Från Rilpedia

Arvid Bernhard Horn, född 6 april 1664, död 17 april 1742, var en svensk militär och statsman. Som riksrådets kanslipresident (1710–1719 och 1720–1738) och adelns talman i ståndsriksdagen (1720, 1726 och 1731) var han den ledande svenske politikern under frihetstidens första skede och fungerade länge som landets verklige regent.

Han tillhörde Horn af Kanckas-grenen av den adliga finlandssvenska släkten Horn. Han upphöjdes 18 juli 1700 till friherre Horn af Ekebyholm av Karl XII (som en följd av att han utnämndes till generalmajor), och blev 27 juni 1706 upphöjd till greve över samma gods.

Innehåll 1 Militär karriär 2 Politisk karriär 3 Arvid Horn som person 4 Familj 5 Referenser 6 Litteratur

Militär karriär

Arvid Horn föddes i Vuorentaka, Finland, som son till överste Gustaf Horn af Kanckas och hans hustru Anna Helena von Gertten. Han sökte sig redan som ung till armén, dels av ekonomiska skäl, dels i hopp om att att vinna ära och ryktbarhet. Vid arton års ålder blev han musketerare vid Livgardet, och 1685 utnämndes han där till fänrik. För att snabbare stiga i graderna sökte han sig 1687 till utlandet, först till den kejserliga hären och därefter den holländska under dess fälttåg mot fransmännen 1690-95. Han avancerade i Sverige till löjtnant 1688 och kapten 1693 samt fick 1696 fullmakt som kaptenlöjtnant vid drabanthären, vilket förde honom i närmare kontakt med Karl XII. Efter dennes kröning öppnade sig möjligheten till aktiv krigstjänstgöring även under svensk flagg. Sedan Horn 1700 blivit utnämnd till generalmajor, vilket också i detta fall innebar att Horn blev friherre, följde han Karl XII till Själland och därifrån till Livland. Han deltog i slaget vid Narva, övergången över Düna och slaget vid Klissow; i de två sistnämnda slagen blev han sårad. Ungefär vid denna tid verkar Karl XII ha upptäckt Horns skicklighet som förhandlare, och 1704 – efter att ha utnämnts till generallöjtnant – sändes han som svensk fullmäktig till konfederationsriksdagen i Warszawa. Den 25 januari kom Horn till Warszawa, den 6 februari avsattes kung August II från tronen och den 2 juli valdes Stanislaw I till hans efterträdare. Men August ryckte med mångdubbel övermakt mot staden och Horn måste efter förtvivlad strid den 26 augusti 1704 ge sig till fånga. Han blev utväxlad 1705 och skickades av Karl XII till Sverige där en helt ny bana väntade honom.

Politisk karriär

Efter att 1705 ha utnämnts till kungligt råd upphöjdes han året därefter till greve, förordnades till kanslär för högskolan i Pernau och 1707 till guvernör för hertig Karl Fredrik av Holstein. Vid Horns återkomst till Sverige hade Karl XII anvisat honom plats i defensionskommissionen och kungliga kansliet. Inom det senare ämbetsverket hade Horn som högste chef sin svåger, greve Nils Gyldenstolpe, som snart insåg Horns ovanliga förmåga och dessutom Sveriges behov av en sådan person. På Gyldenstolpes uppmaning ägnade han sig nu på allvar åt statssaker. När Gyldenstolpe avled 1709 ansågs Horn vara den ende som kunde fylla hans plats som kanslipresident, vilket han utnämndes till den 21 mars 1710. Karl XII:s missnöje med det hemmavarande rådet under den tid han själv vistades i Turkiet träffade i första rummet Horn, som han ansåg hade fördröjt den hjälpsändning som kungen befallt skulle skickas till Pommern, och i allmänhet motverkat de planer som Karl XII gett Stenbock i uppdrag att verkställa. Kungen misstänkte honom också för att arbeta för en inskränkning av hans makt. Så verkar dock inte ha varit fallet; vid den utan Karl XII:s samtycke utlysta riksdagen 1713-14 motsatte sig Horn kraftigt förslaget att göra Ulrika Eleonora till regent och överhuvudtaget varje inskränkning av kungamakten. Trots det skildes han vid kungens hemkomst från guvernörskapet över hertigen av Holstein 1716 och utestängdes snart fullständigt från allt deltagande i statsförvaltningen.

Efter Karl XII:s död torde det till stor del ha berott på Horn, att Ulrika Eleonora fick avsäga sig alla arvsanspråk på tronen och underkasta sig ständernas val med åtföljande inskränkningar i kungamakten. Han var också delaktig i författandet av regeringsformen. Då drottningen hade svårt att hålla sig inom de ramar som den nya ordningen satt upp, anhöll Horn den 9 april 1719 om sitt avsked som kanslipresident och drottningen inte bara beviljade denna hans anhållan utan entledigade honom även från rådsämbetet. Ständerna visade åter sin uppfattning då han 1720 under jubel och handklappningar valdes till lantmarskalk. Som sådan motarbetade han aktivt drottningens plan att göra sin gemål, prins Fredrik, till medregent och verkade i stället för att hon skulle avsäga sig kronan till dennes förmån - vilket också skedde den 24 mars 1720. Av den nye kungen inkallades Horn åter i rådet, och han accepterade den 26 april samma år även kanslipresidentskapet. Genom hans energiska ingripande avslutades strax därefter ständermötet, som genom ståndens oenighet hotade leda till inre splittring.

Det blev nu Horns första uppgift att försöka sluta fred på så bra villkor som möjligt. Detta ledde visserligen till större eftergifter mot Ryssland än vad hans kritiker ansåg lämpligt, men så snart de första såren efter kriget hunnit läkas såg Horn till att hävda Sveriges yttre självständighet genom anslutning till den hannoveranska alliansen, vilken ingåtts mellan Frankrike och Storbritannien mot Österrike, Spanien och Ryssland. Denna plan motarbetades i rådet av holsteinska partiet men tack vare konungens två röster drev Horn igenom sin vilja, även om han ansåg sig tvungen att också låta frågan prövas av ständerna. Riksdagen 1726-27, då Horn åter var lantmarskalk, gav honom sitt fulla stöd. Det holsteinska partiet krossades och genom de kompletteringar som nu gjordes i rådet hade Horn under de följande åren en säker majoritet. Hans forna motståndare försökte då dra kungen över på sin sida genom att underblåsa hans förhållande med fröken Hedvig Taube, vilket Horn kraftigt hade kritiserat. Resultatet var en allt frostigare stämning mellan kungen och Horn, och den senare, som vid 1731 års riksdag återigen förde lantmarskalksstaven, begärde nu sitt avsked. Kungen var visserligen villig att gå med på det, men avstod efter önskemål från ständerna. Horn kunde ännu några år fortsätta att bygga upp landet, vilket också skedde i högt tempo. Horn var fortfarande ovillig att lättsinnigt kasta landet in i nya äventyrligheter och hans försiktiga yttre politik blev också föremål för kraftiga påhopp vid 1734 års riksdag, där det franska partiet lyckades skapa en allians med Frankrike. Då han icke desto mindre 1735 förnyade en äldre allians med Ryssland blev han i nidskrifter, spridda av det uppväxande Hattpartiet, utmålad som en dålig patriot som försvurit sig åt Ryssland. Motståndarna lyckades bygga en majoritet vid 1738-39 års riksdag. Horn fick höra, att nu var det slut med "makligt stillasittande och neslig ro", och när det sekreta utskottet den 10 november 1738 avslutade ett fördrag med Frankrike, som i praktiken gjorde Sverige till en lydstat, fick Horns system dödsstöten. För att undgå den hotande stormen begärde han den 18 december 1738 sitt avsked, vilket också under stora hedersbetygelser beviljades. Han drog sig nu tillbaka till sitt gods Ekebyholm i Uppland, där han avled den 17 april 1742. Han begravdes i Tryserums kyrka.^[1]

Arvid Horn som person

Horn kan karaktäriseras som taktiker snarare än strateg; i stället för att vara visionär hade han en förmåga att bedöma situationen och fatta det för stunden rätta beslutet - för sig själv men framför allt för sitt land. Även om han någon gång, i likhet med Robert Walpole i England, sett sig tvungen att låta penningpungen tala när andra argument inte bet, verkar han i huvudsak varit ha varit en oförvitlig medborgare i såväl det offentliga som enskilda livet, djupt religiös och med hedern som ledstjärna.

Han var högrest, något halt genom blessyrer från Düna, och med silverfärgat hår på äldre dar. Horn hyste aristokratiska uppfattningar och älskade att vid högtidliga tillfällen uppträda som en sannskyldig magnat^{[källa behövs]}. Han var stolt men ytterst belevad, även mot underordnade och yngre, var känd för sin gästfrihet och understödde ekonomiskt ett stort antal gamla krigare från Karl XII:s tid. Utom sina förut nämnda ämbeten utövade han i perioder kanslärsämbetet vid åtskilliga akademier.

Familj

Gift:

1. 1696 med Anna Beata Ehrenstéen, dotter till Edvard Ehrenstéen.
2. 1705 med Inga Törnflycht, dotter till Olof Törnflycht.
3. 1711 med grevinnan Margareta Gyllenstierna, dotter till Nils Karlsson Gyllenstierna.

Referenser

1. ↑ Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999, s. 63

Litteratur

• S.Grauers, "Arvid Bernhard Horn" del 1 (1920)
• E.Hildebrand & L.Stavenow (utg.), "Sveriges historia till våra dagar" del 9 (1922)
• L.Thanner, "Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död" (1953)
• G.Wetterberg, "Från tolv till ett: Arvid Horn." (2006)

Företrädare: Nils Gyldenstolpe	Sveriges kanslipresident 1710–1719	Efterträdare: Gustaf Cronhielm
Företrädare: Gustaf Cronhielm	Sveriges kanslipresident 1720–1738	Efterträdare: Carl Gyllenborg

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).