningen att andra generationens antipsykotika är överlägsna första generationens typiska antipsykotika. Med en rad parametrar för att mäta livskvalitén fann forskare från Manchester Universitet att typiska antipsykotika var inte sämre än atypiska antipsykotika. Forskningen stöddes av National Health Scheme i UK [1].
Farmakologi
Verkningsmekanismen för dessa medel är okänd och skiljer sig stort från läkemedel till läkemedel. Variationen i receptorbindningsprofilen är sådan att den enda effekt de alla har gemensamt är en antipsykotisk effekt; biverkningsprofilen varierar enormt. Medan modulering av dopamin neurotransmittorsystemet är nödvändigt för antipsykotisk aktivitet är rollen av serotoninerga aktiviteten för atypiska debatterad. Vissa forskare tror att D2 receptorantagonism kopplad med 5-HT2A receptor antagonism ligger bakom det atypiska för atypiska antipsykotika. Andra tror att snabb dissociation från D2 receptorn tillåter bättre transmission av normala fysiologiska dopaminnivåer, bättre förklarar farmakologiska evidens.
Det finns mycket bevis för att atypiska antipsykotika har lägre affinitet för D2 receptorer och mer affinitet för D4 receptorerna. Det är primärt därför atypiska antipsykotika är något mindre benägna att orsaka tardiv dyskinesi [källa behövs]. Idén är att D2 receptorer är dopaminergt allerstädes närvarande och påverkar motorsystemet lika mycket som motivationsaspekten av dopaminsystemet. Å andra sidan är D4 en mer korrekt subtyp av dopaminreceptorn. Atypiska antipsykotika påverkar också noradrenalin, acetylkolin och histamin receptorer av olika subtyper [1]. Emellertid, har studier visat att D4 selektiv antagonism har ingen antipsykotisk effekt [källa behövs].
Biverkningar
Biverkningarna, som rapporterats med olika atypiska antipsykotika varierar och är specifika för preparatet. Allmänt sett, hoppas man att atypiska antipsykotika har en mindre sannolikhet för att utveckla tardiv dyskinesi än typiska antipsykotika, men eftersom detta tillstånd uppträder efter långtidsanvändning av antipsykotika möjligen årtionden är det inte verkligen känt om dessa läkemedel orsakar mindre tardiv dyskinesi, därför att de inte har använts så länge ännu. Akatisi är mer sannolik att vara mindre intensiv med dessa läkemedel än för typiska antipsykotika [källa behövs] fastän många patienter ifrågasätter detta. 2004 utfärdade Committee for the Safety of Medicines (CSM) i Storbritannien en varning att olanzapin och risperidon skulle inte ges till äldre patienter med demens på grund av ökad risk för stroke. Ibland kan atypiska antipsykotika orsaka abnorma skiften i sömnmönster med extrem trötthet och svaghet.
Tardiv Dyskinesi
Alla atypiska antipsykotika varnar för möjligheten att få tardiv dyskinesi i sina bipacksedlar och i FASS-texter. Det är inte möjligt att säkert veta risken för tardiv dyskinesi när man tar atypiska antipsykotika, eftersom tardiv dyskinesi kan ta många årtionden att utveckla och de atypiska antipsykotika är inte tillräckligt gamla för att ha blivit testade över en tillräckligt lång tidsperiod för att bestämma alla långtidsrisker.
Emellertid, atypiska kan orsaka allvarliga metabola tillstånd som gör dem lika farliga som äldre antipsykotika.
Metabola biverkningar med atypiska antipsykotika
Nyligen har metabola konsekvenser givit allvarlig oro hos kliniker, patienter och myndigheter. År 2003 krävde Food and Drug Administration (FDA) i USA att alla tillverkare av atypiska antipsykotika skulle ändra sin märkning för att inkludera en varning om risken för hyperglycemi och diabetes med atypiska antipsykotika. Det måste också poängteras att fastän alla atypiska måste bära varningen i märkningen, så tyder några bevis på att alla atypiska är inte likvärdiga vad gäller sina effekter på vikt och insulinkänslighet [källa behövs]. Den allmänna konsensusen är att klozapin och olanzapin är associerade med störst effekt på viktökning och minskad insulinkänslighet följd av risperidon och quetiapin [källa behövs]. Ziprasidon och aripiprazol tros ha den minsta effekten på vikt och insulinresistens, [källa behövs] men klinisk erfarenhet med dessa nyare medel är inte lika utvecklade som med de gamla preparaten.
Atypiska antipsykotiska mediciner
- Melperon (Buronil) (Godkänd i Sverige 1976). Finns som tabletter.
- Klozapin (Leponex) (Godkänd i Sverige: 1989) Finns enbart som tabletter.
- Risperidon (Risperdal) (Godkänd i Sverige: 1993) Finns som tabletter, munlösliga tabletter, lösning och depåinjektioner.
- Olanzapin (Zyprexa) (Godkänd i Sverige: 1996) Finns som tabletter, munlösliga tabletter och intramuskulär injektion.
- Ziprasidon (Zeldox) (Godkänd i Sverige: 1998) Finns som kapslar och intramuskulär injektion.
- Quetiapin (Seroquel) (Godkänd i Sverige: 2003) Finns som tabletter och depåtabletter.
- Aripiprazol (Abilify) (Godkänd i Sverige: 2004) Finns som tabletter och munlösliga tabletter.
- Sertindol (Serdolect) (Godkänd i Sverige 2006). Finns som tabletter.
- Paliperidon (Invega) (Godkänd i Sverige: 2007) Finns som depåtabletter.
- Zotepine (Inte godkänd för användning i Sverige).
- Amisulpride (Solian) (Inte godkänd för användning i Sverige, men går att få via licens).
- Bifeprunox (Inte godkänd för användning i Sverige).
- Olanzapin (Zyprexa); också (Symbyax) när kombinerad med Fluoxetin. Finns som tablett i USA.
Referenser
- ↑ Society Guardian (November 24 2006). "NHS study questions use of new schizophrenia drugs". Pressmeddelande. Hämtad 2006-12-01.
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från en annan språkversion av Wikipedia.
